Suetonius som Jesusvittne. Del 6 – Bemötande av Helga Botermann

Gaius Suetonius Tranquillus, ca 70–ca 140 vt, illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Suetonius som Jesusvittne. Del 1
Suetonius som Jesusvittne. Del 2
Suetonius som Jesusvittne. Del 3
Suetonius som Jesusvittne. Del 4a
Suetonius som Jesusvittne. Del 4b
Suetonius som Jesusvittne. Del 4c
Suetonius som Jesusvittne. Del 4d
Suetonius som Jesusvittne. Del 5

Detta är mitt bemötande av Helga Botermanns slutsatser, vilka jag presenterade i Suetonius som Jesusvittne. Del 4d – Botermanns slutsatser.

Innan jag inleder mitt bemötande av Helga Botermanns slutsatser bör noteras att vi inget säkert kan veta i frågan om vem Suetonius avsåg när han skrev om Chrestus. Det går att konstatera att Suetonius skriver att han hette Chrestus och inte Christus, att denne skapade tumult bland judar och inte kristna, och att som meningen är formulerad läsaren ges intrycket att denne Chrestus var på plats i Rom ca år 49 när oroligheterna ägde rum. Man kan argumentera för att Suetonius likväl avser Jesus Kristus. Vi kan emellertid inte veta om Chrestus avser den ene eller den andre. Vi saknar helt enkelt bevis och den slutsats man kommer fram till kommer med nödvändighet att vara en resonemangs- och sannolikhetsslutsats. Botermann anser att omständigheterna tyder på att Chrestus är att likställa med Christus, medan jag anser att de inte tyder på det. Jag ska i detta inlägg visa på det i mitt tycke svaga resonemang som Botermann bygger på och därmed förhoppningsvis också visa varför jag anser att Chrestus inte avser Christus.

Jag återger Botermanns slutsatser under rubriker som speglar det hon själv skriver och i den ordning som hon framlägger sin sak.

DET POLITISKA SAMMANHANGET

Botermann1

Helga Botermann

Helga Botermann anser att en kristen tolkning av Suetonius-passagen om Chrestus är att föredra framför att det skulle röra sig om en judisk upprorsmakare. Hon anser att en judisk upprorsmakare inte passar i det politiska sammanhanget.

Jag vet dock inte vad Botermann egentligen avser med ”ist jener unbekannte Unruhestifter nicht in den politischen Kontext einzuordnen”? Ty varför skulle en judisk upprorsmakare inte kunna passa in? Betänk hur läget egentligen var under nollhundratalet. Redan år 19 hade Tiberius fördrivit alla judar från Rom. Claudius skriver själv i ett brev till invånarna i Alexandria alldeles i början av sin tid som kejsare år 41 att de ska se upp med judisk undergrävande aktivitet. I samma brev säger han att judarna underblåser en allmän farsot över hela världen. Strax innan detta vid år 38 hade det enligt Filon skett rätt avsevärda förföljelser av Alexandrias judar, kanske på grund av upprorisk verksamhet, såsom Claudius låter påskina. I Palestina jäste missnöjet och det ledde så småningom till ett regelrätt judiskt uppror och krig med romarna med början år 66.

Jag kan inte se några som helst skäl till varför det INTE skulle ha kunnat förekomma judiska upplopp i Rom under Claudius’ tid. Kollektiva upplopp som involverade judar var vanliga i den grekisk-romerska världen.  Och med judar i upplopp följer av bara farten att det också finns en ledare för dessa upplopp; en ”judisk” upprorsmakare vid namn Chrestus.

PRICILLA OCH AQUILLA – JUDAR ELLER KRISTNA?

Vidare hävdar Botermann att det är svårt att tänka sig att Priscilla och Aquila, vilka senare framträdde som prominenta kristna missionärer, tidigare hade varit anhängare till en judisk Chrestus i Rom. Botermann anser att Priscilla och Aquila ”måste” ha tillhört orosanstiftarna och i synagogorna stiftat bekantskap med att ”Jesus från Nasaret är den utlovade Messias. Gud har uppväckt honom från de döda” – en synnerligen apologetisk formulering, kan jag tycka. Även signaturen Joshua för i denna kommentar fram liknande synpunkter.

Som jag skrev i min sammanfattning av Botermanns slutsatser, är detta att dra alldeles för långtgående slutsatser av det texten i Apostlagärningarna faktiskt säger. Vi vet ingenting om deras förehavanden i Rom före och i samband med Claudius’ fördrivning av alla judar därifrån. I Apostlagärningarna sägs följande:

”Sedan lämnade han [Paulus] Athen och for till Korinth. Där träffade han en jude vid namn Aquila, som stammade från Pontos men som tillsammans med sin hustru Priscilla nyligen hade kommit från Italien, eftersom kejsar Claudius hade låtit utvisa alla judar från Rom. Paulus sökte upp dem, och då han hade samma yrke stannade han hos dem och arbetade; de var sadelmakare. Varje sabbat talade Paulus i synagogan och försökte övertyga både judar och greker. När Silas och Timotheos kom ner från Makedonien var han fullt upptagen av sin förkunnelse och vittnade inför judarna att Jesus är Messias” (Apg 18:1–5)

Det är svårt att veta hur stor tilltro man överhuvudtaget ska ge åt Apostlagärningarna när det gäller Paulus’ verksamhet, eftersom berättelsen i flera andra fall rimmar illa med det som går att utläsa ur Paulus’ egna brev. I vilket fall redogörs därefter för Paulus’ vidare öden i Korinth och hans missionärsverksamhet på platsen:

”Paulus stannade kvar där i ett och ett halvt år och undervisade dem om Guds ord.” (18:11)

Så beslutar sig Paulus för att lämna Korinth och då följer Priscilla och Aquila med honom:

”Paulus stannade där ännu en tid men tog sedan farväl av bröderna och avseglade till Syrien i sällskap med Priscilla och Aquila … När de kom till Efesos skildes han från sina reskamrater.” (18:18–19)

Eftersom de två nu följer Paulus kan man utgå från att också de är omvända till kristendomen, något som senare också framgår genom att de i Efesos lär ut kristendomen:

”När Priscilla och Aquila hade hört honom [en jude vid namn Apollos] tog de sig an honom och gav honom ännu noggrannare kunskap om Guds väg.” (18:26)

I Efesos skriver Paulus (sannolikt) också Första Korinthierbrevet till församlingen i Korinth som han tidigare lämnat i sällskap med Priscilla (eller Prisca; Priscilla är en diminutivform av Prisca och betyder ”lilla Prisca”) och Aquila. Detta brev skrevs troligen i början av 50-talet (kanske år 53?). Alldeles i slutet av brevet sänder Paulus en hälsning till församlingen i Korinth:

”Församlingarna i Asien hälsar till er. Aquila och Prisca och församlingen som möts i deras hus hälsar hjärtligt till er, sina medkristna. Alla bröderna hälsar till er. Hälsa varandra med en helig kyss.” (1 Kor 16:19–20)

Aquila och Prisca har synbarligen tidigare verkat i Korinth och församlingen där känner därför troligen till dem. Deras hus i Efesos fungerar nu som mötesplats för kristna i Efesos.

Senare, mot slutet av 50-talet, skriver Paulus också till församlingen i Rom, kanske från Grekland. Han hälsar till de båda och deras hus fungerar fortfarande som mötesplats för kristna:

”Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De har vågat livet för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem. Hälsa också församlingen som möts i deras hus.” (Rom 16:3–5)

Uppenbarligen befinner sig Prisca och Aquila vid den tiden (ca år 57) i Rom. Fast Paulus hälsar i kapitel 16 till sammanlagt 26 personer och eftersom han vid tiden för brevskrivandet ännu inte hade besökt Rom förefaller hälsningen vara ställd till fler personer än vad han kan tänkas ha varit bekant med i Rom vid denna tid. Därför har det föreslagits att måhända också en kopia skickades till Efesos och att Paulus’ hälsning egentligen var ett tillägg till Romarbrevet avsett för dem som befann sig i Efesos, där Paulus trots allt vistats i två år.

Ur texten i Apostlagärningarna rörande fördrivningen går följande att utläsa:

1)      Att Aquila (och rimligen också Priscilla – fastän så inte sägs) var judar.

2)      Att alla judar hade fördrivits från Rom.

3)      Orsaken till denna fördrivning uppges ej.

4)      Att alla judar skulle ha deltagit i det som ledde till fördrivningen sägs inte.

5)      Att Aquila och Priscilla skulle ha gjort något som ledde till att de fördrevs (utöver att de var judar) sägs ej.

6)      Chrestus (eller Christus) nämns ej.

7)      Inget i texten säger att Aquila och Priscilla var kristna när fördrivningen skedde eller när de träffade Paulus. Visserligen kan de ha redan ha varit kristna men det framgår inte. Senare däremot klargörs det att de har anslutit sig till den kristna läran. Genom Paulus’ egna brev klargörs också att de senare i Efesos verkar som kristna missionärer.

8)      Följaktligen sägs aldrig att Aquila och Priscilla skulle ha följt någon Chrestus i Rom.

Hos Suetonius sägs följande:

”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom.”

Ur denna text går följande att utläsa:

1)      Att sannolikt alla judar fördrevs från Rom

2)      Att orsaken till detta var att Claudius ansåg att de ständigt och jämt gjorde uppror.

3)      Att det i detta fall var en viss Chrestus som var anstiftaren.

4)      Texten är formulerad på ett sådant sätt att läsaren får intrycket att denne Chrestus var på plats och ledde ”upproret”.

5)      Även om texten skulle gå att tyda på ett sådant sätt, är det osannolikt att alla judar skulle ha deltagit i dessa uppror. Det sägs bara att alla fördrevs.

6)      Att det var ett kollektivt straff som drabbade alla judar för att de var judar.

7)      Inget sägs om några kristna.

Det är således ett obestyrkt antagande att just Priscilla och Aquila hade varit anhängare till en judisk Chrestus i Rom, liksom att de båda vid den tiden skulle ha varit anhängare till en Jesus Kristus – ty då hade de varit kristna och det sägs uttryckligt att Aquila var jude.

Mot detta kan man invända att författaren av Apostlagärningarna med att Aquila var jude kan ha menat att han var en jude av ”börd” och alltså tillhörde det judiska folket, men likväl var kristen i sin trosuppfattning. Till stöd för detta kan man hävda att Paulus enligt Apostlagärningarna sökte upp dem i samband med sin ankomst och att de därför redan kan ha varit kristna. Detta antagande synes också grunda sig på föreställningen att Suetonius verkligen talat om Christus – vilket dock är det som prövas.

Författaren av Apostlagärningarna är rimligen en person vi kan beteckna som kristen. Att denne inte skulle ha vetat att det också var de kristna (om så varit fallet) och inte bara judarna som fördrevs från Rom, förefaller vara ytterst osannolikt. Dessutom vore det ologiskt av författaren till Apostlagärningarna att skriva att paret var judar om de i verkligheten var kristna, må vara kristna judar. Man kan föreställa sig att den absoluta merparten av alla de tidiga kristna, inklusive Paulus, till sin börd var judar. Varför då poängtera just Priscilla och Aquilas judiska tillhörighet om det inte var deras religiösa tillhörighet som avsågs?

Någon säger då kanske att uppgiften om att de var judar tillkom för att förklara varför de fördrivits från Rom. Men i så fall slår det tillbaka på uppgiften att kristna skulle ha fördrivits från Rom, eftersom ifall de kristna också fördrivits från Rom behövde det ju inte poängteras att Priscilla och Aquila var judar. Då hade det räckt om författaren av Apostlagärningarna skrivit att Priscilla och Aquila var kristna eftersom judarna och de kristna hade fördrivits från Rom. Som det nu står skrivet blir den logiska slutsatsen att Priscilla och Aquila var judar som fördrevs från Rom därför att alla judar hade fördrivits därifrån. I Korinth träffade de Paulus och under inflytande av hans missionsverksamhet konverterade de till kristendomen. Visserligen framgår det inte (vad jag vet) i Paulus’ egna brev att han i Korinth undervisade i synagogorna, men detta påstås däremot i Apostlagärningarna.

Inte nog med det, enligt teorin om att Suetonius’ Chrestus avsåg Christus skulle ju själva orsaken till fördrivningen ha varit messianska kristna missionärers aktivitet i Rom. Om författaren av Apostlagärningarna var medveten om den saken, varför skrev han då bara att ”kejsar Claudius hade låtit utvisa alla judar från Rom” och underlät att nämna de kristna? Detta var ju i så fall ett direkt angrepp på den kristna läran och något som skulle ha visat på den svårighet som mötte apostlarna och som i övrigt påtalas flitigt. Det vore en fjäder i hatten och något att lägga på det kristna martyrskapets altare.

Att författaren av Apostlagärningarna skulle ha varit ovetande om att kristna var inblandade i oroligheterna (om de nu varit det) låter än mer otroligt.

Till detta kan läggas att ingen tidig kristen författare (frånsett Orosius som ca 400 tolkar Suetonius som om denne avsåg Christus) har noterat någon förföljelse under Claudius och uppmärksammat att de kristna tillsammans med judarna skulle ha fördrivits från Rom. Faktum är att när Paulus, (troligen) mindre än ett årtionde senare än den tid då man kan anta att denna fördrivning ägde rum, skriver sitt Romarbrev, visar han ingen kännedom om händelsen eller ens oro för framtida romerska repressalier gentemot kristna. Den enda varning Paulus ger dem är när han skriver:

”Jag uppmanar er, bröder, att se upp med dem som vållar splittring och lockar till avfall från den lära som ni har undervisats i. Håll er undan från dem.” (Rom 16:17)

Detta avser uppenbarligen stridigheter inom den kristna rörelsen och har inget samband med en eventuell yttre förföljelse. Det finns helt enkelt inga tidiga tecken på att den fördrivning (eller möjligen de fördrivningar) som omtalas av Claudius och i Apostlagärningarna skulle ha gällt kristna och framför allt ha orsakats av kristna. Om det är så att Suetonius verkligen menar att det var Jesus Christus som uppviglat judarna, finns ingen annan rimlig tolkning än att de kristnas aktiviteter var den direkta orsaken till fördrivningen, och detta ger varken Paulus eller Apostlagärningarna sken av att veta om.

Att det kan ha funnits kristna som fördrivits från Rom om dessa samtidigt var judar av börd och alla judar fördrevs, är en helt annan sak. Detta är inte bara möjligt utan rent av troligt. Därmed kan också Priscilla och Aquila ha varit kristna judar och tillhört de kristna som kan tänkas ha följt med ”på köpet” när alla judar fördrevs utan att de kristna behövde ha haft någon egen förskyllan i den saken. Men något bevis för att så var fallet föreligger inte.

Så även om vi inget säkert kan veta, är det min bedömning att uppgiften i Apostlagärningarna styrker att det var judarna som fördrevs från Rom och att de inte fördrevs på grund av de kristnas aktiviteter utan på grund av sina egna.

HADE SUETONIUS ALLS EN FÖRLAGA?

Botermann säger att hon redan från början förutsätter att Suetonius inte stilistiskt har bearbetat sin förlaga och att denna redan innehöll ”anstiftaren Chrestus”. Men hon inte bara förutsätter att Suetonius inte stilistiskt har bearbetat sin förlaga, utan att han överhuvudtaget hade en förlaga. Det är kanske troligt att han hade det, men det är inget som vi vet något om.

Däremot kan uppgiften knappast bygga på kristna uppgifter och därmed heller inte som i fallet Tacitus, kunna tänkas bygga på hörsägen som har sin grund i det kristna berättat. Orsakerna till detta är egentligen två. Kristna skulle inte ha berättat att det var judarna som fördrevs på grund av oroligheter orsakade av deras ”Chrestus” i Rom under Claudius’ styre. Om de ändå mot förmodan skulle ha berättat det, borde de också ha känt till händelsen och den skulle ha förekommit i deras senare ”historieskrivning” – något den inte gör. Således kan man rimligen avfärda hörsägen från kristna som en källa.

Men detta hindrar inte alls annan hörsägen i form av att andra som Suetonius umgicks med inom den romerska aristokratin (där han kände såväl Plinius som Tacitus) hade berättat om judarnas fördrivning under Claudius’ på grund av oroligheter orsakade av en viss Chrestus. Avsåg detta inte alls de kristna kan uppgiften stamma från var som helst och från vem som helst. Suetonius var mer av en samlare och krönikör än en regelrätt historiker, och även om han sannolikt oftast byggde på skrivet material finns ingen garanti för att han alltid gjorde det.

Nåväl, låt oss skärskåda en eventuell skriven källa och hur Suetonius kan tänkas ha behandlat den.

BYGGER UPPGIFTEN PÅ ETT OFFICIELLT DOKUMENT OCH HAR SUETONIUS I SÅ FALL BEARBETAT DETTA?

Botermann hävdar att Suetonius inte stilistiskt har bearbetat sin förlaga och att den förlagan antingen var ett officiellt dokument eller bygger på ett sådant officiellt dokument. Är dessa båda antaganden, vilka hos Botermann mest synes fungera som axiom, rimliga antaganden?

Botermann anser det vara rimligt anta att Suetonius har hämtat uppgiften från de kejserliga arkiven. Hon påstår också att han ”otvivelaktigt” haft tillgång till register så att uppgifterna verkligen gick att lokalisera. Men hon medger att det faktum att De Coninck visat att Suetonius underlät att konsultera arkivuppgifter även i centrala frågor, gör det tveksamt att han skulle ha gjort det gällande en så pass obetydlig händelse som den om Chrestus. Och jag kan bara hålla med, med tanke på att Suetonius inte citerar ur en enda kejserlig brevväxling efter att han avhandlat kejsar Augustus (dog år 14 vt) och varefter han därför tros ha förlorat sin rätt att konsultera de kejserliga arkiven. (Robert E. Van Voorst, Jesus outside the New Testament, s. 38) Det är helt enkelt osannolikt att Suetonius hade tillgång till uppgifter ur de kejserliga arkiven när han skrev om Claudius.

Då inte heller Botermann känner sig övertygad om att Suetonius använt en officiell källa för sina uppgifter, men samtidigt ändå vidhåller att uppgiften sannolikt bygger på en sådan, föreställer hon sig att han förlitat sig på någon annan källa vilken i sin tur bygger på ett officiellt dokument. Suetonius ska ha övertagit uppgiften mer eller mindre ordagrant och detta ska stödjas av att påståendet är ”osmyckat” och ”reducerat”.

Botermann anser att detta är en rapport upprättad av det romerska polisväsendet och hon utgår från att myndigheterna begått ett misstag och blandat samman Chrestus med Christus och, lägger jag till, inte förstått att denne inte befann sig på plats och inte heller att det rörde sig om kristna. Till stöd för ett sådant antagande anför hon att man i forntiden många gånger var mer ovetande om sin egen historia än vad vi är. Fast detta må då gälla forna historiker som skrev om händelser bakåt i tiden i jämförelse med moderna historiker, vilka inte bara har tillgång till sina föregångares verk utan också en större samlad kunskap om forna tider. Men en rapport upprättad på plats när något inträffar, måste rimligen anses bygga på större kännedom om de verkliga förhållandena än vad vi i vår tid kan känna till om samma händelse när vi helt saknar kompletterande information om denna händelse. Med andra ord är det betydligt mer osannolikt att en redogörelse av ordningsmakten på plats skulle ha fått uppgifterna om det som hände helt om bakfoten än att senare tiders skribenter skulle ha fått det.

Ett annat påstående som det kan vara på sin plats att ta upp vid detta tillfälle är spekulationerna över att uppgiften skulle bygga på ett domstolsprotokoll. Eftersom Suetonius påskiner att Claudius utfärdade ett påbud, en förordning, om att judarna skulle fördrivas, anser vissa att detta påbud därmed skulle ha givits laga kraft i en domstol och att det protokoll som då upprättades låg till grund för Suetonius’ ”enradare”. Fast det är just sådana dokument som vi minst av allt kan misstänka för att innehålla felaktiga uppgifter. Om det skulle visa sig att Suetonius byggde på ett officiellt domstolsprotokoll, skulle detta tvärtom styrka att Chrestus var en judisk uppviglare.

Hur många kristna kan det egentligen tänkas ha funnits i Rom år 49, eller kanske år 41 (det andra förslaget på när fördrivningen skedde)? Ska vi tro Paulus var de i början av hans mission vid ca år 50 en ”handfull” som samlades hemma hos varandra i små grupper. Hur stora tumult skulle dessa kristna kunna skapa? Suetonius säger att de ”ständigt och jämt gjorde uppror”. Detta förutsätter oroligheter under en längre tid och ger stöd om att det verkligen är judar och inte kristna som avses.

Och uttrycket ”ständigt och jämt” torde inte ha förekommit i ett domstolsprotokoll eller i en polisrapport, som ju Botermann föreslår. Hon hävdar att Suetonius inte stilistiskt har bearbetat sin förlaga, vilket rimligen måste innebära att han mer eller mindre ordagrant skrivit av sin förlaga. Rimligen skulle dock vare sig en polisrapport eller ett domstolsprotokoll ha innehållit en så svepande generalisering som att judarna ”ständigt och jämt gjorde uppror”. I båda fallen borde den aktuella händelsen och direkta orsaken ha beskrivits och de berördas tidigare ”försyndelser” ha lämnats utanför. Det ankommer på en historiker eller berättare att förmedla dessa, varför Botermanns antagande om att Suetonius inte stilistiskt har bearbetat sin förlaga, vilken dessutom är ett officiellt protokoll, inte känns speciellt övertygande.

Det är givet att en äldre källa kan ha begått alla dessa misstag, men detta är ett antagande som i grund och botten är avhängigt av att oroligheterna verkligen genererats av kristna. Vore det inte så att vissa redan från början antar att passagen handlar om kristna, skulle de knappast förutsätta att källan begått alla dessa misstag. Och om man kommer till slutsatsen att källan helt missförstått det som verkligen skedde eftersom man redan från början antar att det är Christus och kristna som åsyftas, och man därefter använder sitt antagande till att argumentera för att Christus och kristna avses, då för man faktiskt ett cirkelresonemang – eller som Botermann uttrycker det om Slingerland, en petitio principii. Det kan inte vara annat än en vild gissning att Suetonius’ Chrestus-omnämnande skulle bygga på en polisrapport och antagandet synes grunda sig i cirkelresonemangsantagandet att det är Christus och de kristna som åsyftats.

VAR FÖRDRIVNINGEN EN FÖLJD AV BRÅK I SYNAGOGORNA OM HURUVIDA JESUS VAR MESSIAS?

Helga Botermann (och många andra) anser att orsaken till tumultet som ledde till fördrivningen av alla judar var bråk i synagogorna om huruvida Jesus var Messias. Hon menar att ett väpnat judiskt uppror mot Rom under ledning av en revolutionär upprorsman inte är att tänka på. Orsaken till detta synes utifrån hennes resonemang i övrigt vara att hon förutsätter att det handlar om stridigheter mellan judar och kristna. Fast som jag skrev i början undrar jag varför det inte skulle kunna röra sig om ett väpnat judiskt uppror? Jag anser dock inte att det nödvändigtvis behöver ha rört sig om ett väpnat judiskt uppror. Våldsamma protester och allmän oordning skulle likaså kunna räcka som grund.

Claudius’ misstro gentemot judarna var stor. Som jag visade i artikeln om Slingerland och dateringsproblematiken säger Dio Cassius att judarna var så många att det skulle ha skapat upplopp om Claudius försökt att stänga dem ute från staden Rom, varför han i stället förbjöd dem att hålla möten (där det rimligen uppstod oro på grund av missnöje). Och Claudius själv ska i ett brev ha varnat invånarna i Alexandria för judisk undergrävande aktivitet och att judarna underblåser en allmän farsot över hela världen. (Detta liknar onekligen Suetonius’ uppgift om att de ständigt och jämt gjorde uppror.) I inget av fallen avses kristna och detta visar att Botermann inte har fog för sitt antagande att det skulle vara uteslutet att det rörde sig om ett judiskt uppror mot Rom under ledning av en revolutionär upprorsman.

Vidare skulle Claudius knappast ha fördrivit ”alla” judar om det bara var den lilla gruppen av kristna missionärer som orsakade oroligheterna. Dio Cassius klargör ju att Claudius drog sig för att göra något sådant eftersom detta skulle skapa sådana upplopp. Vore det bara de kristnas predikande om Jesus Kristus som var orsaken till oroligheterna, vore det betydligt rimligare att Claudius slängde ut enbart dem och därmed undvek de stora upplopp en massfördrivning rimligen skulle medföra. Judarna skulle då med all säkerhet ha protesterat våldsamt och förklarat hur det egentligen låg till.

VARFÖR RÄTTADE SUETONIUS INTE DE FELAKTIGA UPPGIFTERNA?

Frågan om varför Suetonius inte rättade de felaktiga uppgifterna förutsätter naturligtvis att uppgifterna alls är felaktiga. Så det följande resonemanget förs således under premissen att uppgifterna är felaktiga – något som jag som bekant betvivlar att de är. Botermann frågar hon sig om det är rimligt tro att Suetonius skulle ha upptäckt misstaget i ”polisrapporten” och rättat till det? I motsats till många andra som tror att Suetonius åsyftade Christus och då förutsätter att han själv inte förstod detta, anser Botermann det vara omöjligt att Suetonius inte skulle ha förstått att passagen handlade om kristna.

I motsats till Botermann anser Van Voorst att Suetonius inte kopplar samman de båda händelserna. Jag håller dock med Botermann om att Suetonius svårligen kan ha varit ovetande om en sådan koppling om den förelegat. Det faktum att han inte gör en sådan koppling och med sin förklaring i Nero-passagen av vilka de var, visar att han gjorde det, tyder därför på att det heller inte fanns en koppling. Chrestus var inte Christus och Suetonius visste det.

Botermann menar att Suetonius’ val av Chrestus var den normala beteckningen på Christus bland romare och den i hans tycke rätta formen på det han uppfattade som ett personnamn på de kristnas ledare. Hon menar vidare att man inte kan förvänta sig att Suetonius, när han senare skriver om de kristna, ska återvända till den tidigare passagen om Chrestus och harmoniera styckena genom att där göra ett tillägg.  Dessutom menar hon att Suetonius likväl förstod att det var samma grupp som åsyftades.

1)      En första invändningen mot detta är varför Suetonius, om han som Botermann tror redan när han skrev om fördrivningen av judar under Claudius visste att händelsen orsakats av kristna, då inte sade det redan vid detta första tillfälle?

2)      Vidare har vi faktiskt inga bevis för att en sammanblandning av Chrest* och Christ* skedde så tidigt som på Suetonius’ tid. Det första någorlunda säkra tecknet på detta kommer med Justinus Martyren strax efter år 150. Suetonius’ Chrestus-omnämnande duger inte som belägg för denna sammanblandning då vi inte vet om han avser Christus och just detta är under prövning. Och vad gäller Tacitus, vet vi inte om han skrev chrestiani eller christiani och i vilket fall skrev han Christus (om handskrifterna inte är korrupta).

3)      Dessutom skulle en god historiker ha rättat sin källa om han visste att den var fel. Suetonius var måhända ingen god historiker på så sätt att han var källkritisk, men likväl borde han ha återgett de rätta förhållandena ifall han känt till dem.

4)      I Nero 16 skriver Suetonius att kristendomen är en ny och ond vidskepelse medan judarna ansågs vara ett forntida folk med en gammal religion. Detta visar att Suetonius klart visste skillnaden på den nya vidskepelsen kristendom och den gamla vidskepelsen judendom.

5)      En god historiker skulle dessutom inte ha uttryckt sig så oprecist att det framstår som om denne Chrestus var på plats i Rom i samband med upproret, om han vetat om att det egentligen avsåg den redan döde Christus. Latinets impulsore leder snarare tankarna till upprorsmakare än till uppror och ger intrycket av att en person på plats avses. Suetonius var god vän med både Plinius och Tacitus och borde rimligen också ha läst Tacitus’ verk Annalerna, inte minst som grund för sin egen framställan. Tacitus’ verk utkom några år innan Suetonius skrev sitt verk; och i Annalerna berättar Tacitus (såvida det inte är ett senare tillägg) att Christus avrättades under Tiberius’ tid. Hade Suetonius haft vetskap om att Chrestus var den Christus som avrättades av Pilatus, skulle han knappast ha skrivit som han gjorde.

Botermann säger att det faktum att Suetonius inte tillfogar quodam [en viss] framför namnet tyder på att personen var välkänd och att det därmed handlade om de kristna. Hon argumenterar för att om Suetonius avsett en i övrigt okänd judisk uppviglare skulle han ha skrivit impulsore Chresto quodam, ”uppviglad av en viss Chrestus”, och att avsaknaden av en reservation tyder på Chrestus var så känd att en sådan inte behövdes. Detta är visserligen möjligt, men motsägs av såväl yttre som inre omständigheter.

1)      Tacitus skriver som förklaring på vilka de kristna (eller krestna) var följande: ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”. Detta visar att Christus alls inte var så känd som Botermann antar. Varför kände sig Tacitus i så fall nödgad att förklara varifrån de kristna fått sitt namn och vem denne Christus var? Det tyder i stället på att de kristnas bakgrund var dåligt känd och att Christus inte var en figur som de romerska historikerna kunde förutsätta att läsarna kände till.

2)      Tacitus skriver inte ”en viss Christus” utan bara ”Christus”. Det visar också att fastän Tacitus ansåg att Christus inte var mer känd än att han behövde förklara vem han var, tillfogade han likväl inte något quodam framför Christus. Så även om Suetonius skulle kunna tänkas ha underlåtit att tillfoga ett quodam eftersom han ansåg att Chrestus var så välkänd, talar det enda kända parallellexemplet av en historiker från samma tid emot att orsaken till att han inte infogade ett quodam var att han ansåg personen vara välkänd.

3)      Botermann sitter också på två stolar samtidigt. Å ena sidan argumenterar hon för att Suetonius visste vem Chrestus var och ansåg denne vara så känd att han heller inte behövde förklara detta för sina läsare; inte ens tillfoga en liten osäkerhetsmarkör. Å andra sidan visste Suetonius inte ens att Christus var död vid den tid han skulle ha lett upproret, och Suetonius skulle därmed vara nästan mer oinsatt än vad hans läsare förutsätts vara. Man kan inte anta att en historiker som Suetonius väljer att utan förklaring namnge en person eftersom denne förväntas vara så känd att ytterligare presentation är överflödig, samtidigt som denne historiker inte ens vet att personen i fråga egentligen varit död i bortåt 20 år.

DEN ENDA BERÖMDA CHRESTUS

Det argument som förefaller vara det argument Botermann lägger störst vikt vid är att vi enligt henne inte känner till någon judisk upprorsman med det namnet som vid den tiden verkade i Rom, och att Christus är den enda berömda [Chrestus] under de två första århundradena.

1)      Den första invändningen mot detta är att inte heller Christus verkade som en upprorsman i Rom vid denna tid.

2)      Den andra invändningen blir att med det resonemanget skulle varje i övrigt okänd Chrestus som omnämns måsta identifieras med Christus.

3)      Vidare är det är en sak att via hörseln inte kunna urskilja vad personens namn var – en helt annan att skriva namnet fel när man dessutom vet vad anhängarna som fått sitt namn från denne person heter. Suetonius nämner de kristna och vet då att de stavar sitt namn med i. Den varifrån Christiani fått sitt namn kan inte gärna ha hetat Chrestus. Laestadianerna kan inte gärna härledas tillbaka till någon viss Listadius, utan grundaren bör ha hetat Læstadius.

INGEN JUDE MED NAMNET CHRESTUS HAR PÅTRÄFFATS I INSKRIPTIONER.

Trots en betydande mängd inskriptioner har ingen jude med namnet Chrestus påträffats. Detta är emellertid ett argument utifrån tystnad. Och frågan är hur många judar som kan tänkas dölja sig bakom de inskriptioner som nämner Chrestus? För att en individ som nämns i en inskription ska gå att identifiera som jude krävs att så sägs i inskriptionen eller att inskriptionen förekommer i ett judiskt sammanhang som exempelvis på en judisk begravningsplats. Orsaken till att Chreste gick att identifiera som judinna var att det uttryckligen framgick av en längre beskrivning att hon var judinna genom att det refererades till en synagoga.

Det är helt klart att Chrestus var ett namn som var populärt inom främst den grekisk-romerska befolkningen. Framför allt bland slavar synes namnet ha förekommit ofta. Däremot var det inte ett vanligt namn bland judar. Därmed inte sagt att det inte fanns judar som hette Chrestus. Vi har ju ett exempel på en kvinna som hette Chreste; alltså den feminina formen av Chrestus. Som jag tidigare har skrivit, att om en svensk kvinna kan heta Bengta går det knappast att hävda att svenska män inte kan heta Bengt. Om en svensk kvinna kan heta Augusta går det knappast att hävda att svenska män inte kan heta August. Om en judisk kvinna kan heta Chreste finns det inga goda skäl att hävda att en judisk man inte skulle kunna heta Chrestus. Eftersom judiska kvinnor uppenbarligen hette Chreste, kan vi nog utgå ifrån att det fanns judiska män som hette Chrestus. Bland de 122 Chresti bland personnamnen i Rom som H. Solin räknar upp, var det hela 60 som var av osäker härkomst. Bland dessa kan det säkert dölja sig flera judar.

Vidare kan den Chrestus som Suetonius omtalar ha varit en proselyt, en nyligen vunnen konvertit till judendomen. Kanske då en tidigare slav som hette Chrestus. Än troligare är att denne Chrestus var en så kallad ”Gudsfruktare” (θεοφοβείς), det vill säga en icke-jude som ändå anslöt sig till judendomen utan att fullständigt konvertera. Sådana så kallade ”Gudsfruktare” var rätt vanliga och, som Earl Doherty säger (s. 633), tenderar de nyaste anhängarna att också vara de ivrigaste och de mest högljudda.

Ett tredje alternativ är att Chrestus var en judisk messiasgestalt som därför i likhet med Jesus kom att kallas Messias och då på grekiska Christus. I så fall måste vi åter förutsätta att Suetonius blandade samman Christus med Chrestus. Dock i så fall en annan Christus.

Ett fjärde alternativ är att Chrestus var en icke-jude som inte ledde judarna i ett upplopp utan i stället gjorde dessa upprörda och att de därmed opponerade sig mot Chrestus i stället för mot Rom.

Jag anser att de båda sistnämnda alternativen är mindre troliga, men de är ändå möjliga.

SUETONIUS’ KÄNNEDOM OM CHRISTIANI

Suetonius är bekant med begreppet kristna och han vet att namnet stavas med i genom att han skriver christiani. Botermann anser att det är irriterande (Irritierend) att Suetonius känner till begreppet christiani och att han dessutom förklarar vilka de var när att han för första gången i samband med att han avhandlar Neros tid nämner dem:

”De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff.” (Suetonius, Nero 16:2)

De är alltså ”ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse”. Att Suetonius här förklarar vilka de kristna var tyder då på att han anser sig nämna dem för första gången – trots att Suetonius tidigare berättat om fördrivningen under Claudius. Vidare, i och med att Suetonius ansågs sig behöva upplysa sina läsare om vilka de var, tyder det på att de i motsats till vad Botermann påstår var relativt okända.

Att Suetonius blandat samman Chrestus med Christus motsägs alltså av att han skriver christiani. Suetonius visste uppenbarligen att anhängarna stavade sitt namn med i och inte med e. Och om användarna fått sitt namn från namnet på en person bör anhängarna och personen stava sitt namn likadant.

Ifall Tacitus ursprungligen skrev chrestianos (krestna), är detta det tidigaste belägget för en sammanblandning av christ* och chrest*, i så fall krestna i stället för kristna. Vi har dock inget tidigt bevis för att någon skrivit Chrestus och avsett Christus. Suetonius vore i så fall det enda exemplet därpå. Samtidigt vet vi inte med säkerhet hur man stavade namnet i den första tiden, eftersom kristna mycket tidigt utvecklade en vana att i skrift förkorta namnet med de tre grekiska bokstäverna Χρς, alltså ch-r-s. Eftersom de flesta av de bevarade handskrifterna bevarats i avskrifter gjorda av kristna, kom namnet Christus/Christos ofta att återges utan att vokalerna betecknades. Därmed kan vi inte veta om det bland alla Χρς också döljer sig ett och annat Chrestus. Å andra sidan betecknade Χρς just Jesus Kristus, och då även Suetonius’ verk förmedlats genom avskrifter gjorda av kristna kan konstateras att de inte har uppfattat Chrestus som Christus, ty då borde inte formen Chrestus ha överlevt utan ersatts av Χρς, alternativt Christus.

Botermann invänder med att det är orealistiskt tro att Suetonius skulle kritisk pröva sanningshalten i varje källa och dessutom kommentera den saken.  Hon menar att om han sammanställt material och skrivit om Claudius och senare när han gör detsamma om Nero finner en källa om de kristna, kan man inte förvänta sig att han återvänder till det första stället för att harmoniera styckena genom att där göra ett tillägg.

Men Botermann ansåg ju själv att Suetonius visste att de oroligheter som skedde under Claudius var förorsakade av kristna. Varför noterade han då inte det vid första tillfället?

OROSIUS OCH BEROALDUS

Botermann undrar hur Orosius (ca 375–ca 420) och Beroaldus (1453–1505) vilka både kunde latin, kunde tolka detta som impulsore Christo? Hon menar rimligen då att de inte skulle ha gjort det om det inte funnits anledning.

Detta ser jag som en mycket svag invändning. Visserligen är alla förklaringar och tolkningar osäkra och högst spekulativa och därför måhända av litet värde. Men borde inte Botermanns undran i stället riktas åt motsatt håll? Hur kan det komma sig att bara Orosius tolkar Chrestus som Christus? Kristna var sannolikt inte så okunniga om Suetonius som ofta görs gällande. Tertullianus hade definitivt läst honom och trots att han behandlar förföljelser av kristna nämner han inget om någon förföljelse under Claudius. Det gör ingen före Orosius. Att endast Orosius åberopar Chrestus-passagen kan bero på att ”endast” han gjorde kopplingen till Christus medan ”övriga” kristna insåg att judarna inte kan ha fördrivits till följd av att Christus ledde ett uppror i Rom. Detta är den rimliga orsaken till varför de heller inte hänvisade till Suetonius’ Chrestus. De ansåg att det inte handlade om kristna och Christus. Att sedan Beroaldus tar upp Orosius’ tolkning i sina kritiska kommentarer ett drygt årtusende senare har knappast med saken att göra – i varje fall inte mer än den har med att moderna uttolkare också förlitar sig på Orosius’ uttolkning.

SLUTPLÄDERING

Botermann menar att de filologiska invändningar som görs inte är hållbara. Hon anser att man bör följa principen att inte vara överdrivet skeptisk och därigenom göra denna information värdelös. Eftersom vi inte har hittat någon kandidat till den okände judiske Messiaspretendenten Chrestus bör vi använda den Chrestus som vi är bekanta med – då Christus.

Uttrycket ”överdrivet skeptisk” har jag stött på flera gånger tidigare och är allergisk emot. Motsatsen till ”överdrivet skeptisk” borde vara ”godtrogen”. Varför skulle det vara en dygd att tro att Suetonius avser Christus? Och varför skulle man genom att  vara skeptisk ”göra denna information värdelös”? Den blir givetvis värdelös för dem som önskar att skapa en förföljelse av kristna under Claudius, men i övrigt blir den inte mer värdelös än annan historisk information – den bara pekar i en annan riktning. Det finns ingen som helst anledning att använda den Chrestus som vi är bekanta med – då Christus, och detta av två anledningar. För det första därför att den berömde gick under namnet Christus, för det andra därför att det är historiskt ohederligt att välja att tolka ett namn så att det avser en känd person om det nu är så att det troligen rör en i övrigt okänd person.

Roger Viklund, 2011-02-03

37 kommentarer

  1. Den andre BB said,

    3 februari, 2011 den 23:36

    I Apg används dock ordet ”kristen/kristna” bara två gånger, och det tycks vara ett ord de kristna inte använde om sig själva, så det hade väl tett sig lite märkligt om ”Lukas” kallat Priscilla och Aquila för kristna. Uttryck som ”judarna och de kristna” är väl dessutom tveksamma om de kunnat förekomma i Rom så tidigt. Dock är det märkligt att ”Lukas” inte skriver att utdrivningen hade med sekten i fråga att göra, om den haft det, som du skriver. En långsökt anledning vore den sällan framförda (jfr Oliver) att Christus i själva verket korsfästes under Claudii tid, efter uppviglandet i Rom, och således inte under Pilatii tid, som ”Lukas” vill få sina läsare att tro. ”Lukas” kan väl teoretiskt ha skämts för att kristna sett till att alla judar utdrevs, men det är väl sannolikt eftersom han skrev många år efter Claudii dagar.

    Gilla

    • 4 februari, 2011 den 20:41

      Han behöver ju inte ha använt just uttrycket kristen, utan i likhet med andra uttryck och omskrivningar klargjort att de var kristna. I analogi med 18:26 kunde han ha skrivit att de följde Guds väg.

      Gilla

  2. Den andre BB said,

    4 februari, 2011 den 00:05

    Irenaeus skrev Chreistus i Mot irrlärorna, redan omkring 180, vilket väl är ganska tidigt.

    Gilla

  3. 4 februari, 2011 den 07:30

    Vet du var i Mot irrlärorna han skrev detta och om det var i den grekiska texten eller i den latinska översättningen?

    Gilla

    • Den andre BB said,

      4 februari, 2011 den 08:07

      Bok I, kapitel 15, 2. Jag förmodar att det var på grekiska, eftersom det sägs att Chreistus är åtta bokstäver (XPHICTOC).

      Gilla

  4. jimmy said,

    4 februari, 2011 den 20:24

    Roger,

    ”Jag uppmanar er, bröder, att se upp med dem som vållar splittring och lockar till avfall från den lära som ni har undervisats i. Håll er undan från dem.” (Rom 16:17)

    ”Detta avser uppenbarligen stridigheter inom den kristna rörelsen och har inget samband med en eventuell yttre förföljelse.”

    Paulus beskriver väl ändå en situation som antyder yttre förföljelse i 2 kor 7,5.”utanför strider innanför fruktan”.

    Gilla

    • 4 februari, 2011 den 20:51

      Ja, så kan vara fallet:

      ”När jag kom till Makedonien fick jag visserligen ingen ro utan plågades på alla sätt, utifrån av strider och inifrån av fruktan.” (2 Kor 7:5)

      Men dessa yttre strider behöver inte tolkas som tecken på yttre våld och förföljelse utan kan lika gärna avse ”teologiska” strider. Även om du skulle ha rätt och det verkligen avser regelrätta förföljelser är ju Korinthierbreven ställda till församlingen i Korinth och Paulus talar om förhållandena i Makedonien. Det avser därför rimligen förhållandena i Makedonien eller möjligen i Korinth, dock inte i Rom. Mitt argument gällde Paulus’ brev till församlingen i Rom och om det i det brevet gick att spåra någon kännedom om att den fördrivning som både Claudius och Apg säger att den drabbade judarna också ska ha gällt de kristna. Paulus uppvisar enligt min mening ingen oro eller ängslan för de romkristnas väl och ve utifrån ett yttre hot från Rom, och därmed ger han inget stöd för uppfattningen att de endast några år tidigare skulle ha fördrivits från Rom.

      Gilla

  5. jimmy said,

    4 februari, 2011 den 23:33

    ” Det avser därför rimligen förhållandena i Makedonien eller möjligen i Korinth, dock inte i Rom.”

    Jovisst, men varför åkte han inte dit då (Rom) om han ville få lugn och ro?

    Gilla

  6. jimmy said,

    6 februari, 2011 den 11:10

    Jojo jag tackar för rådet : ) men det är inte troligt Paulus vill berätta det för mig…Om du vill kan du få hänvisninga där Paulus skriver om förföljelse av kristna.

    Vad gäller rombrevet så skriver Paulus till den kristna rörelse som finns där.Det finns ingen annan grupp som kommit till tro på Jesus som han skulle kalla för avfall för det vore som att utplåna Jesus.Apollos är ju ett bra exempel på det.Han kom visserligen från Alexandria men han kände till Johannes och dopet och blev Paulus lärjunge.

    Gilla

    • 6 februari, 2011 den 13:00

      Du får gärna återge de textställen hos Paulus som du anser utgör hänvisningar där Paulus skriver om förföljelse av kristna. Men skilj då gärna på Apg och Pauli brev. Helst såg jag också att du skiljer på de brev om vilka det råder i stort sett koncensus om att Paulus skrivit (då Första Thessalonikerbrevet, Första och Andra Korinthierbreven, Galaterbrevet, Filipperbrevet, Filemonbrevet och Romarbrevet) och de övriga vilka är ifrågasatta.

      Gilla

      • Den andre BB said,

        6 februari, 2011 den 15:06

        Ja du, hur är det med 1 Kor 15:9?

        Gilla

      • 6 februari, 2011 den 17:05

        ”Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.” (1 Kor 15:9)

        Här talas uppenbarligen om förföljelser och då rimligen i Jerusalem där Paulus varit del av de ”makter” som förföljt. Å andra sidan är Paulus’ påstående att han skulle vara ”den allra minste av apostlarna” ett mycket suspekt yttrande som jag undrar om Paulus kan ha skrivit; detta med tanke på att han i övrigt inte nedvärderar sig själv på detta sätt. Tvärtom synes han betrakta sig själv som förmer än övriga apostlar.

        Gilla

  7. jimmy said,

    6 februari, 2011 den 22:46

    Roger, dem hänvisningar jag syftade bortsett från dem som nämnts ovan:
    (1)1 kor 15:9
    (2) 2:Tim 3,12
    (3) Thess 5,17 (ber för överhängande faror)
    (4) Gal 1,10.

    Jag vill även kommentera det du skrev till ”BB” :

    ”Å andra sidan är Paulus’ påstående att han skulle vara ”den allra minste av apostlarna” ett mycket suspekt yttrande som jag undrar om Paulus kan ha skrivit; detta med tanke på att han i övrigt inte nedvärderar sig själv på detta sätt.”

    Gal 6,14:”men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesus Kristus kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen”.

    Gilla

  8. 6 februari, 2011 den 23:35

    Tack för länkarna Jimmy. 1 Kor 15:9 har jag kommenterat. 2 Tim 3:12 talar om att var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus kommer att förföljas. Eftersom detta knappast skrivits av Paulus utan är en senare skrift är det rimligt anta att det åsyftar förföljelserna under Domitianus. Din tolkning av 1 Thess 5:17 att det faktum att Paulus uppmanar församlingsmedlemmarna att ständigt eller oavbrutet bedja, kan jag inte se att det direkt tyder på förföljelser. Jag förstår inte vad du åsyftar i Gal 1:10.

    Vad gäller Paulus är han ödmjuk inför Gud, Kristus och förkunnelsen, men inte i förhållande till de övriga apostlarna. Bara några kapitel tidigare säger han: ”Ha mig till föredöme liksom jag har Kristus till föredöme.” (1 Kor 11:1)

    Gilla

  9. jimmy said,

    7 februari, 2011 den 21:19

    Nej Roger,2 Tim 3.12 syftar på de prövningar som kristna kommer utsättas för generellt.-inte bara förföljelerna under domitianus. I Gal 1,10 skriver Paulus om sig själv:” söker jag vara människor till lags?Om jag ännu ville vara människor till lags,skulle jag inte vara kristi tjänare” han upphör att vara människor till lags och har därigenom blivit en kristi tjänare. Jfr vad som står i Ps.53,6.

    Paulus betraktar sig inte som förmer, men han vill leva på samma sätt som apostlarna gjorde:”Har vi inte rätt att ta med oss en troende hustru liksom herrens bröder och kefas? 1 Kor. 9,5.

    Gilla

    • 7 februari, 2011 den 21:42

      Jag tror du missförstår mig. Jag betraktar 2 Tim (liksom 1 Tim och Tit) som pseudopaulinskt; ett brev skrivet i början av 100-talet i ett försök att imitera Paulus och göra om Paulus till en bekämpare av gnostiska läror. Min hänvisning till Domitianus avsåg att den förföljelsen redan hade skett och var något den okände författaren av detta brev hade i åtanke.

      Gilla

  10. jimmy said,

    8 februari, 2011 den 20:07

    Tack för upplysningen.Nu begriper jag bättre.Så kan det vara och jag känner till att äktheten ifrågasätts, men hur kom dem över Första Thessalonikerbrevet, Första och Andra Korinthierbreven, Galaterbrevet, Filipperbrevet, Filemonbrevet och Romarbrevet?Det kan ju inte varit så lätt att få tag på deras brev.

    Gilla

  11. 8 februari, 2011 den 20:52

    Det är säkert en krånglig gång. Men breven sparades med all sannolikhet av mottagarna och dessutom lär Paulus ha behållit kopior. Om nu breven skattades högt (vilket vi kan utgå från att de gjorde) lär kopior ha gjorts och spridits. Man kan utgå från att Paulus skrev betydligt fler brev än dessa sju; brev som då alltså gått förlorade. Dessutom kan hans lärjungar ha skrivit brev i hans anda. Detta kan man misstänka angående Kolosserbrevet, som är helt i Paulus’ anda. Även Efesierbrevet liknar mycket Paulus’ äkta brev. Sedan får vi utgå från att breven i viss mån är redigerade. Troligen är Andra Korinthierbrevet en sammanslagning av minst två brev, då kapitlen 10–13 (som bör ha skrivits före) och kapitlen 1–9. Men att kunna klargöra vad Paulus ursprungligen skrev är näst intill omöjligt såvida vi inte har turen och påträffar originalen – något som inte är speciellt sannolikt att vi kommer att göra.

    Gilla

  12. jimmy said,

    10 februari, 2011 den 21:06

    Jo det skulle nog ta för lång tid att reda ut.Hur ser du på hebreerbrevet?
    Där står det ju att Jesus uppväckt döda.

    Gilla

  13. Den andre BB said,

    11 februari, 2011 den 04:57

    Jag läste just hela Hebreerbrevet ånyo. Var står det att Jesus uppväckt döda? Inte i 11:35 åtminstone. För mig talar 13:8 starkast för den mytiska saken: ”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.”

    Gilla

  14. jimmy said,

    11 februari, 2011 den 18:14

    Hej BB, Jo det talar starkt för det så till en viss grad förstår jag dig.men faktiskt har du fel när skriver att 13:8 talar ”starkast” för saken.För om du läser gamla och nya testamentet ser du att de största uppståndelseundren har varit för kvinnors skull. Antingen för dem själva eller för andra genom deras böner. Gt berättar om två som efter döden återuppväckts tack vare sina mödrars böner (2 kon. 4,18-37; 17,17-24) medan evagelierna på tre ställen skildrar hur Jesus uppväckt från de döda; Luk. 7,11-15, Joh. 11,28-44, Mark 5,35-43. Paulus bekräftar detta i Hebr. 11,35 ”kvinnor fick sina döda tillbaka och återuppståndna”.

    I HM säger ynglingens moder till Jesus: ”Davids son, ha förbarmande över mig”.

    Jfr det noga med vad Maria eller Marta säger. Det kan inte vara Lasarus som återuppväcks i Hm.

    Gilla

  15. 11 februari, 2011 den 19:17

    Jimmy, när jag talar om Paulus’ äkta och oäkta brev förekommer Hebreerbrevet inte ens i resonemanget, då detta knappast av någon anses vara skrivet av Paulus. Det är och förbli anonymt. Även om vissa har påstått att Paulus skrivit brevet var detta något som bestreds även i den äldsta tiden.

    Brevet kan ha tillkommit före år 70 eller någon gång på 70- eller 80-talet. Författaren, bygger sin förkunnelse nästan enbart på GT. Den lära som förkunnas är huvudsakligen judisk. Därför var det länge osäkert om brevet skulle komma med i Nya Testamentet och först efter flera turer blev det accepterat i kanon.

    Det har länge varit en gåta till vem Hebreerbrevet varit adresserat. Men mottagarna skulle kunna vara en grupp med esseiska föreställningar. I Hebreerbrevet framställs nämligen Aron som exempel på en överstepräst av hög rang. Esseerna satte det aronitiska prästerskapet högt. I Hebreerbrevet sägs dock Jesus vara en högre präst än Aron, och författaren likställer Jesus med Melkisedek, en förisraelitisk prästkonung från Salem. Denne Melkisedek höjs till skyarna: ”Han är lik Guds son: han förblir präst för alltid” (7:3). Bakgrunden till denna föreställning står att finna i en Melkisedektext funnen i grotta 11 i Qumran (11Q Melch). Där sägs Melkisedek vara en himmelsk frälsargestalt överordnad änglarna och möjligen rentav varande messias.

    Än mera, i Heb 1:6 citeras 5 Mos 32:43: ”Alla Guds änglar skall hylla honom”. Denna vers saknas i Femte Mosebok i vårt Gamla Testamente. I Septuaginta återfinns versen i en snarlik formulering. Men i grotta 4 i Qumran har man hittat en text som är ett tillägg till 5 Mos 32:43 (4QDeutq), och denna svarar exakt mot citatet i Hebreerbrevet.

    Bland de tidiga texterna anses Hebreerbrevet vara en av dem som innehåller mest information om personen Jesus. Så sägs om Jesus i 5:7: ”Under sitt liv på jorden” och i 7:14: ”Alla vet att vår Herre är av Judas stam”, ett ursprung många väntade att den kommande messias skulle ha. Två gånger sägs att Jesus talat eller framträtt ”vid tidens slut” (1:2, 9:26). Men inget sägs om huruvida han levt ett jordeliv. Ändå tolkar många detta som en antydan om att Jesus nyligen levat på jorden.

    Du säger att det i Hebreerbrevet står att ”Jesus uppväckt döda”. Det vore bra om du angav vilket textställe du tänker på i samband med detta. Att Paulus (sic!) i Hebreerbrevet bekräftar att profeternas ”kvinnor fick sina döda tillbaka och återuppståndna” visar ju inte att Jesus uppväckte de döda. För övrigt står det nog mer ordagrant: ”kvinnor fick genom ett uppstigande tillbaka sina döda.”

    Gilla

  16. jimmy said,

    12 februari, 2011 den 09:47

    ”Brevet kan ha tillkommit före år 70 eller någon gång på 70- eller 80-talet. Författaren, bygger sin förkunnelse nästan enbart på GT. Den lära som förkunnas är huvudsakligen judisk.Det har länge varit en gåta till vem Hebreerbrevet varit adresserat. Men mottagarna skulle kunna vara en grupp med esseiska föreställningar.”

    Brevet är adresserat till en kristen grupp där aposteln skriver för att ge ökad förtröstan att bedja för att Jesus bevarar deras kära i livet åt dem. Han gav dem exempel ”kvinnor fick sina döda tillbaka och återuppståndna” för att visa vilken kraft bönen har och troligen för att det finns kvinnor i denna grupp.

    ”Du säger att det i Hebreerbrevet står att ”Jesus uppväckt döda”. Det vore bra om du angav vilket textställe du tänker på i samband med detta.”

    Jo för all del.

    Vem är han, enligt Hebr.11:35 som gjorde att ”kvinnor fick sina döda tillbaka och återuppståndna” och som man skall bedja till?

    I de tre exempel jag nyss nämnt från evangelierna är det Jesus man skall rikta sin bön till.

    Gilla

    • Den andre BB said,

      12 februari, 2011 den 16:02

      Vad sägs om Gud?

      Gilla

  17. 12 februari, 2011 den 18:07

    Låt oss först Jimmy analysera Hebreerbrevet 11:35, som enligt dig ska styrka att ”Jesus uppväckt döda”:

    Hebreerbrevets elfte kapitel handlar om tro och den okände författaren av detta brev (då alltså inte Paulus) radar upp ett antal exempel på personer skildrade i den hebreiska historien vilka denne författare anser vara goda exempel på trosvisshet. Han åberopar skildringar av de tre patriarkerna Abraham, Isak och Jakob och hur de i prövningar förlitat sig på sin tro. Vidare hänvisar han till Mose och dennes prövningar, liksom ”skökan Rachav”:

    ”Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap, släcka rasande eld och undkomma svärdets egg. De var svaga men blev starka, fick kraft i striden och jagade främmande härar på flykten. Kvinnor fick sina döda tillbaka uppståndna. Andra torterades till döds när de vägrade att låta sig befrias, eftersom de ville nå en bättre uppståndelse. Andra fick känna på hån och prygel, ja, också bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade, avrättade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, de led brist, förföljdes och misshandlades; världen förtjänade inte att hysa dem. De måste hålla till i ödemarker och bergstrakter, i grottor och jordhålor.” (Heb 11:32–38)

    Helt uppenbart är att författaren av Hebreerbrevet åberopar enbart gestalter ur Gamla Testamentet som exempel på personer som var ståndaktiga i sin tro. När han säger att ”kvinnor fick sina döda tillbaka uppståndna” är det gestalter ur GT han åsyftar och inte Jesus. Detta är oerhört märkligt eftersom för nyare och äldre tiders kristna måste religionens centralgestalt, Jesus Kristus, osökt ha framstått som den stora, levande förebilden i frågor rörande trosvisshet. Hans tro räckte för att bota sjuka, uppväcka döda och gå på vattnet, när Petrus med sitt tvivel sjönk. Hur kan författaren av Hebreerbrevet undgå att ta upp Jesus som exempel på orubblighet i tron om denne hade känt till Jesu gärning såsom den framställs i evangelierna?

    Gilla

  18. 12 februari, 2011 den 18:27

    Vidare Jimmy skriver du:

    ”I HM säger ynglingens moder till Jesus: ’Davids son, ha förbarmande över mig’.”

    Det är inte riktigt sant. Det är inte ynglingens moder utan hans syster som säger detta. Det första stycket ur Hemliga Markus som Klemens citerar inleds på följande sätt:

    ”Och de kommer till Bethania. Och där fanns en kvinna, vilkens broder hade dött. Och hon kom och föll på knä för Jesus och säger till honom, ’Davids son, ha förbarmande över mig.’ Men lärjungarna klandrade henne. Och Jesus blev vred och gick iväg med henne till trädgården, där graven var.”

    Det är alltså systern till den yngling som Jesus går för att väcka till liv som yttrar orden ”Davids son, ha förbarmande över mig”. Sannolikt är det Lasaros’ syster Maria som avses.

    Du hänvisar till Johannesevangeliet 11:28–44, berättelsen om uppväckandet av Lasaros och skriver följande:

    ”Jfr det noga med vad Maria eller Marta säger. Det kan inte vara Lasarus som återuppväcks i Hm.”

    Men jag hävdar att det inte bara kan utan med all sannolikhet är Lasaros som Jesus uppväcker från de döda i Hemliga Markusevangeliet. Likheterna mellan uppväckandet av den unge mannen från de döda i Hemliga Markusevangeliet och uppväckandet av Lasaros i Johannesevangeliet (11:1ff) är så pass stora att det rimligen måste röra sig om samma berättelse. Däremot namnges inte ynglingen som Jesus uppväcker i Hemliga Markusevangeliet. Det sägs alltså inte uttryckligen att det var Lasaros som Jesus uppväckte. Likheterna mellan berättelserna är som följer:

    1. I båda evangelierna, Hemliga Markusevangeliet och Johannesevangeliet, sker uppväckandet av den unge mannen efter att Jesus gått från Galileen till Judeen och därifrån till ”andra sidan Jordan”.

    2. I båda fallen är lärjungarna före uppväckandet rädda för vad som skall hända om Jesus blir gripen (Mark 10:32, Joh 11:8 ).

    3. Scenen utspelas båda gångerna i en ort vid namn Bethania, men det rör sig inte om samma Bethania.

    4. I Johannesevangeliet möter den avlidnes två systrar Jesus på vägen, medan det i Hemliga Markusevangeliet är en syster som möter Jesus på vägen.

    5. I båda berättelserna visar systrarna Jesus till graven, men i Hemliga Markusevangeliet uppväcker Jesus den döde genom att ta i honom, medan han i Johannesevangeliet ropar ut honom.

    6. Det är också endast i dessa båda berättelser som de som återuppväcks ligger i gravar.

    7. I Hemliga Markusevangeliet följer sedan Jesus den uppväckte mannen till hans hus. Jesus följer också Lasaros till dennes hus om än inte direkt efter att ha uppväckt honom.

    8. Ynglingen i Hemliga Markusevangeliet är rik, uppenbarligen eftersom han ägde ett hus. Även Lasaros ägde ett hus och bör således ha varit rik.

    Se också mitt blogginlägg: Den yngling Jesus uppväcker i Hemliga Markusevangeliet är Lasaros

    Gilla

  19. jimmy said,

    13 februari, 2011 den 13:50

    Hej Roger,för mig är det mer än uppenbart att aposteln skriver för att stärka tron genom att ge exempel från Gt och evangelierna på personer som var rättfärdiga ”Genom sin tro kunde de , utöva rättfärdighet”

    Maria och Marta är exempel på det. Joh. 11,28-44, och Aposteln bekräftar: ”kvinnor fick sina döda tillbaka och återuppståndna”.

    ”Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: ”Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.”” (Joh. 11:3)

    ”När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: ”Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död.”” (Joh. 11:32)

    ”Och Marta sade till Jesus: ”Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död.” (Joh. 11:21)

    i HM säger ynglingens syster inte samma sak:””Davids son, ha förbarmande över mig”Därför tror jag inte det är Lasarus som uppväcks.

    Gilla

    • 13 februari, 2011 den 13:55

      Men i så fall gör du en tolkning utöver det texten säger. Det vill säga fastän författaren inte hänvisar till Jesus utan anspelar på gestalter i GT, antar du att denne författare ändå har Jesus i tankarna och de uppväckelseberättelser som senare kommer att nedtecknas i evangelierna. Detta är i så fall att läsa senare föreställningar tillbaka i äldre.

      Gilla

      • Den andre BB said,

        13 februari, 2011 den 21:02

        … ett närmast apologetiskt tillvägagångssätt.

        Gilla

  20. jimmy said,

    19 februari, 2011 den 08:50

    ”Detta är i så fall att läsa senare föreställningar tillbaka i äldre.”

    Nänämensan, jag har inget skäl till det.Och det var väl inte mina egenskaper vi skulle analysera?De tre exempel i Luk. 7,11-15, Joh. 11,28-44, Mark 5,35-43. har redan skett när hebreerbrevet skrevs.

    Gilla

    • 19 februari, 2011 den 10:44

      Det beror ju på till vilken tid man daterar evangelierna. Oavsett vilken tid, anser jag att Hebreerbrevet föregår evangelierna och att evangelierna är bland de yngsta skrifterna i NT. De enda skrifter som jag anser skrevs efter evangelierna är Andra Petrusbrevet och Pastoralbreven, och där de tre Johannesbreven kan vara samtida med Markusevangeliet.

      Gilla

  21. jimmy said,

    19 februari, 2011 den 14:45

    Jovisst, men det är märkligt hur vi kan läsa samma brev och förstå så olika. Enligt Hebreerbrevet 10:1-23 har ju Jesus offrat sig?

    Gilla

    • 19 februari, 2011 den 16:00

      Men om författaren av Hebreerbrevet i tionde kapitlet skriver om att Jesus offrade sig och i det elfte kapitlet ger exempel på hur gammaltestamentliga gestalter gett prov på trosvisshet, då är det just det han gör. Att läsa in och uttolka betydelser i texten som inte finns uttryckta och då framför allt att göra uttolkningar i en bestämd riktning som representeras av kristna dogmer och föreställningar, är att betrakta som teologi. Att sysselsätta sig med dylika uttolkningar är att syssla med teologiska spörsmål – och jag är ingen teolog.

      Gilla

  22. jimmy said,

    19 februari, 2011 den 17:28

    Poängen är att jesus upphäver Andra Mosebok 31:13 (rättfärdighet genom tro).Man behöver inte göra uttolkningar för att inse det utan det räcker med oimsorgsfull läsning och en smula verklig insikt.

    Gilla

  23. Den andre BB said,

    13 juni, 2011 den 12:42

    De argument jag anser bör stötas och blötas mer är dessa:

    1) Om Christus inte avses med Chrestus, varför presenterar inte Suetonius (som inte är känd för att introducera okända personer utan presentation) denne Chrestus? Att varken någon presentation eller quodam finns indikerar ju att Chrestus var känd för läsarna då Suetonius skrev, och någon känd Chrestus känner vi inte till, och hade han varit känd i 70 år borde han rimligen vara omskriven. Suetonius skrev knappast något han inte själv begrep. Tacitusmeningen är alltför misstänkt i sig själv för att tjäna som ett bra parallellexempel. Dessutom haltar exemplet, eftersom Tacitus knappast behövde infoga något quodam då han presenterade sin Christus. Dina motargument inriktar sig på att Jesus inte var känd, men förklarar inte varför Suetonius inte presenterar sin Chrestus – som då rimligen måste vara känd. Kan man inte tänka sig tolkningen ”impulsore chrest[ianis]”, anstiftade av kristna?

    ”Den andra invändningen blir att med det resonemanget skulle varje i övrigt okänd Chrestus som omnämns måsta [sic!] identifieras med Christus.” – Nej, bara varje i övrigt okänd Chrestus som inte presenteras och som inte av sammanhanget kan identifieras. Du skriver att man inte kan ha stavat namnet fel ”när man dessutom vet vad anhängarna som fått sitt namn från denne person heter” – det är dock bara Tacitus (?) som påstår att auctor nominis var Christus, och inte Suetonius, som kanske inte hade någon aning om varifrån namnet (som pöbeln förmodligen uttalade med e) kom.

    2) Är det överhuvudtaget sannolikt att alla judar fördrevs, eller att det rör sig om ett judiskt angrepp på staten, så många år före den första revolten? Utdrivningen omtalas inte av Josefus och Dio Cassius bedömer det som uteslutet att utdriva en sådan mängd personer. Tacitus nämner inte heller någon utdrivning.

    3) Den allmänna forskarmeningen är att utdrivningen skedde av vissa judar och kristna, som internt bråkade om Jesusfrågan. Om Chrestus är Christus såsom en ickejude skulle uttala det, och det gång på gång pågick interna bråk bland judarna (mellan traditionella judar och kristna), finns det då några misstag?

    ”Att det var ett kollektivt straff som drabbade alla judar för att de var judar” är att läsa in mer i texten än där står. Det går inte att ur texten utröna om ”de judar som ständigt och jämt gjorde uppror” utdrevs, eller om alla judar avses. Ditt argument att ”Vidare skulle Claudius knappast ha fördrivit ‘alla’ judar om det bara var den lilla gruppen av kristna missionärer som orsakade oroligheterna” håller således inte, om du inte anser att Apostlagärningarna är en större auktoritet än Suetonius. ”Vore det bara de kristnas predikande om Jesus Kristus som var orsaken till oroligheterna, vore det betydligt rimligare att Claudius slängde ut enbart dem och därmed undvek de stora upplopp en massfördrivning rimligen skulle medföra.” – Det kanske var det kan gjorde; iudaeos tumultuantes impulsore chresto kan ju mycket väl betyda att de av Chrestus uppviglade judarna, dvs. de kristna, utdrevs.

    Gilla

  24. helpse said,

    26 oktober, 2011 den 10:12

    var jesus i rom och är suetonius en pålitlig källa? Skrev han något som har ens med jesus att göra?

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: