Tacitus som Jesusvittne. Del 10e – Sulpicius Severus’ kännedom om Tacitus-passagen

12 oktober, 2010 den 23:36 (kyrkofäder, Sulpicius Severus, Tacitus, utomkristna vittesbörd)

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Sulpicius Severus (ca 363–ca 423), en kristen författare från det område som nu ligger i sydvästra Frankrike, utkom ca år 403 med en krönika om den heliga historien. Däri skildrar han mycket av den kristna historien, dock utan att beröra innehållet i evangelierna. I detta verk (Chronicorum Libri duo) berättar han om Neros förföljelse av kristna till följd av branden i Rom år 64. Att han också bygger sin framställning på Tacitus kan nog anses vara klarlagt, och jag hoppas att kunna åskådliggöra den saken i detta inlägg. Severus skriver följande:

”Under tiden, när det nu fanns ett stort antal kristna, hände det sig att Rom ödelades av en brand medan Nero befann sig i Antium. Men alla ansåg att kejsarens ovilja [eller: hat] hade orsakat branden, och på detta sätt troddes han ha sökt äran av att få bygga en ny stad. Och faktiskt förmådde inte Nero, hur han än försökte, undkomma anklagelsen att branden hade anlagts på hans order. Därför anklagade han de kristna, och utsatte följaktligen dessa oskyldiga för de grymmaste tortyrmetoder.  Ja, till och med nya sätt att döda uppfanns så att, insvepta i hudar av vilda djur, de omkom genom att uppslukas av hundar, medan många korsfästes eller brändes till döds, och rätt många togs avsides för att de, när det kvällades, skulle antändas för att användas som belysning på natten. På detta sätt kom grymheten att först visa sig mot de kristna. Efteråt förbjöds också deras religion genom utfärdande av lagar; och genom öppet angivna påbud förklarades det olagligt att vara kristen. Vid denna tid dömdes Paulus och Petrus till döden, den förre genom att halshuggas med svärd, medan Petrus korsfästes.” (Sulpicius Severus, Chronicorum Libri duo 2:29)

Detta kan rimligen inte vara annat än en parafras av Tacitus’ Annalerna 15:44. Nedan gör jag en jämförelse mellan Severus och Tacitus genom att parallellt återge texterna. Helst bör naturligtvis sådana jämförelser göras med originaltexterna, vilka är på latin. Då jag inte kan latin vore det för mödosamt för mig att göra en sådan jämförelse och troligen skulle då också merparten av läsarna utestängas. Jag har därför nödgats jämföra två översättningar med varandra. Tacitus’ text är den översättning från latin till svenska som Bertil Cavallin gjort. Severus’ text är min översättning av en engelsk översättning från det latinska originalet. Som åtminstone ytligt berördes i Tacitus som Jesusvittne. Del 1 – Kristusomnämnandet i sitt sammanhang är Cavallins översättning av Tacitus långt ifrån ordagrann. Jag vet heller inte hur nära den engelska översättningen följer Severus’ latinska text. På grund av detta finns en viss osäkerhet.

Jag har efter att ha översatt Severus jämfört med Cavallins översättning av Tacitus, och där den engelska texten så tillåtit, också harmonierat min översättning med Cavallins text från Tacitus. Detta anser jag vara rimligt av tre skäl. Först så vet vi att Cavallins text är rätt så fri och det vore därför ologiskt att jag var mitt original trognare. Sedan går det alltid att använda olika ord vid översättningar och också ha olika ordföljd, varför det är rimligare att försöka bygga upp meningarna på samma sätt som den text som man ska jämföra med. Och slutligen kan man misstänka att de skillnader som ändå kvarstår kan bero på att både den engelska översättaren och Cavallin valt att uttrycka sig så att det låter mer engelskt, respektive svenskt, och att jag därför har upplevt att skillnaden är för stor för att jag ska våga harmoniera. För att ge ett exempel lyder den engelska texten ”being devoured by dogs ” medan Cavallin översätter till ”hundar bet dem till döds”. Här har jag översatt till ”uppslukas av hundar”, trots att jag misstänker att den latinska texten hos de båda kan ligga närmare varandra.

I nedanstående tabell återges samma text av Severus som citeras ovan. Denna jämförs med Tacitus, Annalerna 15:44 (frånsett de två första styckena som förekommer tidigare i texten). Inget av texten är utelämnat och ordningen är oförändrad. De tydligaste parallellerna är rödmarkerade.

Sulpicius Severus	Tacitus
Under tiden, när det nu fanns ett stort antal kristna, hände det sig att Rom ödelades av en brand medan Nero befann sig i Antium.	Nero befann sig då i Antium … (Ann. 15:39)
Men alla ansåg att kejsarens ovilja [eller: hat] hade orsakat branden, och på detta sätt troddes han ha sökt äran av att få bygga en ny stad.	… man trodde Nero sökte äran av att bygga en ny stad och uppkalla den efter sig. (Ann. 15:40) Men oviljan vek icke undan för människors åtgärder,
Och faktiskt förmådde inte Nero, hur han än försökte, undkomma anklagelsen att branden hade anlagts på hans order.	ej för kejsarens frikostighet, inte för soningsoffer åt gudarna, ty man trodde att elden varit anlagd.
Därför anklagade han de kristna, och utsatte följaktligen dessa oskyldiga för de grymmaste tortyrmetoder.	För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna
	Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas]. Alltså greps först de som erkände, därefter överbevisades på deras angivelse en väldig skara, ej så mycket om skuld till branden som hat till människosläktet.
Ja, till och med nya sätt att döda uppfanns så att, insvepta i hudar av vilda djur, de omkom genom att uppslukas av hundar, medan många korsfästes eller brändes till döds, och rätt många togs avsides för att de, när det kvällades, skulle antändas för att användas som belysning på natten.	Och när de dödades gjordes de till åtlöje: de sveptes i hudar av vilda djur och hundar bet dem till döds; eller också korsfästes de och antändes för att när det kvällades användas som belysning.
	Nero hade upplåtit sin park för denna underhållning och gav också spel på Circus; klädd som körsven blandade han sig med folket eller stod på kuskbocken. Härav uppstod medlidande med hans offer, som visserligen var skyldiga och förtjänade de strängaste straff;
På detta sätt kom grymheten att först visa sig mot de kristna.	men de förintades icke till allmänt väl utan för en enda mans vilda grymhet.
Efteråt förbjöds också deras religion genom utfärdande av lagar; och genom öppet angivna påbud förklarades det olagligt att vara kristen. Vid denna tid dömdes Paulus och Petrus till döden, den förre genom att halshuggas med svärd, medan Petrus korsfästes.”

Även om nu den latinska texten hos Tacitus och Severus inte alltid skulle vara exakt lika, kan knappast de förekommande likheterna ha uppstått av en slump. Inte bara beskrivs samma händelser med ofta samma uttryck, berättelserna följer också varandra i ordningsföljd utan nästan några avvikelser. Severus måste ha haft Tacitus’ verk framför sig och mycket fritt återgett denna berättelse; ofta med egna ord och dessutom förkortat.

Vi kan alltså se att Tacitus’ skildring av Neros förföljelse av kristna fanns allra senast vid sekelskiftet år 400. Däremot finns inga spår hos Severus av hela det parti som inleds med ”Upphovsmannen till detta namn” och avslutas med ”hat till människosläktet”. Han bevittnar inte det textpartiet.

Jag har flera gånger stött på resonemang som går ut på att detta skulle vara ett indicium på att denna text, eller åtminstone den del av texten som lyder ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, därmed inte förekom i Annalerna när Severus skrev sitt verk. Ett sådant resonemang är emellertid så svagt att det nästan är försumbart.

Man måste förstå Severus. Denne skrev ett historieverk om kristna och för kristna. En upplysning av typen att Kristus avrättades av Pilatus, saknade all relevans för såväl Severus som hans läsare. Även om dessa mot förmodan inte var kristna, skulle de ändå år 400 vara bekanta med vem Jesus Kristus var och hans öde. De skulle veta det i ännu högre grad än vi i dag känner till berättelsen. Det betyder att om denna passage förelåg i Tacitus’ verk när Severus skrev, skulle han näppeligen ändå ha medtagit den.

Möjligen skulle han ha kunnat ta med slutet av stycket som lyder:

”Alltså greps först de som erkände, därefter överbevisades på deras angivelse en väldig skara, ej så mycket om skuld till branden som hat till människosläktet.”

Men nu gjorde han inte det och med tanke på allt annat han utelämnar och att detta stycke knappast heller kan misstänkas vara ett senare tillägg, saknar egentlig även detta betydelse.

Severus’ utelämnande av Christus-passagen går därför knappast att åberopa som tecken på att passagen är ett senare tillägg. Samtidigt innebär hans utelämnande av passagen att han faktiskt heller inte bevittnar att den fanns med. Det är trots allt just denna korta passage som framför allt kan misstänkas vara ett senare tillägg. Genom att Severus inte bevittnar Christus-passagen så finns den inte bevittnad förrän ca 1050 genom den andra mediceiska handskriften.

 

Sammanfattning

Därmed har jag i del 10a–10e behandlat de texter som möjligen skulle kunna äga kännedom om Neros förföljelse av kristna till följd av branden i Rom år 64 och också om Tacitus’ skildring av denna händelse. Jag har inte berört exempelvis Uppenbarelseboken och några andra skrifter som ibland också brukar nämnas, mest för att där enbart finns vaga antydningar, vilka knappast går att göra något av.

Varken i Första Klemensbrevet eller hos Tertullianus finns några klara anspelningar på vare sig branden eller de explicita förföljelser som senare enligt den romerske historikern Tacitus blev en följd av denna brand. Tertullianus som skrev efter Tacitus verkar heller inte medveten om dennes skildring. Inte heller Eusebios, som trots allt skrev i början av 300-talet och byggde på de äldre skrifterna verkar känna till berättelsen om Neros förföljelse av de kristna till följd av branden. Detta verkar dock den göra som (troligen) på 300-talet förfalskade korrespondensen mellan Paulus och Seneca. Och ca år 400 är Tacitus-passagen med dess detaljer kända av Severus. Dock finns inte Christus-passagen bevittnad förrän på tiohundratalet.

Roger Viklund, 2010-10-12