Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 3 – Den 167e, 207e eller 217e olympiaden?

9 december, 2010 den 12:44 (Eusebios av Caesarea, kyrkofäder, Richard Carrier, Thallos, utomkristna vittesbörd)

Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 1
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 2
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 4
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 5
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 6
Thallos och Flegon som Jesusvittnen. Del 7

I en armenisk översättning av kyrkofader Eusebios’ Chronicon (krönika) finns en uppräkning bevarad där Eusebios anger de källor han använde för sin kronologiska översikt av kungadömena i Främre Orienten och Grekland. En av källorna beskrivs på följande sätt i översättning till svenska:

“Från Thallos’ tre böcker vari han kortfattat sammanställt [händelser] från Trojas fall [1184 fvt] fram till den 167:e olympiaden [112–109 fvt].” (Eusebios, Chronicon, i armenisk översättning)

Utifrån föreställningen att Julius Africanus hänvisar till Thallos som en källa som beskriver det mörker som drabbade jorden när Jesus dog i början av 30-talet, brukar ofta antas att Eusebios inte kan ha skrivit den 167:e olympiaden [112–109 fvt] eftersom Thallos måste ha levt mer än hundra år senare för att kunna beskriva händelser på ”Jesu tid”, och att han i så fall inte gärna skulle ha upphört med sin berättelse vid den 167:e olympiaden utan ha fortsatt fram till sin egen tid.

Som jag påtalade i slutet av mitt förra inlägg finns otaliga orsaker till varför en författare kan ha låtit sitt verk sluta långt före sin egen tid. Detta inkluderar att författaren av skilda anledningar, inklusive sin egen död, inte hann behandla händelser längre fram i tiden. Men oavsett detta bör man först och främst granska vad som Eusebios har skrivit och om det finns några goda skäl för att anta att texten verkligen är korrupt. I annat fall kan det ju tänkas att våra tolkningar av det Africanus påstås ha skrivit i stället är fel.

De förslag som brukar åberopas för vad Eusebios har skrivit i stället för 167:e är 207:e och 217:e. Orsaken till att man väljer just dessa tal hänger samman med att man därmed lyckas förflytta Thallos till en tid då han också kan utgöra ett Jesusvittne. Således upphör den 207:e respektive den 217:e olympiaden åren 52 respektive 92 vt. Man antar alltså att det har skett något misstag vid någon avskrift eller vid översättningen till armeniska. Det skulle alltså kunna ha skett vid kopiering av Eusebios’ grekiska text till en ny grekisk avskrift, vid översättningen från grekiska till armeniska eller vid kopiering av den armeniska texten till en ny armenisk avskrift. Det påstås att skillnaden mellan 167:e och dessa två andra förslag är minimal såväl på grekiska som på armeniska.

Jag avser i detta inlägg att syna dessa påståenden och visa att skillnaderna ändå är rätt påtagliga, samt att också markera att skillnaden på intet sätt vore större om Eusebios skrivit exempelvis 168:e, 187:e eller 227:e, för att ge några exempel.

Grekiska:

Den första möjligheten är att siffrorna blivit korrupta i samband med att den grekiska texten kopierades. Det brukar framhållas att grekiskans 167, vilket med ”siffror” skrevs ρξζ, (100+60+7=167) ursprungligen skulle ha varit 207, då σζ, (200+7=207) eller 217, då σιζ’ (200+10+7=217). Och visst är det möjligt att man kan ha sett fel, men … det handlar i båda fallen om att man då måste ha misstolkat inte bara ett utan två tecken. De rödmarkerade tecknen i ρξζ ska alltså antingen ha ersatt ett ursprungligt σζ eller σιζ. Eller då med stora bokstäver skulle ΡΞΖ (167) vara en korrupt form av ΣΖ (207) eller ΣΙΖ (217). Skillnaden är faktiskt i många stycken likvärdig med att anta att man i en svensk text skulle ha misstolkat 207 eller 217 och skrivit 167. Det är inte speciellt sannolikt att så har skett av misstag. Visserligen talar vi om handskrivna tecken och inte tryckta. Likväl handlar det om två tecken.

Ett sätt att lösa detta dilemma har framkastats av Alfred von Gutschmid i Kleine Schriften von Alfred von Gutschmid (1889, s. 412). Han skriver att (Karl Otfried) ”Müllers hypotes att förvandla ρξζ [167] till σζ [207] är paleografiskt otillåten”. Därför föreslår Gutschmid att Eusebios i stället för att använda den vid den tiden gängse metoden att vid tal använda bokstäver som siffror med fasta värden (då exempelvis ΣΙΖ (200+10+7=217) har använt ett akrofoniskt system som var i bruk under första årtusendet före vår tidräkning. Enligt detta system lät man teckna varje tal med den bokstav som inledde detta tal när det skrevs ut med bokstäver. Gutschmid föreslår att Eusebios har skrivit Hekaton-Hekaton-Deka-Penta-Iota-Iota (100+100+10+5+1+1 = 217). Detta skulle då ha tecknats med Η Η Δ  Ι Ι. Sedan skulle det andra hundratalet (hekaton = Η) felaktigt ha kopierats som siffran 50 (pentekonta = ). Därmed skulle det bara behövas en felaktigt återgiven bokstav för att få 217 Η Η Δ  Ι Ι. till att bli 167 Η Δ  Ι Ι.

Teorin kan synas tilltalande, men har tre svaga punkter.

1)      Skillnaden i utformandet av bokstäverna är så pass stor att det inte är troligt att man av misstag skulle läsa fel. (Η – )

2)      Detta akrofoniska system var inte i bruk på Eusebios’ tid.

3)      Georgios Synkellos citerar på 800-talet direkt och tillsynes ordagrant ur Eusebios’ grekiska text av just hans Chronicon (om än inte just denna passage) och han återger då siffrorna enligt det system som gör att 167 skrivs ρξζ.

Richard Carrier påpekar att det är möjligt att det som ursprungligen var ΣΙΖ (217) via åtminstone två på varandra följande kopieringar med dubbla misstag och i samband med förvandlingen från stora bokstäver till små, kan han ändrats till ΡΞΖ (167). Men något starkt skäl till att anta detta kan i varje fall inte jag se. Som Carrier skriver:

“Föreställningen att talet måste vara “förvanskat” baseras helt och hållet på citatet av Julius Africanus“. (Richard Carrier, Jacoby and Müller on ”Thallus”, 1999)

Armeniskan

Armeniska ska inte blandas samman med arameiska; ett semitiskt språk besläktat med syriska och hebreiska. Jag kan absolut ingen armeniska, men ska i alla fall försöka ta mig an språket. Armeniska är ett indoeuropeiskt språk som dock utgör en egen gren på det indoeuropeiska språkträdet. Dessutom kompliceras studiet av att armeniska skrivs med ett eget alfabet som tillsynes inte har något alls gemensamt med det latinska alfabetet.

Kristendomen fick rätt tidigt fäste bland armenierna och många framför allt grekiska texter kom också tidigt att översättas till armeniska. Eusebios’ Chronicon var en av dessa skrifter. Historikern Lazar P’arpec’I som levde på 400-talet kände till den armeniska versionen av Chronicon, varför översättningen senast måste ha tillkommit på 400-talet. i dag finns Chronicon bevarad på endast armeniska och latin, medan den grekiska originaltexten är förlorad (frånsett då vissa citat som förekommer hos andra kyrkofäder). Den inledande uppräkningen av Eusebios’ källor förekommer emellertid inte i den latinska versionen, varför vi har endast den armeniska texten att tillgå för uppgiften om den 167:e olympiaden.

Om det nu får anses vara mindre sannolikt att den grekiska texten har förvanskats från 217/207 till 167, återstår att undersöka armeniskan. Om man förutsätter att den armeniske översättaren hade tillgång till en grekisk text av Chronicon där det stod antingen den 207:e eller den 217:e olympiaden, är det då troligt att detta skulle ha förvanskats till 167:e på armeniska? En möjlighet är givetvis att översättaren har översatt fel. Men vi borde ändå kunna förutsätta att denne var kunnig i grekiska och rimligen hade armeniska som sitt modersmål, varför det rimliga är att anta att det som stod på grekiska vad gäller siffror också översattes rätt till armeniska. Därmed återstår att texten förvanskats i samband med att den har kopierats. På engelska Wikipedias artikel om Thallus står att läsa att skillnaden mellan 217:e och 167:e endast innefattar ”en ändring av ett tecken på armeniska”.

Till höger återges den armeniska texten från Codex Matenadaran 1904, som utgör förlagan till de två övriga bevarade armeniska texterna av Chronicon – frånsett då en relativt nyupptäckt ännu inte publicerad text.

När man på armeniska ska skriva räkneord och avser att i stället för ett, två, tre, skriva första, andra, tredje etcetera, så lägger man som ändelse på ordet till րորդ för 1-4, varefter de resterande från 5 och uppåt får երորդ till ändelse.

I denna armeniska text synes man inte ha använt siffrorna utskrivna som ord, alltså exempelvis ”sju+nde” (յոթերորդ) utan i stället ”7+nde” (Էերորդ). I så fall har man använt de armeniska räkneorden som utgörs av versaler av bokstäverna i alfabetet börjande från den första bokstaven i alfabetet som svarar mot 1, den andra som svarar mot 2, osv. När man har kommit till 10 kommer nästa bokstav i alfabetet att svara mot 20, nästa mot 30, etc. Och när man kommer till 100 och 1000 fungerar det på samma sätt.

Dessutom verkar man lägga till ändelsen på varje del så att det i stället för hundrasextiosjunde blir hundrade sextionde sjunde. Det betyder att de tre första orden på den sista raden bör vara 167, alltså: Ճերորդ Կերորդ Էերորդ. Nedan återges den berörda texten från handskriften uppförstorad.

Men ordet hundrade är snarare skrivet Ճորդ, där ”եր” saknas och Ճ (100) har ett ”förkortningsstreck” ovanför sig. Dessutom föregås ordet av ett ց (gemenen co) som i sin tur föregås av en apostrof. Vad dessa tecken betyder vet jag inte.

Jag hoppas att jag har tolkat detta rätt eftersom jag inte ens har en rudimentär kännedom om armeniska. Noterbart är att den latinska parallelltexten är felöversatt då den har 165 (clxv) i stället för 167. För övrigt har den latinska översättningen inte Thallus (den latinska formen av grekiskans Thallos) utan Thales, vilket ju är ett annat grekiskt namn som har burits av framstående personer, däribland den grekiske historikern från 500-talet fvt. Översättningen till Thales grundar sig på den armeniska texten vilken faktiskt har T’aghe. En översättning till Thallos är därför snarare en tolkning än en ordagrann översättning.

För att återgå till räkneorden skulle det betyda att:

167:e = Ճերորդ Կերորդ Էերորդ (100:e + 60:e + 7:e)

Enligt samma analogi borde följa:

207:e = Մերորդ Էերորդ (200:e + 7:e)

217:e = Մերորդ Ժերորդ Էերորդ (200:e + 10:e + 7:e)

Jag har kontaktat en expert på armeniska för att om möjligt få detta bekräftat. Men i väntan på att jag eventuellt får svar …

Uppgiften på Wikipedia om att det på armeniska skulle skilja enbart ett tecken mellan 167:e och 217:e stämmer rimligen ändå inte. Både 100:e och 60:e är i så fall felskrivna, om än bara med ett tecken var. Å andra sidan är det i så fall de avgörande tecknen som är fel och det vore väl lika sannolikt som om 200, 10, 7 skrevs 100, 60, 7. Det är också bara två ”siffror” fel, men ack så avgörande.

Sammanfattningsvis finns alltså inget textstöd för någon annan läsart än 167:e, ej heller någon enkel förklaring på hur 207:e eller 217:e på vare sig grekiska eller armeniska transformerats till 167:e, såvida vi inte föreställer oss flera avskriftsfel, kanske i flera omgångar. Sådana scenarier skulle normalt sett inte betraktas som troliga och enda orsaken till att anse att så har skett denna gång är just Africanus’ sammankoppling mellan den solförmörkelse Thallos ska ha rapporterat om och den solförmörkelse som evangelierna kopplar till Jesu död, vilket – om det är riktigt – skulle förlägga Thallos till tiden efter år 30. Noterbart är att med tanke på den mindre sannolika hypotesen om förvanskningen av siffrorna, det i så fall lika gärna kan ha stått vilket tal som helst i originalet, om det ändå innebär flera ändringar för att åstadkomma 167:e.

Roger Viklund, 2010-12-09