Tacitus som Jesusvittne. Del 10b – Tertullianus’ vetskap om Tacitus’ skildring

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Nästa person att undersökas gällande kännedom om Neros förföljelser av kristna till följd av branden år 64 och kännedom om Tacitus’ beskrivning av denna händelse, är den nordafrikanske kristne teologen Tertullianus. Det är okänt när Tertullianus föddes men han dog någon gång efter år 220. I boken Apologeticus pro Christianis (Försvar för de kristna) finns ett stycke som omtalar förföljelser under Nero.

Tyvärr verkar boken inte föreligga i svensk översättning. Jag har därför nödgats översätta från engelska. På engelska finns ett antal översättningar, dock på Internet (vad jag vet) ingen modern. Dessa sex översättningar avviker också i flera avseenden högst väsentligt från varandra. Översättningarna är gjorda av i tur och ordning W.M. Reeve (1709/1889), C. Dodgson (1842), Temple Chevallier (1851), Sydney Thelwall (1869), T.H. Bindley (1890) och Alexander Souter (1917). Eftersom ordval och även innehåll skiljer så pass mycket valde jag att översätta så att innehållet ska bli begripligt och stämma överens någorlunda med de flesta texter. Jag har sneglat något på den latinska originaltexten för att kontrollera vissa ordval, men gör inga anspråk på att denna översättning är exakt:

”Vid den tid då det kristna namnet gjorde sitt inträde i världen, lät följaktligen Tiberius, vilken själv fått underrättelser från Palestina om händelser som klart visade sanningen om [Kristi] gudomlighet, lägga fram dessa uppgifter inför senaten, där hans eget utslag var till förmån för [att] Kristus [skulle upptagas bland deras gudar]. Eftersom senaten inte själv hade gett sitt godkännande, avvisade den hans förslag. Caesar vidhöll sin åsikt, och hotade att straffa alla som anklagade de kristna. Betrakta era uppteckningar, där ni kommer att finna att Nero var den förste att med det kejserliga svärdet angripa den [kristna] rörelsen, vilken vid den tiden spirade i framför allt Rom. Men genom att vår fördömelse helgas genom en sådan uslings fientlighet, äras vi. Ty den som känner honom förstår att endast det som är av yttersta förträfflighet skulle framkalla Neros fördömelse. Domitianus, som också var något av en Nero i grymhet, gjorde ett liknande försök, men eftersom han ägde någon form av mänsklighet, avslutade han snart det han påbörjat, och till och med lät dem som han hade förvisat återvända.” (Tertullianus, Apologeticus pro Christianis 5:2)

En sida ur Codex Balliolensis från 1442-4 vt, innehållande Tertullianus’ ”Apologeticus pro Christianis”

En sida ur Codex Balliolensis från 1442-4 vt, innehållande Tertullianus’ ”Apologeticus pro Christianis”

Tertullianus bekräftar att Nero förföljde de kristna. Han nämner dock inget om branden och att Nero skulle ha skyllt den på de kristna och av den anledningen också förföljt dem. Det som däremot brukar hävdas är att Tertullianus var bekant med Tacitus’ redogörelse för denna händelse och därmed också skulle känna till den. Vi vet att Tertullianus var bekant med Tacitus eftersom han på andra ställen hänvisar till honom. För vårt vidkommande är det emellertid den del som är satt i fetstil som är den intressanta. Det är denna mening som brukar åberopas till stöd för att Tertullianus kände till Tacitus’ verk Annalerna.

Eftersom det är denna mening som är viktig är det också rimligt att kontrollera vad den latinska originaltexten säger. Det är de tre inledande orden som utgör nyckelfrasen: ”Consulite commentarios vestros”, vilket jag har översatt till ”betrakta era uppteckningar”. De engelska översättningarna har

1)      Consult your Annals  – W.M. Reeve och C. Dodgson

2)      Consult your own records – Temple Chevallier och T.H. Bindley

3)      Consult your histories – Sydney Thelwall

4)      Consult your records – Alexander Souter

WM Reeve skriver i fotnoten till detta följande: ”Consulite commentarios vestros. He alludes to the annals of Tacitus, lib. xv., or rather to Suetonius in the Life of Nero) Just valet av ordet Annals som också är det namn Tacitus’ verk går under på engelska, gör att man lätt kan tro att Tertullianus hänvisar till detta verk. Men namnet Annales (Annalerna = årsböcker) är en titel som tillkom först på 1500-talet och den ursprungliga titeln var Ab excessu divi Augusti (Från den gudomlige Augustus’ bortgång).

 

Sydney Thelwalls översättning är den som oftast åberopas på Internet. Han översätter till ”histories”; på svenska kanske ”historier”. Detta för onekligen tanken till ett historieverk. De övriga tre översätter till ”(own) records”. Detta anser jag vara den klart mest ordagranna översättningen av latinets commentarios, som i första hand betyder ”a notebook, notes, memorandum”.

Med uppmaningen att kristna ska betrakta sina (egna) uppteckningar, faller genast kopplingen till Tacitus’ historieverk. Översättningarna till ”Annals” och ”histories” är rimligen inte förstavalen och kan man misstänka beror på att översättarna själva ansåg att Tacitus’ verk avsågs. Varje översättare har att brottas med vad texten egentligen avser för att välja rätt översättning.

Tiberius, romersk kejsare från år 14 fram till sin död år 37

Tiberius, romersk kejsare från år 14 fram till sin död år 37

Intressant är också inledningen av Tertullianus-stycket, där han uppger att kejsar Tiberius skulle ha trott på Kristi gudomlighet och kämpat i senaten för att få Kristus upptagen bland de romerska gudarna. Detta låter onekligen som en kristen skröna och uppgiften saknar all trovärdighet. Även om vi inget vet, är det inte orimligt anta att Tertullianus byggde på en nu försvunnen kristen skrift som hävdade just det som Tertullianus skriver. Alla möjliga skrifter tillkom som uppvisade stora personers involvering i den tidiga kristendomen; däribland en brevväxling mellan Paulus och Seneca den yngre, som jag avser att ta upp här framöver. (11/10 2010: Se här)

Om Tertullianus åberopar en kristen skrift där Tiberius i senaten hotar att straffa den som förföljer kristna, och direkt därefter uppmanar läsarna att betrakta sina egna uppteckningar, är det väl rimligare att han hänvisar till en sådan skrift än till Tacitus’ historieverk. Detta dokument kan givetvis också ha innehållit en skildring av de som led martyrdöden under Nero.

I de fall Tertullianus verkligen hänvisar till Tacitus’ verk kallar han det ”historiae” och inte ”commentarios”.

Vidare gör som sagt Tertullianus ingen koppling mellan Neros förföljelser och branden. Tvärtom förklarar han att orsaken till Neros förföljelser av kristna berodde på deras ”yttersta förträfflighet”. Tertullianus har dessutom bara tre kapitel tidigare haft en längre utläggning om och ondgjort sig över Plinius’ brev till kejsar Trajanus, vari Plinius bekymrar sig över hur kristna bör bestraffas? Om nu Tertullianus var bekant även med Tacitus’ skildring av Neros behandling av kristna, varför då inte skriva om även den?

Tertullianus behandlar också på andra ställen förföljelser mot de kristna men åberopar aldrig Tacitus i dessa sammanhang.

En ytterligare passage bör dock behandlas.

”Vi läser om kejsarnas liv: Nero var den förste att med blod befläcka tron som då var på uppgång i Rom. Sedan hånades Petrus av någon annan, när han sattes upp på korset. Därefter erhöll Paulus en födelse lämplig för en romare, när han i Rom föddes på nytt genom martyrskapets upphöjdhet.” (Tertullianus, Scorpiace 15)

Uppgiften om att läsa om “kejsarnas liv” skulle kunna var en hänvisning till Suetonius’ verk från ca år 120, De vita duodecim Caesarum libri VIII, på svenska oftast benämnd Åtta böcker om tolv kejsares liv. Däri nämner Suetonius mycket kort Neros straffande av de kristna; en passage som jag får anledning att återkomma till i samband med att jag ska behandla också Suetonius’ hänvisning till Chrestus och kristna. Suetonius skriver att Nero …

”straffade de kristna, en grupp människor hemfallna åt en ny och fördärvlig vidskepelse.” (Suetonius, Nero 16:2)

Men Tertullianus hänvisar i vilket fall knappast till Tacitus och om han här skulle åberopa Suetonius har han uppenbarligen broderat ut med en mängd annat som inte förekommer hos Suetonius.

Så i likhet med mitt omdöme om Första Klemensbrevet i Tacitus som Jesusvittne. Del 10a, får jag säga att det inte finns några klara anspelningar hos Tertullianus på vare sig branden eller de explicita förföljelser som senare enligt den romerske historikern Tacitus blev en följd av denna brand. Visserligen kan Tertullianus ha känt till branden, men han bevittnar den inte. Däremot är det inte troligt att han kände till den skildring som förekommer hos Tacitus, ty då borde han ha nämnt detta på något sätt och vid något tillfälle.

Roger Viklund, 2010-10-09

Gnosis och den gnostiska kristendomen

Ordet gnosis kommer från grekiskan (γνῶσις, gnôsis), där det betyder ”kunskap”, ”vishet”, ”insikt” och ”kännedom”. I detta och kommande inlägg avser jag att belysa ordet i den betydelse som det hade i antikens mysterier och inom de rörelser som florerade före och i samband med kristendomens uppkomst i framför allt medelhavsområdet. Man kan kanske förenklat säga att ordet i dessa sammanhang inte avsåg en ytlig kunskap, utan hade en innebörd av en djupare insikt som man erhöll genom inre upplysning efter mödosamt arbete med den egna personligheten. Någon utifrån kommande frälsning förekom inte, utan allt måste ”erövras” på egen hand.

De rörelser som vi ser i en stor mångfald och i stort antal under framför allt 100-talet och som då synbarligen har framför allt en judisk-kristen bas, kom att kallas gnostiska, och hela fenomenet har fått beteckningen gnosticism. Läser man i Nationalencyklopedin eller något annat uppslagsverk får man veta de grundläggande fakta som karakteriserar denna rörelse. Det talas framför allt om dualism, vilket avser att man kontrasterade ljuset mot mörkret, såg materien som ond och befrielsen från det materiella som målet. Likaså har doketismen en framträdande plats i de gnostiska tankesystemen. Doketismen har fått sitt namn från grekiskans dokeô (δοκέω) som betyder ”sken”, ”synes” eller ”förefaller”. Doketism kan därför fritt översättas med ”illusionism”.

Överhuvudtaget kan den gnostiska föreställningsvärlden förefalla besynnerlig om man betraktar enbart utanpåverket. Man talar om en mycket varierad rörelse som omfattade vitt skilda begrepp. Och detta är en riktig iakttagelse om man som sagt enbart betraktar det yttre, de föreställningar som kommer till uttryck i gnostikernas egna skrifter – där det 50-tal skrifter som i december 1945 påträffades strax utanför staden Nag Hammadi belägen halvvägs uppför Nilen i Egypten, utgör merparten av det som har bevarats. Men om man tränger in i gnostikernas föreställningsvärld, kommer man att upptäcka att den är långt mer enhetlig än vad som oftast görs gällande. Det är främst beskrivningarna och framställningarna som avviker sinsemellan, inte nödvändigtvis föreställningarna i sig.

Nag hammadi

De 12 codexarna som utgör biblioteket från Nag Hammadi. Totalt innhåller codexarna 52 skrifter varav 6 är dubbletter, således 46 unika skrifter.

Ordet gnosticism har sitt ursprung i grekiskans gnôstikos (γνωστικός), som betyder ”relaterar till kunskap” eller ”som har samband med kunskap”, alltså med gnosis. Av bland annat den orsaken att det grekiska ordet är gnostikos, valde jag att i min bok Den Jesus som aldrig funnits använda ordet gnostik framför det vedertagna begreppet gnosticism. Detta anmärkte Mikael Tellbe på genom att hävda att jag inte gör någon ”skillnad mellan gnosis och gnosticism; det blir en enda soppa som han [Roger Viklund] betecknar med den svengelska termen ’gnostik’.” (Se mitt Bemötande av Mikael Tellbes artikel). Frånsett att denna skillnad egentligen endast ligger i uttolkarens föreställningsvärld, är termen naturligtvis inte ”svengelsk” utan grekisk. Samma kritik upprepade en kollega till Tellbe på Örebro Teologiska Högskola, då Tommy Wasserman, i ett patetiskt inlägg på diskussionsforumet Textualcriticism · Textual Criticism of the Bible, där han utan större insikt (gnosis) upprepade Tellbes kritik.

Det finns också en annan orsak till att jag valde ordet gnostik framför gnosticism. Det hänger samman med att jag inte delar den oftast framförda åsikten att vi har med en splittrad mångfacetterad rörelse att göra. Tvärtom anser jag att den gnostiska världsbilden oftast är mycket samstämmig i sin grundsyn. Som jag skriver i min bok:

”Jag väljer att benämna rörelsen gnostiken framför att använda den vedertagna termen gnosticismen. Orsaken är att jag betraktar gnostiken som en esoterisk kunskapsorden. Den grekiska termen gnostik ansluter till andra svenska ord med ändelsen -ik, exempelvis matematik och där betydelsen ligger på en exakt lära. Gnosticism har ändelsen –ism, vilken som regel avser en strömning av något slag. Vi talar om liberalism, eller socialism. I de fall jag använder ordet gnosticism åsyftar jag alltid den senare ”floden” av mångskiftande gnostiska rörelser.” (Roger Viklund, Den Jesus som aldrig funnits, Vimi 2008, s. 281, ftnt 1)

Det viktigaste för gnostikerna var att erhålla gnosis, alltså en inre upplysning eller insikt. Detta kan sammanfattas i en beskrivning av deras syn på sin frälsare, så som jag sammanfattar det i min bok:

”Människan är både en fysisk kropp och en icke-fysisk, andlig kropp. Den sistnämnda kallades ibland själ, ibland ande. Hennes kropp är dödlig men hennes själ odödlig. Människosjälens sanna hem är en högre, osynlig och okroppslig värld av ljus och sällhet. Men människan är fängslad i kroppen på grund av att hon glömt sitt ursprung och dårats av den mörka kroppsliga världens lockelser. Själen befinner sig i ett tillstånd av sömn. Men ett rop från hemvärlden kan väcka själen, få människan att minnas vem hon är och varifrån hon kommer. Eller kan en frälsare, som tidigare blivit väckt och kunnat återvända hem till ljusvärlden, stiga ner till de sovandes värld och söka väcka åtminstone några sovande människor. En sådan frälsare framställs ofta av gnostikerna som en personifiering av en andlig princip, visdomen till exempel. Det vill säga, visdomen kan beskrivas som en levande person. Gnostikerna betonade att människan måste söka frälsa sig själv genom kunskap och insikt, gnosis, därav namnet på rörelsen.” (Roger Viklund, Den Jesus som aldrig funnits, Vimi 2008, s. 291)

Hos gnostikerna finns som synes en bärande tanke om en frälsare–befriare som stiger ned till mörkret i människoriket och med ett ljus lyser vägen för de själar som söker befrielse ut ur mörkret in i ljuset. Detta påminner onekligen om den symbo­lik som förekommer Platons liknelse om grottan, där den värld vi lever i blott är en skuggvärld av den verkliga världen av ljus och insikt (Platon, Republiken, bok 7).

De gnostiska föreställningarna påminner också i hög grad om det som Platon lärde och har givetvis därför också beröringspunkter med de nyplatonska föreställningarna. Men vi finner också tydliga spår av förkristen judisk gnostik i exempelvis det anonyma verket Salomos vishet, eller hos Filon, som var starkt påverkad av Platon.

Jag anser som bekant att gnostikerna var starkt involverade i kristendomens tillblivelse, att Paulus var djupt påverkad av gnostiska ideer och att också evangelierna är gnostiska skapelser. Till de som invänder mot detta genom att påpeka alla olikheter som förekommer mellan å ena sidan kristna föreställningar och å andra sidan gnostiska, har jag två anmärkningar att göra.

1)      Att man från kristen sida inte vill se att många kristna skrifter är gnostiskt influerade beror på att man definierar det gnostiska alltför snävt, och inte förstår att flera kristna föreställningar också är gnostiska.

2)      En annan orsak är att man tolkar skrifterna utifrån den kristna läran, vilken är en senare produkt uppkommen ur kyrkofäders tolkningar av skrifterna – en process som för övrigt har pågått fram till i dag och fortfarande pågår. Exempelvis Paulus går att läsa på ett helt annat och gnostiskt sätt – något gnostikerna också gjorde.

Doketismen

Om vi lyfter blicken mot det doketiska i den gnostisk-kristna förkunnelsen, tolkas detta ofta som att Kristus bara föreföll framträda i en fysisk kropp. Han varken led eller korsfästes utan bara syntes ha gjort detta. Men risken är att man går vilse om man tolkar gnostikerna bokstavligt.

Den gnostiska korsfästelsen – och enligt min mening också den kristna – var aldrig ämnad att uppfattas som en beskrivning av en historisk händelse. I stället avsåg man att åskådliggöra att människan består av två jag, eidolon och Daimon (fritt översatt: demon). Det högre jaget, Daimon, kan varken lida eller dö. Så när Jesus = eidolon led och dog drabbade inget av detta Kristus = Daimon.

Den doketiska synen på korsfästelsen och på hela Jesu lidandeshistoria är att den är en allegorisk berättelse om invigning och bygger på insikten att Jesus inte är densamme som Kristus. Det är här många går vilse! Att Jesus korsfästes såg gnostikerna som en symbol för att materien fjättrades vid det jordiska och uppståndelsen handlade därmed om befrielsen från det jordiska, allt som lockade och hindrade människan att utveckla sin fulla potential.

Det som karakteriserar gnostisk kristendom är alltså inte i första hand att Jesu lidande och död är en illusion, utan snarare att man skiljer på Jesus och Kristus såsom varande två olika individer. Detta framkommer på många ställen och jag ska ge två exempel. Det första är hämtat från Irenaeus’ monumentalverk mot kättarna som utkom ca år 180 vt. Där skriver han om en gnostiker vid namn Kerinthos som bör ha varit aktiv ca år 100. Inte mycket är känt om Kerinthos, men han tros ha kommit från Mindre Asien eller möjligen Egypten. Irenaeus skriver att Kerinthos skildrade Jesus:

”… som inte född av en jungfru utan som Josefs och Marias son, tillkommen enligt det normala förloppet vid mänsklig alstring, medan han icke desto mindre var rättfärdigare, klokare och visare än andra män. [Kerinthos lärde] vidare, att efter hans dop sänkte sig Kristus över honom från den högsta makten i form av en duva och att han därefter förkunnade den okände Fadern och utförde underverk. Men slutligen lämnade Kristus Jesus och [endast] Jesus led och uppstod [från de döda] igen, medan Kristus förblev oberörd av lidande, eftersom han var ett andligt väsen.” (Irenaeus, Adversus Haereses (Mot heresierna) 1:26:1)

Det andra exemplet är hämtat från den Första Jakobsapokalypsen från Nag Hammadi-skrifterna. När Kristus uppenbarar sig för Jakob den rättfärdige säger han:

”Jakob, var inte orolig för mig eller för detta folk. Jag är han som var inuti mig. Jag har aldrig lidit någonting eller varit bedrövad.” (Första Jakobsapokalypsen, NHL V 3, 31:15–21)

Kristus är alltså den som var inuti Jesus och han har aldrig lidit.

Daimon och eidolon

Som synes skiljer man på Kristus och Jesus. Kristusväsendet nedstiger i Jesus. Detta är direkt sammankopplat med eidolon och Daimon, det högre och lägre väsendet inom varje människa. Inom mysteriereligionerna eller kunskapsordnarna förkunnandes att varje människa har ett dödligt lägre jag kallat eidolon (grekiska: ειδωλον, eidôlon: fantom, skenbild, uppenbarelse) och ett odödligt högre jag kallat Daimon (grekiska δαίμων, daimôn: gud, gudinna, öde, lycka, själ; inom kristendomen; demon, ond ande, djävul).

Sokrates och hans Daimon av Eugène Delacroix

Sokrates och hans Daimon av Eugène Delacroix

Platon (ca 427–347 fvt) berättade att Sokrates (ca 469–399 fvt) hade sin Daimon. Det var en inre röst som han hade haft sedan barndomen. Sokrates’ Daimon fungerade som hans samvete och hindrade honom från att begå vissa moraliskt tveksamma handlingar. Enligt Platon lyssnade han noga till de råd Daimon gav. Sokrates frågar Diotima vad kärleken är, om ”han” är dödlig. Diotima svarar:

”… han är varken dödlig eller odödlig, utan mellan de båda … han är en stor ande (Daimon) dock liksom alla andar är han en medlare mellan det gudomliga och det jordiska.” (Platon, Symposion 202).

I Sokrates’ försvarstal förmedlat genom Platon ska Sokrates ha sagt följande:

”Jag har ett gudomligt (theîon) eller andligt (daimónion) [något] som Meletus har förlöjligat i sitt vittnesmål. Detta började när jag var ett barn. Det är en röst, och varje gång den talar avråder den mig från att göra något som jag är på väg att göra, men den uppmuntrar mig aldrig att göra något.” (Platon, Sokrates’ försvarstal 31d)

Vidare lägger Platon följande i Sokrates’ mun:

”Gudarnas ynnest har förlänat mig en fantastisk gåva, vilken aldrig har lämnat mig sedan min barndom. Det är en röst som hindrar mig att göra det som jag är på väg att göra och som aldrig manar på mig.” (Platon, Theages)

Medan en demon i kristen teologi ses som en ondskefull fallen ängel, betraktades Daimon ursprungligen som ett välvilligt väsen och som människans högsta förmåga. De tidiga gnostikerna, nyplatonikerna och även kristna, levde alla i en värld där Daimon kunde avse såväl elaka andar som människans ”skyddsängel”, ”tvillingsjäl” och högsta nåbara insikt.

Eidolon är personligheten, vilken tillhör den fysiska kroppen och befinner sig i den fysiska världen, med de känslor och tankar som hör den världen till. Daimon är anden i idévärlden, det sanna jaget, som är varje persons andliga kontakt med Gud. Mysterierna var utformade för att lära adepterna att inse att eidolon var det falska jaget och att Daimon var det sanna jaget.

Från eidolons synpunkt förefaller Daimon att vara en från jaget frikopplad skyddsängel. Detta beskrivs målande av den stoiske filosofen Epiktetos (ca 55–135 vt) i de uppteckningar som gjordes av hans lärjunge Arrianos:

”Gud har vid varje människas sida placerat en beskyddare, varje människas Daimon, som ålagts att vaka över henne; en Daimon som varken sover eller kan vilseledas. Vilken mer ädel och vaksam beskyddare kunde väl vi ha anförtrotts åt? Så när du har stängt dörrarna och släckt i huset, kom då ihåg att aldrig säga att du är ensam; ty du är inte ensam. Utan Gud är där, och din Daimon är där.” (Arrianos, Epiktetos’ föreläsningar, 145)

De invigda som fortfarande identifierade sig med eidolon, uppfattade inte Daimon som sitt eget sanna jag, utan som en ande vilkens uppgift var att leda dem till deras andliga mål.

Gnostikerna hyste liknande uppfattningar, så till exempel lärde Valentinos att en person erhåller gnosis (kunskap/upplysning) från sin skyddsängel som emellertid i verkligheten är sökarens eget högre jag.  I Pistis Sofia (1:61) möter barnet Jesus sin himmelske tvillingbroder, de kysser varandra och blir till ett och samma väsen.

Gnostiker betyder fritt översatt ”de som vet”. De har fått sin kunskap varifrån allt annat är känt, deras eget högre jag, Daimon. Den sanna gnostikern upptäcker att Daimon är universums själ och det medvetande som bor i var och en av oss. Syftet med den gnostiska invigningen var att förena det lägre jaget med det högre.

Evangelierna

Allt detta förekommer också i de nytestamentliga skrifterna, det är bara det att det inte alltid upptäcks. Men vi kan börja med de utombibliska evangelierna, som Thomasevangeliet, vilket kanske är den skrift av de som påträffades i Nag Hammadi som fått mest uppmärksamhet. Evangeliet inleds med: ”Dessa är de hemliga ord som den levande Jesus sade och som Didymos Judas Thomas nedtecknade.” Därefter följer 114 Jesusord – of­tast inled­da med: ”Jesus sade” – utan nå­gon som helst antydan om när, var och under vilka omstän­dig­heter som han skall ha yttrat dem.

Denna text är gnostisk, vad nu andra än må säga: Didymos är grekiska (Δίδυμος) och betyder tvilling. Thomas är arameiska (T’oma, תאומא) och betyder också tvilling. Detta åsyftar, som vi ska se, med all sannolikhet tvillingskapet mellan eidolon och Daimon. Även i Johannesevangeliet (11:16, 20:24, 21:2) kallas lärjungen Thomas Tvillingen. I den syriska kyrkan sågs Thomas som Jesus’ tvillingbroder. I Thomasevangeliet finns också en anspelning på att människan består av två delar:

”Jesus sade: ’Två skall lägga sig att vila på en säng. Den ene skall dö, den andre skall leva.’ Salome sade: ’Vem är du, människa? Som en från honom som är En? Du lade dig på min säng och du åt vid mitt bord.’ Jesus sade till henne: ’Jag är den som kom från det som är enat. Jag fick det som tillhörde min Fader.’ [Salome sade:] ’Jag är din lärjunge.’ [Jesus sade:] ’Därför säger jag att när han är öde [enad], blir han fylld av ljus. Men när han är splittrad, blir han fylld av mörker.’” (Thom 61)

Förstasidan av Judasevangeliet ur Codex Tchacos, s. 33

Förstasidan av Judasevangeliet ur Codex Tchacos, s. 33

Även i det nyfunna Judasevangeliet görs åtskillnad på Jesus och Kristus – alltså eidolon och Daimon. Judas överlämnar Jesus på en direkt begäran från Jesus. Judas’ handling är en nödvändig uppoffring från hans sida, eftersom Jesus måste dö. Jesus säger till Judas:

”Kommande generationer kommer att förbanna dig, men du kommer att härska över dem – – – du kommer att överträffa dem alla. Ty du skall offra den man som hyser mig.”

Denna tolkning står dock inte oemotsagd. Försök har gjorts att omtolka Judas’ roll. Ett exempel är professor April D. DeConicks artikel i The New Yorks Times från 1 december 2007. Judas beskrivs i Judasevangeliet som en Daimon. Detta invänder DeConick mot:

”For example, in one instance the National Geographic transcription refers to Judas as a ‘daimon,’ which the society’s experts have translated as ‘spirit.’ Actually, the universally accepted word for “spirit” is “pneuma ” — in Gnostic literature ’daimon’ is always taken to mean ‘demon.’”

April D. DeConick, Professor of Biblical Studies vid Rice University, Texas

April D. DeConick, Professor of Biblical Studies vid Rice University, Texas

Frånsett tolkningen att alla användningar av ordet Daimon i Nag Hammadi-litteraturen skulle avse en demon (det finns tecken som tyder på att Judasevangeliet ursprungligen kommer från Nag Hammadi-biblioteket), blir betydelsen av denna översättning mycket märklig. Judas beskrivs trots allt som en hjälte och den främste av alla lärjungar. Skulle han då vara en demon? I så fall då en god demon!

Föreställning om att människan består av eidolon och Daimon och att målet är att förena dessa båda och göra människan hel, förekommer också, om än dolt, i Johannesevangeliet (11:16, 20:24, 21:2), där lärjungen Thomas kallas Tvillingen. I en episod i Johannesevangeliet, sägs Thomas, alltså Tvillingen, i stället för att hjälpa Jesus med att väcka upp Lasaros från de döda uppmana de andra lärjungarna: ”Låt oss gå med för att dö med honom.”

“Då sade Jesus rent ut till dem: ’Lasaros är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom.’ Tomas, som kallades Tvillingen, sade till de andra lärjungarna: ’Låt oss gå med för att dö med honom.’” (Joh 11:14–16)

Thomas uppmanar således de andra lärjungarna att följa honom och dö för att sedan återuppstå. Detta går knappast att tolka bokstavligt, däremot symboliskt. Den rimliga tolkningen, framför allt gjord i ljuset av Hemliga Markusevangeliet är att här avses en invigning i de inre, större mysterierna. Att dö är en symbol för att avlägga sig det jordiska och återuppståndelsen blir en pånyttfödelse, där tvillingen (Thomas) förenas med sin himmelska tvilling Daimon, kanske med Jesus.

Eftersom den uppväckelsescen som förekommer i Hemliga Markusevangeliet blott är en variant av den om uppväckandet av Lasaros i Johannesevangeliet, och eftersom det uppenbarligen finns en koppling mellan Johannesevangeliet och Markusevangeliet, är det väl rimligt att tro att det rör sig om samma berättelse i Johannesevangeliet som i Hemliga Markusevangeliet. Och då uppväckandet av ynglingen (Lasaros?) i Hemliga Markusevangeliet är kopplat till en invigning i ”Guds rikes mysterier”, är det väl rimligt att anta att samma beståndsdelar också förekommer i Johannesevangeliets uppväckelsescen av Lasaros. När allt kommer omkring säger ju Thomas där rakt ut att han vill att alla lärjungar ska följa Jesus för att dö tillsammans med Lasaros. Även de ville få uppleva det Lasaros fick uppleva.

Alla citat från de äldre skrifterna (frånsett ur Johannesevangeliet) är översättningar som jag har gjort från engelska översättningar.

Roger Viklund, 2010-10-08

Tacitus som Jesusvittne. Del 10a – Första Klemensbrevets vetskap om branden i Rom

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

I tidigare inlägg angående Tacitus som Jesusvittne, har jag påstått att ingen kristen i den närmast följande tiden verkar ha haft kännedom om Neros skuldbeläggande av de kristna för branden i Rom och att han dödade dem i stort antal till följd av detta. Jag har vidare sagt att ingen med säkerhet visar kännedom om Tacitus’ passage förrän Sulpicius Severus ca år 400, men att han då inte bevittnar just Christus-passagen. Det är nu upp till bevis att också styrka dessa påståenden och jag ämnar att i tur och ordning behandla de källor som brukar åberopas till stöd för att man visst var bekant med detta.

Ikon föreställande Klemens av Rom

Ikon föreställande Klemens av Rom

Det första och samtidigt äldsta exemplet kommer från det Första Klemensbrevet, eller som det också kallas, Klemens brev till Korinthierna. Den som avses är då inte den kanske mer kände Klemens av Alexandria utan Klemens av Rom, vilken enligt den kristna traditionen var Roms fjärde biskop, eller om man så önskar en föregångare till nuvarande påven. Brevet som sådant innehåller ingen uppgift om vem som var författaren, men det har senare tillskrivits denne Klemens.

I inledningen sägs att ”olyckor och svårigheter har kommit slag i slag över oss”. Detta brukar antas åsyfta kejsar Domitianus’ förföljelser, även om bevisen för att så är fallet är osäkra. Eftersom Domitianus dog år 96, brukar brevet som regel dateras till ca år 96. Majoriteten förlägger brevet till perioden mellan slutet av det första och inledningen av det andra århundradet och merparten anser förmodligen också att Klemens av Rom verkligen skrev detta brev. En minoritet ifrågasätter såväl författarskapet som dateringen och vill förlägga brevet till kanske senare delen av 100-talet. Själv anser jag att såväl språk som innehåll ändå stämmer relativt väl med en tillkomsttid vid sekelskiftet år 100 och accepterar därför tills vidare en datering till ca år 100 – även om jag är mer tveksam till vem författaren är. En mängd litteratur kom trots allt att tillskrivas Klemens, vilken Klemens man nu avsåg.

Oavsett vem som nu skrev detta brev så skriver denne följande:

”Vi lämnar nu de forntida exemplen och ser på kämparna i vår egen tid. Vi vill tänka på de lysande förebilderna i vår egen generation. På grund av hat och avund blev de största och mest rättfärdiga pelarna förföljda och kämpade ända till döden. Vi vill se på de goda apostlarna: Petrus, som på grund av orättfärdig avund fick lida inte endast en eller två gånger utan många gånger. När han på så sätt avlagt vittnesbörd vandrade han till den plats i härligheten som väntade honom. På grund av avund och split kom också Paulus att visa hur man vinner pris för tålamod och uthållighet. Sju gånger bar han bojor, han landsförvistes och blev stenad. Han predikade i öster och väster och blev vida berömd för sin tro. Han lärde hela världen rättfärdighet, nådde västerns gräns och vittnade inför de mäktiga, och så skildes han från världen och nådde den heliga platsen som en utomordentlig förebild i ståndaktighet.

Med dessa män, som levat ett heligt liv, förenades en stor skara utvalda. De utstod svår misshandel och tortyr för avundens skull och på det viset gav de oss underbara förebilder. på grund av denna avund förföljdes kvinnor som danaider och Dirke. De utstod en ohygglig och gudlös misshandel, men de nådde det säkra målet på trons tävlingsbana och tog emot ett ädelt pris, fastän de var svaga till kroppen. Avund gör makor främmande för sina män och omintetgör det som sagts av vår fader Adam: Detta är ben av mitt ben och kött av mitt kött.

Hat och avund förstörde städer och utrotade stora folk.” (Första Klemensbrevet 5–6, ur De apostoliska fäderna, 1992, i översättning av Olof Andrén och Per Beskow)

Som vittnesbörd är denna text ytterst vag. Man vill koppla dessa yttranden till Neros förföljelser av de kristna år 64. Men Nero omnämns aldrig, inte heller branden. I stället sägs att Petrus fick lida många gånger på grund av orättfärdig avund och att han därefter vandrade ”till den plats i härligheten som väntade honom” – det vill säga dog.

Ikon föreställande Petrus och Paulus

Ikon föreställande Petrus och Paulus

Paulus drabbades också av avunden, bar bojor, landsförvisades och stenades. Inget utklädande i djurhudar och hundar som slet honom i stycken; ej heller blev han en levande fackla – på det sätt som Tacitus beskriver Neros handlingar.

Vidare sägs att en stor skara utvalda utstod svår misshandel och tortyr för avundens skull. De utstod en ohygglig och gudlös misshandel. Men detta behöver inte betyda att denna stora skara torterades vid ett och samma tillfälle och att de vid det tillfället dessutom slets i stycken och brändes på order av Nero för att ha anstiftat branden. Det går lika bra att infoga detta i de allmänna förföljelser som kristna själva påstod att de utsattes för. Inget kopplar detta direkt till Nero eller branden.

Intressant är att Paulus sägs ha predikat i öster och väster och också nått västerns gräns innan han skildes från världen. I Romarbrevet skriver Paulus följande till församlingen i Rom:

”Och då jag sedan många år har längtat efter att komma till er, vill jag besöka er när jag reser till Spanien. Jag hoppas att på genomresan få träffa er och att ni utrustar mig för resan dit, sedan jag först en tid har haft glädjen att vara tillsammans med er.” (Rom 15:23–24)

Spanien kan ses som västerns gräns innan den nya världen upptäcktes, och ”Klemens” synes förutsätta att Paulus verkligen också kom dit. Men vi har inga tecken i övrigt vare sig hos Paulus eller i Apostlagärningarna på att han reste dit. Apostlagärningarna slutar med att Paulus år 60 befinner sig i Rom:

”I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad” (Apg 28:30)

Rekonstruktionen måste således bli den att Paulus efter år 62 reste till Spanien och sedan återvände till Rom för att hinna dit i tid till år 64 och vara en av alla dessa martyrer som Nero lät avrätta som syndabockar för branden. Gjorde han inte det, kan Klemens heller inte mena att Paulus’ död hade något med branden i Rom att göra.

Kontentan av detta är att det inte finns några klara anspelningar i Första Klemensbrevet på vare sig branden eller de explicita förföljelser som senare enligt den romerske historikern Tacitus blev en följd av denna brand. Visserligen kan Klemens ha känt till det som Tacitus beskriver, men han bevittnar det inte.

Roger Viklund, 2010-10-06

Skakningar eller bara en optisk synvilla? – En utvärdering av Stephen Carlsons handskriftsanalys

Jag är sedan en tid tillbaka tämligen säker på orsaken till varför Stephen C. Carlson sade sig ha sett ett antal tecken på förfalskning i handstilen i Klemens’ brev till Theodoros; det brev som innehåller utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet. Orsaken är det underlag han byggde på för sin bedömning, de relativt lågupplösta tryckta bilder som förekommer i Morton Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark.

Stephen C. Carlson

Stephen C. Carlson

I december 2009 offentliggjorde jag studien Tremors, or Just an Optical Illusion? A Further Evaluation of Carlson’s Handwriting Analysis. Där lade jag fram tydliga bildbevis på att de tecken Carlson åberopade inte förekommer i fotografierna av brevet, men däremot är synliga i de tryckta reproduktioner som Carlson byggde på. I detta inlägg avser jag att fritt återge innehållet i min artikel från 2009 med vissa tillägg och reduceringar, så att denna information också finns tillgänglig på svenska.

Bakgrund

Morton Smith

Morton Smith

År 2005 utkom Stephen C. Carlson med boken: The Gospel Hoax: Morton Smith’s invention of Secret Mark. Som bokens titel säger hävdade Carlson att den nu avlidne historieprofessorn vid Columbia University, Morton Smith, faktiskt uppfann Klemens’ brev till Theodoros innehållande utdrag ur det så kallade Hemliga Markusevangeliet. Carlson åberopade en mängd omständigheter som enligt honom bortom varje rimligt tvivel visar detta. Ett av de tecken som Carlson sade sig ha upptäckt på att brevet var en modern förfalskning låg i själva texten, alltså själva handstilen.

Munkklostret Mar Saba

Morton Smith upptäckte detta brev nedskrivet på några tidigare tomma sidor längst bak i en bok från år 1646 när han under sommaren 1958 vistades i det grekisk-ortodoxa munkklostret Mar Saba inte långt från Jerusalem. Smith hade som en personlig väntjänst erhållit tillstånd att under några veckors tid genomsöka deras bibliotek på jakt efter gamla handskrifter. Han var främst intresserad av att undersöka böckernas inbindningar, eftersom böckerna ofta var ombundna och då hade inte sällan äldre skadade handskrifter använts som inbindningsmaterial. Mot slutet av sin vistelse på Mar Saba fann Smith denna avskrift av ett brev som i överskriften sades komma från Klemens av Alexandria. Brevet var nedskrivet på 2 1/2 sida med mycket liten text i en tillsynes snabb kursiv 1700-talshandstil. Smith ville inte ödsla tid på det mödosamma arbetet med att tyda brevet och valde bland annat därför att enbart fotografera av sidorna och lämna boken kvar. Denna kunde han heller inte gärna föra med sig då den var patriarkatets egendom. Följaktligen var han vid den tiden ovetande om att Klemens i brevet citerar ur ett dittills helt okänt evangelium vilket Klemens dessutom sade hade skrivits av evangelisten Markus. Inte förrän Smith kom till Jerusalem, lät framkalla fotografierna och uttydde brevet, insåg han dess verkliga sprängkraft.

Numera är brevet ”försvunnet” och har trots upprepade försök inte stått att återfinna. Vi har således bara fotografier av brevet. Dock har vi två uppsättningar fotografier; de svartvita foton som Smith tog 1958 och som han officiellt publicerade år 1973 i och med att han utkom med Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, och färgfotografier tagna av bibliotekarien Kallistos Dourvas ca år 1976 och publicerade av Charles W Hedrick och Nikolaos Olympiou år 2000 i Secret Mark: New Photographs, New Witnesses, The Fourth R. 13:5 (september/oktober 2000) – tillgänglig online här.

Fotografierna visar en text som förefaller skriven i en hastig kursiv grekisk 1700-talshandstil. Stephen Carlson anser att “det borde vara möjligt att avgöra om den hastigt skrivna handstilen i brevet till Theodoros är naturlig eller imiterad” (Carlson s. 27). Han misstänker att om Morton Smith på 1900-talet förfalskade en handstil som liknar en i hast skriven grekisk 1700-talshandstil, blev han tvungen att skriva mycket långsamt för att kunna forma bokstäverna på ett sätt som inte var typiskt för hans eget sätt att skriva. I detta sammanhang kan jag också hänvisa till min sammanfattning av handskriftsexperten Venetia Anastasopoulous undersökning från 2010 där hon jämfört handstilen i brevet med den hos Smith och slår fast att det är ”mycket sannolikt att Morton Smith inte kan ha imiterat ’Hemliga Markus’-dokumentet.” (Anastasopoulous undersökning av Morton Smiths förmåga att förfalska Hemliga Markus)

I vilket fall anser (eller ansåg) Stephen Carlson att denna långsamma och noggranna imitation, där bokstäverna snarare ritas än skrivs, skulle ge upphov till ett antal särdrag som skulle avslöja förfalskaren (och enligt Carlson var denne förfalskare, eller med Carlsons egna ord ”narrare” [hoaxer], Morton Smith).

Carlson hävdar också att han har funnit tecken som avslöjar att texten har skrivits mycket långsamt, trots att den ger sken av att vara hastigt skriven. Han hänvisar till ett antal avtrubbade ändar i början och slutet av bokstäverna. Dessa skulle vara följden av att bokstäverna skrivits så långsamt att gåspennan helt avstannat och att bläcket då har anhopats i ändarna. Han finner också många fall där pennan har lyfts mitt i en rörelse och detta skulle tyda på att Smith behövde stanna upp för att förbereda sig för nästa bokstav. Smith var dock ändå tvungen att då och då gå tillbaka och retuschera vissa bokstäver. Vidare ser Carlson många skakningar i texten, skakningar som rimligen inte skulle uppstå om en skicklig skribent skrev brevet i ett högt tempo. Följaktligen är också skakningarna eller darrningarna en effekt av långsamt skrivande.

Ett 45-gradigt linjeraster

När jag tidigare utvärderade Stephen Carlsons påståenden i min första artikel om Carlsons handskriftsanalys, Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis stod jag inför ett mödosamt arbete med att extrahera alla bokstäver för att göra en jämförande studie. Jag hade av Charles Hedrick generöst fått tillåtelse att använda de färgbilder, inskannade i 1200 dpi, som han använt i sin artikel från år 2000, och som förmedlades till mig av Scott G. Brown. När jag senare systematiserade alla dessa i Photoshop ”utklippta” bokstäver och då också kunde utvärdera Carlsons påståenden, var jag ofta förvånad över att se att jag inte kunde hitta de tecken på förfalskning som han hänvisade till. Carlson hade i mycket liten eller ingen omfattning åskådliggjort de tecken han sade sig ha funnit. I stort sett hade vi bara hans ord att förlita oss på för att de verkligen fanns i texten.

Numera vet jag att jag försökte hitta dem på platser där de inte fanns. Vad jag inte gjorde i min första studie, och naturligtvis borde ha gjort, var att jämföra ”mina” färgbilder, som skannats in i 1200 dpi direkt från de färgfotografier som tagits av Kallistos Dourvas i slutet av 70-talet, med de bilder som Carlson använt. Han hade använt sig enbart av tryckta reproduktioner. I huvudsak hade han förlitat sig på de som förekom i Morton Smiths bok Clement of Alexandria and a Secret Gospel of Mark, vari Smiths svartvita foton hade återgivits. Han hade också konsulterat de tryckta färgbilderna i artikeln från år 2000; alltså samma foton som också jag använt men med den skillnaden att mina foton inte gått omvägen via en tryckpress.

Carlson sade sig ha använt de svartvita ”fotografierna” eftersom han ansåg dessa vara av högre kvalitet än färgbilderna i artikeln. Vad Carlson uppenbarligen aldrig förstod och inte heller efter att jag offentliggjort mina fynd synes ha insett, var att det aldrig handlade om färgbilderna kontra de svartvita bilderna. Det handlade om originalen kontra kopiorna, och Carlson använde kopior, det vill säga tryckta återgivningar av foton. (Se mitt blogginlägg: Skakningarna som kom av sig)

Vid tiden för min första artikel hade jag inte tillgång till Morton Smiths bok. När jag senare fick tag i boken och skannade in bilderna därur i 1200 dpi, insåg jag att de lågupplösta bilderna som var tryckta i en tryckpress i början av 1970-talet, hade ett linjeraster i en vinkel av 45 grader. Jag hade naturligtvis märkt detta innan och jag hade även tidigare uppdaterats av Scott G. Brown, vilken informerade mig om detta i ett e-postmeddelande. Vidare hade också Walter M. Shandruk i blogginlägget Carlson’s Handwriting Analysis on Secret Mark noterat hur pixelerade bokstäverna var. Men de bilder han återgav visade inte fullt ut alla detaljer.

Ett linjeraster består av parallella linjer uppbyggda av punkter. Dessa punkter kan vara av samma eller olika storlek, dock organiserade i raka linjer där punkterna befinner sig på fasta avstånd från varandra. De uppkomna linjerna är i en bestämd vinkel i förhållande till den tryckta bilden. I de bilder av Klemensbrevet som förekommer i Smiths bok är linjernas vinkel 45 grader.

Som framgår av den kraftigt förstorade bilden till höger som är inskannad just från dessa tryckta svartvita bilder i Smiths bok, är punkterna mycket symmetriskt arrangerade. När man trycker (tryckte) en bild som i detta fall i svart och vitt, förekommer bara en färg och denna färg är svart. På en given yta kommer det antingen vara en svart prick, eller ingenting alls, i så fall bara bakgrundsfärgen på papperet som normalt är ljust eller vitt. Om man vill producera olika nyanser av grått, har man fortfarande enbart svarta prickar till ditt förfogande. Man lurar ögat att tro att bilden är grå när den betraktas på ett normalt avstånd, genom att vita och svarta områden tillåts interagera med varandra. Ju fler svarta prickar eller ju större prickarna är, desto mörkare verkar området vara. Och naturligtvis, ju färre svarta prickar, desto ljusare uppfattas området. Bilden till höger är helt enkelt en kraftig förstoring av brevets grå bakgrundsyta till en sådan storlek att prickarna lätt kan ses med blotta ögat. I normal förstoring uppfattar man ytan som grå, något som illustreras av att samma uppförstorade bild har förminskats till den lilla grå rektangeln i bildens nedre högra hörn.

Trycktekniken när Smiths bok trycktes år 1973 borde ha varit ungefär som följer. Originalen levererades till tryckeriet. Dessa monterades och fotograferades av med en reproduktionskamera. Om man skulle trycka bilder så rastrerades dessa, medan text normalt sett inte rastrerades. Att Klemensbrevet som ju består av text ändå rastrerades beror på att brevet som sådant skulle återges, alltså även bakgrunden, och utan raster skulle kontrasten bli för stor. Därför sattes en film mellan linsen och det som skulle fotograferas. Detta var en plastfilm av overheadmodell med svarta punkter enligt det som visas i bilden ovan. Det fanns många filmer med punkter av olika storlek att välja på; allt efter hur mörk man ville att bilden skulle bli. Resultatet blev en så kallad master som framkallades, fixerades och torkade till ett negativ. Den utgjorde då en negativ avbildning av originalet med ett finmaskigt mönster av prickar över hela ytan. Denna negativa film monterades sedan tillsammans med andra negativ med lim eller tejp på ett reprooriginal. Sedan brändes detta original med ett särskilt ljus in på en aluminiumplåt så att en positiv bild skapades. Slutligen monterades aluminiumplåten på en trumma i en tryckpress, en så kallad offsetpress, och bilden från plåten fördes över till en gummiduk och sedan till ett papper. Plåten fuktades med tryckfärg och rengjordes efter varje varv som trumman snurrat. Mängden vatten som tillfördes gummiduken var kritisk och avgjorde hur mycket eller hur lite färg som slutligen hamnade på papperet.

Som ni förstår är ett fotografi något helt annat än en bild tryckt i en tryckpress på 70-talet; om så av samma fotografi. Förutom de många stegen i processen bort från det ursprungliga fotografiet, kommer även sådana faktorer som exempelvis papperets kvalitet och luftfuktigheten att påverka resultatet. Men framför allt kommer linjerastret att helt förändra bilden om man avser att kraftigt uppförstora de pyttesmå bokstäverna för utvärdering. Eftersom upplösningen på bilderna i boken är så låg, alltså eftersom punkterna är så stora, kommer bokstäverna inte att vara jämna om de betraktas i hög förstoring.

När man förstorar en rastrerad bild väldigt mycket, som den som förekommer i Smiths bok, kommer alla linjer som inte är både helt raka och i en vinkel som överensstämmer med linjerastrets, att återges felaktigt. Eftersom prickarna är ordnade i raka linjer med samma avstånd mellan dem, kan raka linjer återges endast horisontellt, vertikalt eller med 45 respektive 135 graders vinkel (eftersom linjerastret i detta fall är i 45 graders vinkel). Detta illustreras i figuren till höger. Närhelst man avbildar en linje i en annan vinkel, kommer den att se trappstegsformad ut och detta kan lätt misstas för en tvekan i skrivandet. Eftersom Carlson måste ha tittat på bilder som liknar de som jag skall återge nedan, hävdar jag att anledningen till att han såg alla dessa tecken på förfalskning inte beror på att det finns några sådana tecken, utan enbart på de usla bilder han använde, i vilka bokstäverna förefaller vara kantiga men i verkligheten inte är det.

I denna studie gör jag inte en fullständig genomgång av alla de exempel Carlson refererar till, på det sätt jag gjorde i min första studie. Jag nöjer mig med att visa ungefär hälften av hans exempel och ta med de mest uppenbara inom varje kategori, i syfte att visa hur och varför Carlson såg det han såg. Inte heller kommer jag hänvisa till var i brevet bokstäverna har hämtats från, eftersom denna information ges i min tidigare artikel, Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis. De som vill veta detta får vända sig dit.

Bläckplumpar till följd av att pennan stoppat upp

Carlson ser ”trubbiga ändar i streckens början och slut”. Detta säger han tyder på ”att strecken skrevs så långsamt att gåspennan helt hade stannat vid streckens slut.” De svartvita bilder jag här återger, utgör rimligen vad Carlson såg. Till höger finns det korstecken som ofta inledde brev och som i den svartvita bilden har en massiv plump på botten, medan färgbilden visar att samma plump tonar ut i kanterna. När dessa lågupplösta svartvita bilder förstoras till denna storlek, kan inte försvagningar eller uttoningar i kanterna visas, eftersom bilden är konstruerade av endast ett fåtal stora prickar. Alla nyanser mellan svart och vitt saknas.

Därefter har vi detta tau. Även denna gång kan inte kanterna som tonar ut återges i den svartvita bilden, vilket leder till att det ser ut att vara en stor klump i botten, när i själva verket man i färgbilden ser att det är två linjer som korsar varandra. Den plump som Carlson ser under den övre öglan är också den en följd av rastreringen och den låga upplösningen.

Sedan kommer vi till detta iota, där man i färgbilden kan se att det längst ner finns en krok uppåt åt vänster, medan den svartvita bilden bara visar en stor plump. Detta är med all sannolikhet ”bläckplumpen” som Carlson såg och alltså felaktigt tolkade som en stor ansamling av bläck i änden på grund av att skribenten stannat upp med gåspennan. Cirklarna nedan visar ändarna förstorade och hur omöjligt det är att i de svartvita bilder som Carlson använde återge små detaljer med ändar som tonar ut.

Slutligen har vi detta sigma som Carlson åberopar och där ”bläckplumparna” är klart mer framträdande i den svartvita bilden än i färgbilden.

Pennlyft och omtagningar

Carlson hävdar att vid flera tillfällen där en skicklig skribent skulle ha skrivit i en enda rörelse, stannar denne skribent upp, lyfter pennan och börjar på nytt. Det finns dock tydliga exempel på hur det 45-gradiga rastret förvränger linjen och därigenom skapar en illusion av att där förekommit tvekan, omtagningar, eller onaturliga förändringar i rörelseriktningen. I till exempel detta streck mellan omikronypsilon-ligaturen och cirkumflexaccenten, ser Carlson ett pennlyft. Det vill säga på mitten av den långa diagonala linjen som också uppförstoras i cirkeln.

På färgbilden kan man tydligt se att denna linje har dragits i en enda rörelse, men i en kurva som är karakteristisk för denne skribent när han skriver just denna bokstav. För fler exempel, se här. I den svartvita bilden ser det däremot ut som om det är ett avbrott i linjen och en eller två omtagningar med början bredvid/under/över linjen. Detta är en följd av att linjerastret inte förmår att återge kurvan, och istället börjar på en annan linje av punkter längs den 45-gradiga vinkeln, i syfte att följa böjen.

Ett annat exempel där Carlson upptäcker ett pennlyft, är mellan detta alfa och detta tau. I den svartvita bilden finns tecken på att pennan har lyfts längs ner i böjen mellan bokstäverna, ett område som jag extraherat och återger förstorat i ellipsen inunder. I samband med att linjen av punkter längs den 45-gradiga vinkeln fortsätter nedåt, ser det faktiskt ut som ett avbrott och ett omtag på den plats där pilen pekar. Samma kurva i färgbilden förefaller vara jämn och skriven i en enda rörelse. Böjen är emellertid omöjlig att återge jämnt i den svartvita bilden och det ser därför ut som om skribenten stannade och sedan började på nytt litet längre till höger.

Nästa bokstav är detta lambda, i vilket Carlson ser onaturliga pennlyft i mitten av vänster ben i vad som borde vara en mjuk kurva.

Detta var ett av de exempel där jag i min tidigare utvärdering inte kunde avgöra var Carlson såg att gåspennan hade lyfts. Nu inser jag att han måste ha tagit den avbrutna linjen på benet nere till vänster för en omtagning, medan detta ”brott” i själva verket endast beror på det faktum att för att kunna följa linjen (vilken kanske löper i 35 graders vinkel) måste positionen skifta eftersom den följer prickarna i linjerastret, vilka löper i 45 graders vinkel. Detta avbrott kan bara ses i den svartvita bilden, och det är förstorat i cirkeln för en bättre överblick. Det förklarar också varför jag i min tidigare studie, där jag använde samma färgbilder som förekommer här, inte kunde hitta någon omtagning.

Alla dessa exempel visar att när linjer återges i vinklar som markant skiljer sig från de vinklar som är möjliga att korrekt återskapa i de svartvita rastrerade bilderna, kommer dessa linjer att uppfattas som om det vore brott på dem och det kommer att se ut som om pennan lyftes och en ny linje drogs med början från en annan nivå.

Detsamma gäller i högsta grad även för nästa exempel, där Carlson finner att pennan ska ha lyfts mellan epsilon och gamma. Den faktiska platsen där skarven ska ha uppkommit visas utskuren och förstorad i denna ellips.

Det ser verkligen ut som om bokstaven epsilon skrivits separat och att bokstaven gamma har anslutits en liten bit ovanför epsilon. Som kan studeras i förstoringen följer den linje som börjar vid epsilon först linjerastrets 45-gradiga vinkel, sedan svänger den vänster rakt uppåt i 90 graders vinkel längs den vertikala linjen och vrider sedan åt höger för att på nytt följa 45-gradersvinkeln. I färgbilden framgår att den verkliga vinkeln är ca 60 grader och att det inte finns något avbrott i linjen.

Sedan har vi kopplingen mellan epsilon och pi, eller som Carlson uttrycker det ”mellan pi och epsilon”.

Även denna gång verkar linjen vara trappstegsformad i den svartvita bilden. Men det finns inget pennlyft och följaktligen heller inget omtag.

En annan uppenbar illustration förekommer i två exempel på det förkortade ordet κυρίου (Herren) där, enligt Carlson, det finns ”pennlyft mellan den inledande bokstaven kappa och den avslutande omikron-ypsilon-ligaturen”.

I centrum på båda de svartvita bilderna, alldeles där de två bokstäverna ansluter till varandra, är linjerna brutna. Detta måste Carlson ha tolkat som att skribenten stannade upp, lyfte pennan och började på nytt litet högre upp. Som kan ses i färgbilden är detta inte sant, utan en effekt av att linjerastret inte förmår att återge böjen.

Eftersom Carlson faktiskt bara ger tre exempel på retuschering i texten, och den är så nära förbunden med pennlyften (ett exempel är det lambda som jag återger här och som enligt Carlson ”visar prov på en hel del retuschering”), tar jag inte med några sådana exempel.

Skakningar på grund av långsamt skrivande

Slutligen återstår endast förfalskardarret. Carlson skriver: ”’förfalskarens darrning” syns i den skakiga kvaliteten på linjer som borde vara jämna kurvor. Men kurvorna verkar vara ojämna enbart i de lågupplösta rastrerade svartvita bilder som Carlson använt. Ett bra exempel är detta theta, där särskilt den nedre delen ser skakig ut, medan inget av detta kan ses i den högupplösta orastrerade färgbilden. Man inser genast att Carlson påstående att i ”den första raden i brevet till Theodoros är skakningarna tydliga i thetat i Θεοδώρῳ” endast gäller för den svartvita bilden.

Andra bra exempel är de så kallade fyrkantlika omikronen som Carlson ”upptäckt”. Han hävdar att de är ”så darrigt skrivna att de verkar vara fyrkantiga snarare än runda”. Alla de fyra omikronen som Carlson identifierat som fyrkantiga snarare än runda presenteras här.

Man kan särskilt granska det omikron som är längst till höger, vilket ser ut att vara rätt så runt i färgbilden, men fyrkantigt i den svartvita bilden. Samma omikron-par återges också till nedan till höger och då ytterligare förstorade. Detta kan kanske åskådliggöra varför de svartvita bilderna blir så förvrängda. Dessa omikron är mycket små. I verkligheten är de bara ca 1 mm i diameter, och det uppförstorade omikronet till höger är i yttermått ca 0,96 mm brett och ca 0,91 mm högt. När en liten cirkel skapas med hjälp av dessa prickar, följer kanten i huvudsak linjer som löper i 45 och 135 graders vinklar och bildar därigenom en kvadrat stående på ena hörnet. Om man granskar den inre cirkeln i mitten av detta omikron, vilket uppenbarligen är ganska runt, består den svartvita bilden av endast fyra vita kvadrater och de omgivande svarta prickarna kan då bara följa 45-graders- och 135-graderslinjerna. Detsamma gäller även för den yttre cirkeln.

Tack vare Allan Pantucks försorg har jag erhållit en lågupplöst inskannad bild av samma omikron, fast denna gång direkt från Morton Smiths svartvita originalfotografier. Detta finns infogat i mitten i nedanstående bild.

Därmed kan man konstatera att detta omikron ser lika runt ut i de svartvita fotografierna som i färgfotografierna. Det har alltså ingenting att göra med om bilderna är svartvita eller i färg, utan om det är original eller kopior. Det faktum att Carlson nöjde sig med kopiorna gjorde också att han fann tecken på förfalskning som inte förekom i originalen.

Linjer som skapas i vinklar som inte följer punktlinjerna i linjerastret kommer att se ut som om de gör hopp mellan punktlinjerna och dessa ”steg” kan lätt uppfattas som darrningar. Den långa linje som förbinder omikron-ypsilon-ligaturen och cirkumflexen i bilden till höger, där Carlson ser en skakning, är ett bra exempel på detta. Denna skakning förekommer bara i den svartvita bilden och att det ser ut som trappsteg beror på att linjen böjer av från 45 grader till kanske 30 grader.

Bokstaven my till höger är ett annat bra exempel på skillnaden mellan originalet och kopian.  Också i denna bokstav ser Carlson skakningar. Dessa skakningar i myets ”ben” syns tydligt i den svartvita bilden medan strecket möjligen kan sägas vara ojämnt i färgbilden, dock utan skakningar.

Carlson ger tre exempel på skakningar i bokstaven rho, men jag väljer att här återge endast ett av dessa rho.

Även denna gång verkar bokstaven skakig i den svartvita bilden, medan mycket litet av detta syns i färgbilden.

Ingen grund för bedömning

Denna inte helt fullständiga undersökning visar likväl att Carlsons påstående att handstilen i Klemens’ brev till Theodoros uppvisar tecken på bläckplumpar, pennlyft, retuscheringar och skakningar, inte klarar en kritisk granskning. Dessa tecken finns snarare i de undermåliga bilder som Carlson använde i sin studie, än i själva skriften. De tecken på förfalskning som Carlson påstår går att upptäcka i handstilen går inte att använda som grund för bedömning av brevets autenticitet, eftersom kvaliteten på bilderna han använde helt enkelt är för dålig. Tvärtom kan man säga att de mer högupplösta orastrerade färgbilderna inte visar några iögonfallande tecken på bläckplumpar, pennlyft, retuscheringar och skakningar, vilket skulle stärka uppfattningen att texten verkligen är snabbt skriven. Detta stärker i sin tur uppfattningen att texten verkligen är skriven av en skicklig skribent på 1700-talet.

Roger Viklund, 2010-10-04

Tacitus as a Witness to Jesus – An Illustration of what the Original Might have looked Like

In my Swedish 9-part survey (so far) on “Tacitus as a Witness to Jesus”, I have come to deal with the authenticity of the Christ-passage in Tacitus’ Annales. This blog post is basically a translation of the ninth post, Tacitus som Jesusvittne. Del 9 – Illustration på hur förlagan kan ha sett ut.

As a proposal, I have suggested that the sentence “Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” (“Christ, from whom the name had its origin, was in the reign of Tiberius executed by procurator Pontius Pilatus”) could have been a later addition. I would not say that this is what I believe, yet I would like to show how it could have been done.

In order to better illustrate how the Christ-passage can be incorporated in Tacitus’ Annals 15.44 – provided that this also has been the case – a few kind people have created a modified image of the Second Medicean Manuscript (M. II) from c. 1050 CE, for me to use. In this manipulated image …

1)      the word Christianos is replaced by Chrestianos, in accordance with what probably was in the original which the writer of M. II relied upon.

2)       the sentence ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” is removed from the current text, in accordance with the hypothesis that Tacitus never wrote this.

3)      a text equivalent to ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” was created and inserted in the margin, in accordance with the theory that such a text only existed as a marginal note, a gloss, in the beginning,  before it was inserted into the text when a new transcript was made of the manuscript.

The images below are not meant to represent an accurate scientific rendering of how the text did appear, but mostly to serve as an illustration of the hypothesis. The images are used with permission. Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. The images can be opened in separate windows enlarged.

A modified image of M.II, containing the Christus-passage. Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Used with permission.

A modified image of M.II, containing the Christus-passage. Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Used with permission.

The designed gloss is created in accordance with how one would expect a glossary in the margin to be written. The text is somewhat abbreviated in comparison to what is found in M.II and could perhaps best rendered as …

auctor nois eius xps Tyberio
Imperitante p pculatore’ potiu
pilatu supplicio affectu erat

Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Used with permission.

Montage and drawing (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Used with permission.

The theory then is, that this text was inserted in the current text as a new copy was made, and at the same time the words were also written more in full so that nois became nominis, xps became Christus, and so on. Below the unmodified image of M.II can be seen.

The second Medicean Manuscript, unmodified.

The second Medicean Manuscript, unmodified.

I would also like to present Erik Zara’s arguments in favour of the Christ-passage being a forgery; that “the sentence about Christus was a marginal gloss, later inserted to the text”. This list he published at Jesus Mysteries Discussion board here and here. However, one needs to be a member in order to access the files. Over to Erik Zara:

1)      The ”repressaque in praesens” (repressed for the moment) in the passage makes more sense if the Christus sentence was not a part of the original text, since traditional Christianity cannot have said to be repressed by the killing of Christ – quite the opposite!

2)      Also, traditional Christianity cannot be said to have had its origin in Judaea. Probably the Chrestiani referred to some other, now unknown, Jewish messianic group, which would explain Tacitus’ use of the past tense (”chrestianos appellabat”, they WERE called chrestians) instead of the present form (”chrestianos appellat”, they ARE called chrestians).

3)      If (and I mean only _if_) the Sulpicius Severus’ passage about the Christiani being involved in the first Jewish War, is from Tacitus, this would also indicate that some other group than the rather peaceful Pauline Christians, described by Pliny, are meant.

4)      If the Christus sentence was a marginal gloss, this would also explain the discrepancy in the text – chrEstianos but chrIstus; the words would then have different sources – ”chrestianos” Tacitus and ”Christus” the marginal gloss.

5)      It would also explain why Christians until (or for centuries after) Sulpicius Severus did not refer to the passage – it was not about them!

6)      Pontius Pilate is in the Christus sentence mentioned as a procurator. No other Roman historian deemed it necessary to even mention Pilate, and therefore it is perhaps not plausible that Tacitus’ readers would know who he was. Christians of course did, and they called him procurator and not prefect (“Pontio Pilato, Syriam tunc ex parte Romana procuranti” – Tertullian, Apology XXI.18, “Pontius Pilatus procurator Judaeae a Tiberio mittitur” – Eusebius’ Chronicle in Jerome’s translation).

The only “convincing” argument which I can see, for this sentence to have been authentic, except the fact that it is written in simple latin as were Tacitus’ texts, is that it is evident in the second Medicean manuscript (M.II). There would apparently though have been plenty of time for Christian scribes to insert the sentence until this MS was written in the 11th century.

Roger Viklund, 2010-10-02

Tacitus som Jesusvittne. Del 9 – Illustration på hur förlagan kan ha sett ut

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

En engelsk version av detta inlägg finns att läsa här.
An English version of this blog post can be found here.

För att bättre kunna åskådliggöra hur Christus-passagen kan ha infogats i Tacitus’ Annalerna 15:44 – under förutsättning att så också har skett – har några vänliga själar hjälpt mig att konstruera en modifierad bild av den andra mediceiska handskriften (M.II) från ca år 1050. I denna manipulerade bild …

1)      är ordet christianos utbytt mot chrestianos, i enlighet med vad som troligen stod i förlagan som skribenten av M.II förlitade sig på.

2)      är meningen ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” utlyft ur den löpande texten, i enlighet med hypotesen att Tacitus aldrig skrev detta.

3)      har en text motsvarande ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” skapats och infogats i marginalen, i enlighet med teorin om att en sådan text först förelåg som en marginalnotering innan det infogades i den löpande texten i samband med att en ny avskrift gjordes av handskriften.

Nedanstående bilder är inte tänkta att utgöra en exakt vetenskaplig återgivning av hur det såg ut, utan mest fungera som en illustration till hypotesen. Bilderna används med tillåtelse. Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Bilderna går att öppna förstorade i ett eget webbfönster.

Modifierad bild av M.II innehållande Christus-passagen. Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl, Används med tillåtelse.

Modifierad bild av M.II innehållande Christus-passagen. Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl, Används med tillåtelse.

Den konstruerade glossan är skapad i enlighet med hur man kan förvänta sig att en glossa i marginalen har skrivits. Texten är något förkortad i jämförelse med den som förekommer i M.II och kan väl närmast återges som …

auctor nois eius xps Tyberio
Imperitante p pculatore’ potiu
pilatu supplicio affectu erat

Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Används med tillåtelse.

Montage och teckning (C) 2010, Dr. R. A. Daniel Pihl. Används med tillåtelse.

Teorin är således att denna text infogades i den löpande texten när en ny avskrift gjordes och i samband därmed skrevs också mer av orden ut, så att nois skrevs nominis, xps skrevs Christus, etc. Nedan finns den omodifierade bilden av den andra mediceiska handskriften M.II:

Den andra mediceiska handskriften M.II, omodifierad.

Den andra mediceiska handskriften M.II; omodifierad bild.

Jag skulle också vilja återge Erik Zaras argument till stöd för att Christus-passagen är en förfalskning; att “meningen om Christus var en marginalglossa som senare infördes I texten”. Denna lista publicerade han på diskussionsforumet Jesus Mysteries här och här och översättningen från engelska till svenska är min. Man måste dock vara medlem för att få tillgång till inläggen. Över till Erik Zara:

1)      Uttrycket ”repressaque in praesens” (undertryckt för stunden) i passagen, blir begripligare om Christus-meningen inte var en del av den ursprungliga texten, eftersom den hävdvunna kristendomen inte kan sägas ha undertryckts av mordet på Kristus – snarare tvärtom!

2)      Vidare kan den sedvanliga kristendomen inte sägas ha haft sitt ursprung i Judeen. Förmodligen hänvisar uttrycket Chrestiani till någon annan och numera okänd judisk messiansk gruppering, vilket skulle förklara Tacitus’ användning av imperfektum (”chrestianos appellabat”, de KALLADES krestna) i stället för presens (”chrestianos appellat”, de KALLAS krestna).

3)      Om (och jag menar enbart _om_) den ”Sulpicius Severus”-passage som säger att Christiani var inblandade i det första judiska kriget, härrör från Tacitus, skulle också detta tyda på att någon annan grupp avses än de rätt fridfulla Pauluskristna som Plinius omtalar.

4)      Om Christusmeningen var en glossa i marginalen, skulle detta också förklara skillnaden i texten – chrEstianos men ChrIstus; orden skulle då ha olika källor – ”chrestianos” Tacitus och ”Christus” den som skrev glossan i marginalen.

5)      Det skulle också förklara varför inga kristna förrän  Sulpicius Severus (eller inte under flera århundraden), hänvisade till detta avsnitt – det handlade inte om dem!

6)      I Christusmeningen benämns Pontius Pilatus prokurator. Ingen annan romersk historiker ansåg det vara nödvändigt att ens nämna Pilatus, och det är måhända därför inte troligt att Tacitus’ läsare skulle veta vem han var. Kristna visste naturligtvis det, och de kallade honom prokurator och inte prefekt (“Pontio Pilato, Syriam tunc ex parte Romana procuranti” – Tertullianus, Apologeticus Adversos Gentes Pro Christianis XXI:18, “Pontius Pilatus procurator Judaeae a Tiberio mittitur” – Eusebius’ Chronicon i Hieronymus’ översättning).

Det enda ”övertygande” argument jag kan finna till stöd för att denna mening är äkta, förutom det faktum att den i likhet med Tacitus’ texter är skriven på ett enkelt latin, är att den förekommer i den andra mediceiska handskriften (M.II) . Det skulle uppenbarligen dock ha funnits gott om tid för kristna skribenter att infoga meningen innan denna handskrift skrevs på 1000-talet.

Roger Viklund, 2010-10-02

Tacitus som Jesusvittne. Del 8 – Hur Christuspassagen kan ha infogats

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Signaturen ”Den andre BB” har i en kommentar från 30 september 2010 framhållit att meningen ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”, alltså ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, skulle gå att lyfta bort från texten i Tacitus’ Annalerna 15:44 utan någon övrig förändring av den omkringliggande texten. Hans inlägg har fått mig att omvärdera just denna omständighet, något jag också förklarade i mitt efterföljande svar.

Emellertid anser jag att denna omständighet bör förlänas med ett eget inlägg, där jag tydligare klargör omständigheterna. Detta inlägg kan därför ses som ett åskådliggörande av hur det kan ha gått till utifall ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” är ett senare tillägg till den text Tacitus ursprungligen skrev. Jag vill poängtera att jag här egentligen inte argumenterar i någon större omfattning för att så också har skett, utan huvudsakligen visar att så kan ha skett och hur det i så fall kan ha gått till.

Signaturen ”Den andre BB” föreslår att den ena meningen som avlutas med ”chrestianos appellabat” (kallade krestna) direkt kan följas av den mening som inleds med ”repressaque in præsens” (och undertryckt i närvarande). Alltså:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade krestna. Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och undertryckt i närvarande [tid] utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas.”

“Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus Chrestianos appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque”

Det är rimligen uttrycket ”repressaque in praesens” som utgör hörnstenen. Det betyder ordagrant ”och undertryckt i närvarande”, varvid man underförstått får antaga ett ”tempus” (tid), alltså ”och undertryckt i närvarande tid”. Därmed är det omöjligt att säga HUR lång tid som avses. Det är rimligen ingen skillnad på detta och om någon svensk i dag skrev om något i vår samtid med uttrycket: ”För stunden var det lugnt, varefter oroligheterna bröt ut på nytt.”

I den bevarade texten sägs Christus ha avrättats av Pilatus och ”repressaque in praesens” som följer därefter betyder i det sammanhanget mänskligt att döma att i och med Christus’ död i ”närvarande” tid (då i början av 30-talet) kom rörelsen att bromsas, varefter den fördärvliga vidskepelsen (exitiabilis superstitio) utbröt på nytt. Den utbröt då inte bara i Judeen utan också i Rom, och det bör då ses som att den utbröt i tiden efter Christus’ död och att den var i blom när Nero på 60-talet förövade sin massaker på kristna.

Ifall ”repressaque in praesens” ska anses åsyfta föregående sats, borde det innebära att den ”närvarande” tiden syftar på den tid när Pilatus avrättade Christus, det vill säga tidigt 30-tal. Men om vi antar att denna fördärvligt vidskepliga rörelse avser kristna, kan rörelsen rimligtvis inte ha bromsats vid Kristi död. Enligt den kristna historien uppstod rörelsen först vid Kristi död. Innan dess hade det blott handlat om Jesus och hans följeslagares vandringar i huvudsakligen Galileen. Först efter Jesu död uppstod den kristna missionerande rörelsen och denna kan därför inte ha bromsats förrän den uppkommit och nått en viss massa. Så med ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” inne i den löpande texten, blir Tacitus’ efterföljande mening något ologisk.

Om man däremot lyfter ut denna tänkta kristna förfalskning: ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, uppkommer följande text:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna. … och undertryckt i närvarande [tid] utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas.”

Med denna modifierade text borde uttrycket ”repressaque in praesens” åsyfta Neros tid och förföljelserna av kristna år 64, som ju då direkt föregår uppgiften att rörelsen har undertryckt i närvarande [tid]. I den ”närvarande” tiden, alltså ”vid den tiden” bromsades rörelsen genom Neros utrensning. Men senare, någon gång mellan år 64 och Tacitus’ egen tid år 117, utbröt den fördärvliga vidskepelsen (exitiabilis superstitio) på nytt. Den utbröt då inte bara i Judeen utan också i Rom och detta skedde i båda fallen efter år 64. Att den utbröt i Rom på nytt efter förföljelsen år 64 känns rimlig och antalet kristna i Rom bör ha varit betydligt större på Tacitus’ tid än på Neros.

Att den däremot utbröt i Judeen efter år 64 känns mindre troligt på grund av krigsutbrottet där år 66 och judarnas fördrivning år 70. Om det emellertid skulle vara som signaturen ”Den andre BB” föreslår, nämligen att ”chrestiani var messianska uppviglare är det väl än mer sannolikt att de fick ett uppsving just i och med kriget.” Ifall Tacitus inte avsåg kristna, skulle han kunna åsyfta de ”christiani” som Sulpicius Severus ca år 400 omtalar som stridande tillsammans med judarna i kriget 66–70”. Enligt Severus’ skildring verkar det som om han antar att dessa christiani tillsammans med judarna var romarnas huvudfiender under kriget. Dessutom finns tecken, må vara långt ifrån säkra, på att Severus har hämtat denna uppgift från den del av Tacitus’ Annalerna som inte har överlevt. Utifrån detta scenario skulle Tacitus ha skrivit om messianska judar som gick under namnet chrestianos och en kristen senare ha infogat passagen om Christus. Det skulle då förklara skillnaden i stavning: Chrest–Christ. Tacitus skrev chrestianos, den kristne infogade Christus.

Fast man behöver kanske inte läsa Tacitus så att den fördärvliga vidskepelsen utbröt i Judeen på nytt efter år 64. Eftersom det inte finns något tempus i satsen, skulle Tacitus mycket väl kunna mena att den fördärvliga vidskepelsen utbröt på nytt i Rom efter Neros utrensning av kristna där år 64, på samma sätt som den tidigare (på 30-talet) utbrutit ”i Judeen, detta ondas upphov”.

Jag finner faktiskt numera denna läsning klart mer tilltalande. Detta innebär i sin tur att den enda mening hos Tacitus där Christus bevittnas som historisk person faktiskt gör mer ”skada” i texten än om den inte alls funnits där.

Hur gick det då till att ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” infogades i Annalerna 15:44 – under förutsättning att det alls infogades? I så fall skulle man kunna tänka sig en marginalnotering i de oftast väl tilltagna marginalerna. Någon kristen som läste Tacitus’ verk noterade att Tacitus här verkar omtala en förföljelse av kristna. I den marginal som oftast var rätt stor kom denne då att skriva ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” (”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”). Sannolikt skrev han kanske bara en förkortad version i enlighet med den tidens sätt att ofta uttrycka sig kort i marginalanteckningar.

glossa 1

Ur Uspenski-evangelierna, de äldsta bevarade daterade (datumsatta) handskrifterna skriven med grekisk minuskelskrift, från 815 – 835 vt; samtidigt också de äldsta bevarade handskrifterna av evangelierna som är datumsatta.

När sedan handskriften kopierades kom den som gjorde detta att infoga denna marginalanteckning (glossa) i den löpande texten. Det var inte alls ovanligt att sådant gjordes och här ovan kan man se ett exempel på en sådan glossa. Därefter kom denna nya handskrift att fungera som original för alla kommande avskrifter. Om nu den handskrift där man införde denna glossa var M.II från tiohundratalet, som är den äldsta bevarade handskriften av Tacitus’ Annalerna böckerna 11–16 och dessutom sannolikt förlagan till alla kommande avskrifter, eller någon av M.II:s föregångare, och där en av dessa i så fall var förlagan till M.II, spelar mindre roll. Under förutsättning att Christus-passagen är ett senare tillägg är det rimligt anta att meningen först förekommit som en glossa i marginalen och därefter infogats i den löpande texten i samband med att nya avskrifter gjordes. Dessa gjordes som tidigare sagts oftast i kristna kloster och M.II ska ha tillkommit i klostret Monte Cassino.

glossa 2

MsGen1671, 1400-tal.

I M.II förekommer redan glossor som är längre än den som i så fall skulle vara tillagd Tacitus. Tyvärr har jag inte möjlighet att återge någon av dessa, men visar nedan den del ur M.II där Christusomnämnandet förekommer och där man kan se hur man skrev i marginalen.

Andra mediceiska handskriften innehållande omnämnandet av Christus i Tacitus’ Annalerna

Andra mediceiska handskriften innehållande Tacitus’ Annalerna, och det stycke däri där Christus omnämns.

Det vore således inga problem att skriva ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”, och att denna text infogades av den kopist som skrev av handskriften.

Roger Viklund, 2010-10-01

Newer entries »