Tacitus som Jesusvittne. Del 11 – Sammanfattning

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e

Jag tänkte relativt kortfattat sammanfatta min 14-delsserie om Tacitus som Jesusvittne med ett femtonde inlägg, utan att jag för den skull utesluter att fler delar kan tillkomma i framtiden. Eftersom detta rör sig om en relativt kort text i jämförelse med innehållet i samtliga blogginlägg, får den som vill fördjupa sig i detaljerna, vända sig till de mer grundliga inläggen.

Tacitus skriver ca år 117 i den femtonde boken av Annalerna följande:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas].” (Tacitus, Annalerna 15:44; för hela texten se Del 1)

För att börja bakifrån, finns alltid risken eller möjligheten att Tacitus inte skrev något alls om Kristus, utan att det rör sig om senare tillägg till Tacitus’ ursprungliga text. Tilläggen kan då bestå av antingen berättelsen om branden i Rom år 64, endast uppgifterna om att Nero beskyllde kristna för att ha anlagt branden och på grund av detta förföljde dem, eller så blott den mening som omnämner Christus, och vilken är fetmarkerad i citatet ovan.

Att allt om branden skulle vara tillagt Tacitus verkar osannolikt. Visserligen förefaller varken Suetonius (ca år 120) eller Cassius Dio (ca 200) vara bekant med Tacitus’ skildring (se Del 7). Å andra sidan skildrar de båda också branden, varför det vore orimligt tro att Tacitus inte skulle ha gjort detsamma.

Kan då enbart skildringen av Neros grymma förföljelse av de kristna, vara ett tillägg av kristna? Det som talar för detta är att ingen kyrkofader eller för övrigt någon annan verkar känna till denna sak (se Del 10a, Del 10b, Del 10c) förrän på 300-talet, då en okänd förfalskare av en brevkorrespondens mellan Paulus och Seneca tydligt är medveten om en förföljelse till följd av branden (se Del 10d). Det kan verka underligt att en sådan som kyrkofader Eusebios i 300-talets början inte skulle ha varit bekant med denna skildring om den alls förekommit hos Tacitus (se Del 10c). Dessutom skulle en så blodig skildring ha appellerat till de kristnas självbild som utsatta martyrer (se Del 7). Men om någon kristen förfalskat texten med den avsikten, hur kommer det sig då att ingen (utöver Severus ca år 400) åberopade texten? Att förfalska något och sedan inte dra nytta av denna förfalskning verkar inte vara speciellt produktivt. En förklaring skulle kunna vara att Tacitus ursprungligen skrev chrestianos och inte christianos och att han i så fall kanske också skrev Chrestus. I den äldsta bevarade handskriften innehållande den senare delen av Annalerna stod det ursprungligen chrestianos innan detta ändrades till christianos (se Del 6). Om texten ursprungligen handlade om en alternativ messiansk rörelse med namnet krestna (de goda) skulle ingen kristen ha hänvisat till stycket eftersom det då inte skulle ha ansetts handla om dem.

Ett tredje alternativ vore att endast meningen ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, är ett senare tillägg (se Del 7). Kanske att denna mening var en glossa i marginalen som senare kom att infogas i den löpande texten (se Del 8 och för en illustration Del 9). Detta scenario är det klart troligaste ifall något tillägg alls är gjort. Det som talar för att denna mening är tillagd är bland annat att texten då blir begripligare; att det skulle förklara skillnaden mellan Tacitus’ chr[e]stianos och glossans Chr[i]stus; att ingen före Sulpicius Severus ca år 400 hänvisar till Tacitus’ beskrivning av förföljelsen av kristna (se Del 10e; i så fall ansåg äldre tiders kristna att Tacitus inte avsåg dem, något som ändrades först i och med att Christus-passagen infogades) och att just Christus-passagen inte bevittnas förrän på 1000-talet. Å andra sidan finns inget kristet i vare sig Christus-passagen eller den omgivande texten, vilken rent av är kristen-fientlig.

När jag började detta bloggprojekt om Tacitus ansåg jag det vara osannolikt att Tacitus inte skulle ha skrivit Christus-passagen. Under arbetets gång har jag kommit att förskjuta min position. Jag anser nog fortfarande att det troligaste är att Tacitus verkligen skrev alltsammans, men skulle ändå hålla det för kanske 30 % sannolikt att meningen ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade” är ett senare tillägg, en glossa i marginalen. Och det är denna mening och endast denna mening som skulle kunna utgöra ett oberoende bevittnande av Jesus Christus.

Det är emellertid mycket svårt att utan direkta tecken på att en text är förfalskad – utöver avsaknad av bevittnande och att texten med lätthet skulle kunna lyftas bort och att också tillägget enkelt skulle ha kunnat göras – hävda att den också är förfalskad. Att en sak är möjlig betyder inte att den därför måste vara sann.

Så även om bevittnandet hos Tacitus mycket väl kan vara något som han aldrig skrev, nödgas vi behandla texten som om han faktiskt skrev den.

I frågan om Tacitus då bevittnar Christus är det av helt avgörande betydelse att veta om han förlitar sig på uppgifter som ytterst kommer från kristna eller inte från kristna. Kommer uppgifterna från kristna bevittnar Tacitus endast det som kristna på hans tid trodde. Här är det viktigt att förstå att något säkert svar på den frågan inte går att få. Tacitus säger helt enkelt inte varifrån han har fått uppgiften om att Pilatus avrättade Christus. Samtidigt tyder den allmänna bilden, genom bland annat Plinius d.y. (vilken jag snart ska behandla), på att kristna på 110-talet var aktiva också i Tacitus’ område. Dessutom vet vi ganska säkert att samma uppgifter som Tacitus ger också var kända bland kristna själva eftersom (åtminstone några av) evangelierna säkert förelåg vid denna tid och att också Ignatios skriver att Pilatus korsfäste Jesus.

Att som vissa hävdar, att Tacitus genom att beskriva händelser på 60-talet därmed också skulle bekräfta att kristna på 60-talet ansåg att Christus avrättades av Pilatus, faller på sin egen orimlighet. Eftersom Tacitus alls inte påstår något sådant finns det han skriver bevittnat först vid den tid han skriver. En sak finns bevittnad när den först omnämns, såvida den som gör detta bevittnande inte kan styrka att uppgiften förelåg tidigare. Det går inte att förutsätta att Tacitus redan som ung skulle ha känt till det han skriver om som gammal (se Del 5).

Tacitus var högste ansvarige inom en romersk provins och han hade med all säkerhet en kristen gruppering i sitt område; en grupp som han behövde vara informerad om. Att Tacitus då inte skulle ha hört av dessa att Kristus korsfästes av Pilatus är ytterst osannolikt. Om han hört det direkt av kristna må vara osagt, men hans undersåtar bör ha informerat honom och han kan dessutom ha diskuterat saken med sin vän Plinius som hade förhört kristna eller med någon annan.

I stället för att argumentera för att Tacitus var en noggrann historiker (vilket han oftast var), att han brukade kontrollera sina källor (han skrev oftast av de äldre historikerna) och att han brukade vara källkritisk (vilket han inte alltid var), borde utgångspunkten vara att Tacitus med all säkerhet (direkt eller indirekt) genom kristna redan var bekant med att de själva hävdade att Pilatus avrättat Christus. Det är med insikt om att Tacitus redan var bekant med detta som man måste fråga sig om Tacitus skulle ha haft skäl att betvivla uppgiften och därigenom ha bemödat sig om att kontrollera denna i romerska källor? (se Del 2)

Man bör också inse vilket mastodontprojekt det skulle ha inneburit för Tacitus att försöka spåra upp uppgiften och att det dessutom är långt ifrån säkert att sådana uppgifter ens förekom. Hade han betvivlat riktigheten av uppgifterna borde han i likhet med hur han annars agerade också ha sagt det. Detta gäller även om han på grund av sitt tvivel skulle ha kontrollerat uppgifterna. Givetvis bör han ha sagt något om han inte skulle ha lyckats verifiera uppgiften. Men även om han lyckades finna bekräftelse på det han bara hade hört, vore det rimligt att tro att han skulle ha omtalat att han faktiskt bekräftat denna uppgift. Ty om han varit tveksam till uppgiftens sanningshalt kan vi utgå från att också andra varit det, och då kunde ju Tacitus enkelt ha talat om för sina läsare att så står i de romerska avrättningsprotokollen. Det faktum att han inget säger och att uppgiften är en typisk upplysning av fotnotsutvikningskaraktär, tyder på att Tacitus själv aldrig tänkte att det han hört inte var sant och därför bara plitade ner meningen – då givetvis med de förtydliganden som anstår en historiker av Tacitus’ sort, att Pilatus var verksam i Judeen och att det var Tiberius som var kejsare vid den aktuella tidpunkten.

Det faktum att Tacitus kallar Pilatus för prokurator och inte prefekt och att han säger att Kristus och inte Jesus avrättades, styrker heller inte att han har gått till källorna (se Del 3). Just att Tacitus använder titeln Christus och inte namnet Jesus, gör att det i det närmaste går att utesluta att han bygger på romerskt källmaterial (se Del 4).

Eftersom det som Tacitus skriver redan fanns i evangelierna, utgör hans upprepning av detta inget oberoende bevittnande av Jesu historicitet. Vi kan utgå från att evangelierna höglästes i de kristna församlingarna och att kristna i Tacitus’ region därför bör ha varit väl förtrogna med att deras Christus avrättades av Pilatus. Och att förmedla hörsägen från kristna utgör inget oberoende bevittnande.

Roger Viklund, 2010-10-21

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: