Suetonius som Jesusvittne. Del 2 – Judar eller kristna?

Gaius Suetonius Tranquillus, ca 70–ca 140 vt, illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Suetonius som Jesusvittne. Del 1
Suetonius som Jesusvittne. Del 3
Suetonius som Jesusvittne. Del 4a
Suetonius som Jesusvittne. Del 4b
Suetonius som Jesusvittne. Del 4c
Suetonius som Jesusvittne. Del 4d
Suetonius som Jesusvittne. Del 5
Suetonius som Jesusvittne. Del 6

Den romerske författaren Gaius Suetonius Tranquillus var en god vän till Plinius den yngre enligt vad denne själv uppger (Plinius, Brev 1:18). Suetonius tycks till och med ha följt Plinius till Bithynien i samband med att denne blev ståthållare där. Under en kort period ca år 120 arbetade Suetonius som chefsekreterare åt kejsar Hadrianus och det var troligen också under denna tid som han skrev sin kejsarbiografi.

Av Suetonius’ rätt omfattande författarskap är det endast kejsarbiografin som någorlunda intakt överlevt till vår tid. Denna biografi är uppdelad i ett kapitel för varje kejsare. Varje sådant kapitel är i sig strukturerat så att det består av tre enheter eller områden. Den första enheten består av en sammanfattning av kejsarens tidiga liv och dennes familjebakgrund. Den tredje och sista enheten behandlar kejsarens sista tid, hans död, begravning och eftermäle. Båda dessa skildringar följer en kronologisk ordning så att Suetonius börjar bakifrån och arbetar sig framåt i tiden. Den mellersta och största delen handlar om vad kejsaren uträttat under sin tid som kejsare och vilka övriga händelser som inträffade under hans regeringstid. Här skildras kejsarens militära framgångar och misslyckanden, hans intressen, beteende (även sexuellt), om han var ond eller god; ja till och med hans utseende. Denna del är emellertid inte direkt kronologisk utan mer tematisk där ämne för ämne tas upp. Det är i dessa avsnitt som både Chrestus och de kristna avhandlas, och följaktligen är det inte givet till vilken tid de händelserna ska förläggas, annat än att det var under respektive kejsares regenttid.

Vad gäller Suetonius’ källor tänkte jag återge Ingemar Lagerströms beskrivning i förordet till hans översättning av Suetonius’ verk:

”Som Hadrianus chefssekreterare bör Suetonius ha haft god tillgång till skriftliga källor i form av protokoll, brev och andra handlingar i de kejserliga arkiven. Han har även utnyttjat tidigare historiska och biografiska skrifter. Ordagranna citat ur brev och andra handlingar förekommer mest i biografin om Augustus, varför det ibland har antagits att det var efter sammanställningen av detta avsnitt som han skildes från sin befattning som sekreterare. Ofta anger han namnet både på författaren och det verk som är hans källa, ibland nöjer han sig med uttryck som »många skriver«, »vissa säger«, »somliga påstår«. I Domitianus kapitel 12 anger han sig själv som källa, i det han skildrar en händelse som han själv bevittnat som ung. En gång är, som tidigare nämnts, hans farfar informationskällan (Caligula kapitel 19). Hans far kunde berätta om kejsar Otho (Otho kapitel 10). Det är dessutom rimligt att anta att Suetonius hade möjlighet att efter behag ösa ur en aldrig sinande källa av mer eller mindre trovärdigt skvaller kring kejsarna och deras familjer.” (Ingemar Lagerström, Suetonius Kejsarbiografier, s. 16–17)

Detta ska dock balanseras med insikten att Suetonius inte citerar ur någon kejserlig källa efter att han avhandlat Augustus, vilket tyder på att han hade avlägsnats från sin post som sekreterare när han skrev om exempelvis Claudius och därför inte längre hade tillgång till de kejserliga arkiven. Man kan också säga att Suetonius oftast inte anger sina källor och inte heller säger vilka hans källor är för vare sig informationen om fördrivningen av judarna från Rom eller för uppgiften om Neros förföljelse av de kristna. Suetonius var egentligen inte alls källkritisk på samma sätt som Tacitus och använde sig oftast av det han hade till hands, utan att bekymra sig speciellt mycket om trovärdigheten i uppgifterna. Så här skrev Suetonius:

”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han från Rom.”

Claudius, romersk kejsare 41–54 vt.

Claudius, romersk kejsare 41–54 vt

För att kunna matcha detta yttrande med kristendomens grundare måste vi antaga att Suetonius förväxlade kristna med judar och Christus med Chrestus och dessutom antog att Christus var vid liv och på plats i Rom under Claudius’ regim åren 41–54 vt. I detta inlägg ska jag främst granska judar kontra kristna.

Först ska slås fast att kristna inte sällan förväxlades med judar och att romarna åtminstone i början såg kristendomen som bara en utväxt av judendomen. Så det är visst möjligt att Suetonius skulle ha kunnat kalla de kristna för judar. De som argumenterar för att detta också var vad Suetonius gjorde, brukar resonera ungefär som följer.

År 139 fvt fördrevs judarna från Rom eftersom de ansågs att på ett offensivt sätt ha försökt missionera och därmed sprida sin ”vidskepelse”. År 19 vt fördrevs de på nytt från Rom, då av kejsar Tiberius, eftersom de enligt Dio Cassius ”omvände många av de infödda till deras sätt” (Roms historia, 57:18:5a). Fördrivningen år 19 omtalas också av Josefus nästan direkt efter Testimonium Flavianum och även av Tacitus. Därefter säger Suetonius att judarna på nytt fördrevs av kejsar Claudius ca år 50. Men här antar då de som tror att Suetonius hänvisar till Jesus Kristus att det är kristna som har missionerat att Jesus var Kristus och att detta missionerande ledde till att judarna (i form av kristna) på nytt fördrevs. Och detta är visst möjligt men förefaller mig ändå vara osannolikt.

Det osannolika består i att detta motsägs av kristna källor och dessutom av Suetonius själv. Han skriver ju också om de kristna (må vara i en annan bok) och verkar därför känna till att kristna är en egen grupp skild från judar. Därmed kan man med någon bestämdhet säga att Suetonius antingen beskrev en Chrestus som inte var densamme som Christus eller så gjorde han det men var själv omedveten om den saken. Att han skulle ha vetat att den som eggade upp de kristna i Rom så att Claudius fördrev dem var den sedan länge döda Christus, trots att han skriver som om personen var på plats, kallar honom Chrestus och säger att det var judarna och inte kristna som fördrevs, verkar osannolikt.

Kejsar Nero, 37-68 vt

Nero, romersk kejsare 54–68 vt

Suetonius visste uppenbarligen vilka de kristna var. I samband med att han behandlar Neros tid vid makten benämner han dem vid deras rätta namn och säger att de är ”ett slags människor”.  Latinets ”genus hominum” betyder ”slag av människor” (hominum = genitiv plural av homo, människa). Hela uttrycket ”superstitionis novae et maleficae” (”av en ny och fördärvlig vidskepelse”) är egenskapsuttryckande genitiv som är mycket vanlig i latinet men däremot ovanlig i svenskan, även om det förekommer i uttryck som exempelvis ”femtio års man”. Bokstavligt borde alltså den latinska satsen lyda ”en ny och fördärvlig vidskepelses människoslag”. Således säger Suetonius att de kristna är ett nytt slags människor, inte de uråldriga judarna. Han säger också att detta nya slags människor ägnar sig åt en ny vidskepelse, inte den uråldriga judiska förkunnelsen. Därmed visar Suetonius att han uppfattar dem som en ny grupp skild från judarna och med ett eget namn. Om vi antar att Suetonius verkligen avsåg att kristna fördrevs av Claudius måste han därför själv ha varit helt omedveten om den saken. I annat fall skulle han givetvis ha ändrat, även om hans källa angav judar, till att det var de kristna som fördrevs.

Men inte bara Suetonius själv motsäger att judarna skulle ha varit kristna, också de kristna källorna gör det. Ta exempelvis Paulus som skriver till församlingen i Rom. Suetonius säger att ”judarna” fördrevs från Rom eftersom de ”ständigt och jämt gjorde uppror” eller enligt ett annat sätt att översätta passagen var ”oavlåtligt oroliga”. Finns det några skäl att tro att kristna i Rom på 40-talet eller i början av 50-talet skulle ständigt och jämt ha gjort uppror? Så här skriver Paulus på 50-talet eller senast år 60 till församlingen i just Rom:

”Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen förkunnar er tro. Gud, som jag tjänar i min ande, när jag förkunnar evangeliet om hans Son, han är vittne till hur jag ständigt nämner er i mina böner och alltid ber om att nu till sist få tillfälle att komma till er, om Gud vill. Jag längtar efter att träffa er för att få dela med mig någon andlig gåva åt er, så att ni blir styrkta, jag menar: för att vi tillsammans skall få tröst ur vår gemensamma tro, er och min. Bröder, jag vill att ni skall veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra hednafolk, men hittills har jag blivit förhindrad. Både mot greker och barbarer, både mot lärda och olärda har jag skyldigheter. Därför är det min önskan att få predika evangelium också för er i Rom.” (Rom 1:7–15)

Inget hos Paulus antyder att de kristna i Rom skulle ha fördrivits därifrån eller ens att man skulle ha varit inblandad i något uppror. I kapitel 16 hälsar till vissa enskilda personer och uppmanar dem till vissa handlingar.

”Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor. Er lydnad är ju känd av alla.” (Rom 16:17–19)

Det Paulus talar om är enbart splittring inom gruppen och den synes röra skilda trosuppfattningar. Med tanke på att Paulus inte alls berör någon fördrivning och därmed förföljelse förefaller det rätt osannolikt att församlingen tidigare fördrivits. Skulle då Paulus inte ha bekymrat sig över hur de nu hade det, speciellt som han hälsar till namngivna personer?

Och hur kan man tro att kristna skulle ständigt och jämt ha gjort uppror? De har ju knappast funnits till länge nog för att ens ständigt kunna göra uppror. Det var judarna som revolterade och som tidigare fördrevs från Rom och det var också de som startade det uppror som ledde till kriget åren 66 till 73 vt. Och handen på hjärtat, hur många kristna kan det ha funnits i Rom vid denna tid? Tillräckligt många för att ”ständigt och jämt” göra uppror?

Vidare har vi också en uppgift i Apostlagärningarna som direkt motsäger att det var kristna som fördrevs från Rom:

”Sedan lämnade han [Paulus] Athen och for till Korinth. Där träffade han en jude vid namn Aquila, som stammade från Pontos men som tillsammans med sin hustru Priscilla nyligen hade kommit från Italien, eftersom kejsar Claudius hade låtit utvisa alla judar från Rom. Paulus sökte upp dem, och då han hade samma yrke stannade han hos dem och arbetade; de var sadelmakare.” (Apg 18:1-3)

Enligt Apostlagärningarnas kronologi skulle juden Aquilia tillsammans med andra judar ha utvisats från Rom av kejsar Claudius ca år 49. Detta stämmer mycket bra med Suetonius’ uppgift. I båda fallen är det kejsar Claudius som utvisar judarna från Rom. Apostlagärningarna må vara notoriskt otillförlitlig, men det är orimligt tro att den kristne författaren av Apostlagärningarna inte skulle kunna skilja på judar och kristna. Står det i Apostlagärningarna att det var judar som fördrevs av Claudius kan vi nog också utgå från att det verkligen var judar och inte kristna. Utifrån berättelsen i Apostlagärningarna finns inget som tyder på något annat än att Aquila vid den tid han utvisades fortfarande var anhängare av judendomen. Det var Paulus som efteråt fick honom att konvertera till kristendomen.

De flesta historiker brukar argumentera för att den fördrivning som Suetonius omtalar skedde år 49. Orsaken är med all säkerhet att man kopplar den samman med den fördrivning av judar som omtalas i Apostlagärningarna 18:2 och där förläggs till ca år 49. Andra kopplar samman Suetonius’ fördrivning med den tillfälliga stängningen av de judiska synagogorna år 41. Och visst kan Claudius ha fördrivit judarna från Rom vid ett annat tillfälle och till och med vid flera tillfällen. Eftersom Suetonius’ berättelse är tematisk och inte kronologisk går det inte att säkert säga när hans fördrivning ska ha skett utöver att det ska ha skett när Claudius regerade, vilket sätter ett bortre datum vid år 41 och ett främre vid år 54. Å andra sidan har vi bara en enda fördrivning som omnämns och den skedde enligt Apostlagärningarna ca år 49 och det var då judarna som fördrevs. Inget i det Suetonius säger misstämmer med det som också sägs i Apostlagärningarna.

Det finns dock ytterligare en uppgift som måste behandlas. Det är historikern Dio Cassius som ca år 200 skriver följande:

”As for the Jews, who had again increased so greatly that by reason of their multitude it would have been hard without raising a tumult to bar them from the city, he did not drive them out, but ordered them, while continuing their traditional mode of life, not to hold meetings. He also disbanded the clubs, which had been reintroduced by Gaius. Moreover, seeing that there was no use in forbidding the populace to do certain things unless their daily life should be reformed, he abolished the taverns where they were wont to gather and drink, and commanded that no boiled meat or hot water should be sold; and he punished some who disobeyed in this matter.” (Roms historia 60:6:6-7)

Dio Cassius’ uppgift om att Claudius inte körde ut judarna från Rom har länge förbryllat forskarna eftersom detta går direkt emot Suetonius’ påstående att det var just det som han gjorde. Någon riktig lösning finns inte på detta problem. H. Dixon Slingerland har dock föreslagit att Dio Cassius här i stället kontrasterar mot Tiberius’ fördrivning av judarna som Dio Cassius tidigare beskrivit:

“As the Jews flocked to Rome in great numbers and were converting many of the natives to their ways, he banished most of them.“ (Roms historia 57:18:5a)

Eftersom Dio Cassius använder samma verb vid båda tillfällena kan hans avsikt ha varit att påvisa skillnaden mot Tiberius och kanske avse ett annat tillfälle än det Suetonius beskriver. Det går egentligen inte att veta hur det förhåller sig.

För att sammanfatta:

Suetonius skriver att Claudius fördrev judar och inte kristna från Rom. Ifall vi ska tro att han trots detta avsåg kristna måste vi anta att han blandat samman kristna med judar. Det som talar för att så är fallet är just att denna sammanblandning ofta gjordes i kristendomens tidiga skede. Det som talar emot saken är att Suetonius helt klart visste att kristendomen var en NY vidskepelse och något annat än den uråldriga judendomen där judar ”ständigt och jämt” gjorde uppror. Inte heller kristna själva tycks ha ansett att Claudius fördrev några kristna från Rom eftersom den uppgiften inte ingick i den kristna förföljelsehistorien. Paulus som skriver till Romförsamlingen och namngivna personer i Rom endast några få år efter att fördrivningen tros ha skett, ger inget sken av att någon sådan fördrivning ägt rum. I Apostlagärningarna finns beskrivet en fördrivning av just judar ca år 49, och denna beskrivning matchar helt Suetonius’ uppgift. Om det rör sig om samma händelse (vilket får anses vara troligt) är det ytterst osannolikt att den kristne författaren av Apostlagärningarna inte skulle ha vetat att det var kristna och inte judar som fördrevs från Rom. Till detta kan också läggas att ingen kristen har sett till att ändra uppgifterna i handskrifterna av Suetonius till först och främst Christus, men också till kristna. Den rimliga förklaringen till att detta aldrig gjordes är att de allra flesta tidiga kristna inte heller ansåg att Suetonius skrev om deras Christus.

Roger Viklund, 2010-11-09

10 kommentarer

  1. Den andre BB said,

    9 november, 2010 den 22:48

    ”För att kunna matcha detta yttrande med kristendomens grundare måste vi antaga att Suetonius förväxlade kristna med judar” – nej, varför då? Som det antas i den judiska encyklopedien kan väl judarna ha utdrivits till följd av upplopp åsamkade av messiasdispyter? Nu tror jag inte själv att passagen handlar om messiasdispyter, men jag tycker inte att kristna måste ha förväxlats med judar för att Chrestus ska kunna avse Christus.

    Gilla

  2. 9 november, 2010 den 22:55

    Jag förstår inte riktigt vad du menar. Om det nu varit dispyter över messiasföreställningar och judarna därför fördrivits, på vilket sätt skulle då Suetonius kunna avse ”kristendomens grundare”? Menar du att kristna och judar sinsemellan stridit om huruvida Jesus varit Kristus eller ej, och att såväl judar som kristna därför fördrivits, fast Suetonius bara nämnt judarna?

    Gilla

  3. Den andre BB said,

    9 november, 2010 den 22:58

    ”Enligt Apostlagärningarnas kronologi skulle juden Aquilia tillsammans med andra judar ha utvisats från Rom av kejsar Claudius ca år 49. Detta stämmer mycket bra med Suetonius’ uppgift.” – Nja, det stämmer med Orosius uppgift. Suetonius skriver, som du framför, tematiskt, och anger inget år du judarna skulle ha utdrivits. Slingerland skriver, helt riktigt, att det i princip kan ha varit när som helst under Claudii regeringstid.

    Gilla

  4. 9 november, 2010 den 23:06

    Jo, jag skriver också att det kan ha skett när som helst i perioden 41–54. Men frånsett just året (som heller inte ges i Apg, utan som antas vara ca år 49 utifrån andra uppgifter) så sägs Claudius fördriva judarna, och det stämmer bra. Och eftersom vi inte har någon uppgift om någon annan tid är det troligaste att Suetonius avser detsamma som också sägs i Apg. Orosius har uppenbarligen inga oberoende uppgifter utan kopplar samman Apg med Suetonius.

    Gilla

  5. Den andre BB said,

    9 november, 2010 den 23:07

    Jewish Encyclopedia hävdar: ”in 49–50, in consequence of dissensions among them regarding the arrival of the Messiah, they were forbidden to hold religious services. The leaders in the controversy, and many others of the Jewish citizens, left the city”. Jag menar att texten välvilligt kan tolkas som att judar internt, eller judar och kristna, stred om messiasfrågan och var upproriska, varför Caesar för att upprätthålla lugnet utvisade vissa judar ur staden.

    Gilla

  6. 9 november, 2010 den 23:10

    Men om judar internt stred om messiasfrågan, så avsågs ju inte ”kristendomens grundare” utan en annan (verklig är tänkt) messiasfigur (hebreiska = Mashiah, grekiska = Christos, latin = Christus).

    Gilla

  7. Den andre BB said,

    9 november, 2010 den 23:18

    Frågan är väl om det bör uttolkas Chrestus eller Christus. ”impulsore christo” förmodar jag av en grekisklärd latinspråkig hade kunnat tolkas som ”orsakade av messiasfrågan” eller dylikt.

    Gilla

  8. 10 november, 2010 den 10:37

    Ja, och frågan är väl vad impulsore avser? Oavsett om impulsore betyder anstiftan eller anstiftare, så tyder det rimligen på ett en Chrestus/Christus/Messias var på plats i Rom på 40- eller 50-talet. Varje försök att få texten till att åsyfta Jesus Kristus och därmed att anstiftan skedde postumt genom messiasdyrkan blir ändå en tolkning bortom vad texten egentligen säger.

    Gilla

  9. helpse said,

    26 oktober, 2011 den 09:06

    var Jesus i rom och är suetonius en förlitlig källa?

    Gilla

  10. 26 oktober, 2011 den 10:14

    Ska vi tro evangelierna och andra kristna källor, var Jesus aldrig i Rom eller ens utanför Palestina. Suetonius var kanske ingen framstående historiker, och huruvida han kan ses som en tillförlitlig källa beror kanske på omständigheterna och vad han skriver i det enskilda fallet.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: