Tacitus som Jesusvittne. Del 10c – Eusebios’ kännedom om händelserna

10 oktober, 2010 den 19:02 (Eusebios av Caesarea, kyrkofäder, Tacitus, Tertullianus)

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Jag ska nu behandla kyrkofader Eusebios’ eventuella kännedom om branden i Rom och den förföljelse av kristna som enligt Tacitus kejsar Nero iscensatte till följd av denna brand. Klart är i varje fall att Eusebios inte åberopar Tacitus och heller inte ger sken av att vara bekant med den skildring som förekommer i Tacitus’ verk Annalerna.

Eusebios av Caesarea kallas ofta för kyrkohistoriens fader, alldenstund han (och säkerligen hans ”stab”) med kejsar Konstantins goda minne kom att i början av 300-talet sammanställa den officiella kristna historien. I Eusebios’ Kyrkohistoria ges många uppgifter som inte förekommer någon annanstans. I vad mån dessa uppgifter är riktiga eller fabricerade, såsom det finns anledning misstänka är fallet med Testimonium Flavianum, är svårt att veta.

I bok 2, kapitel 22, av sin Kyrkohistoria tar Eusebios upp Paulus’ förmenta martyrskap i Rom. Efter att först ha citerat Paulus ur (det det pseudopaulinska) Andra Timotheosbrevet 4:16–17 tillägger Eusebios:

”Tydligt angiver han genom dessa ord, att han den första gången, för att förkunnelsen genom honom skulle bli fullständig, räddades ur lejonets gap, härmed syftande, såsom det tyckes, på Nero på grund av dennes grymhet.” (Eusebios, Kyrkohistoria 2:22:4)

Några stycken senare skriver Eusebios att han tror att orsaken till att Lukas avslutade Apostlagärningarna innan Paulus led martyrdöden, berodde på att han enbart berättade fram till dess han inte längre ”var med Paulus”:

”Detta har jag anfört för att visa, att Paulus’ martyrdöd icke inträffade under den vistelse i Rom, som Lukas skrivit om. Det är sannolikt, att då Nero i början var mildare, han fogligare upptagit Paulus’ försvar för sin lära, men sedan han gått vidare i brottsliga dåd, skridit bland annat även till det som skedde apostlarna [och andra].” (Eusebios, Kyrkohistoria 2:22:7–8)

Uppgiften att Nero ”gått vidare i brottsliga dåd” åsyftar sannolikt hans terrorvälde över både familj och vänner, inklusive mordet på sin mor. Och efter att detta inletts ska så ha skridit vidare också till apostlarna och andra. Detta ”och andra” har jag lagt till eftersom det förekommer i engelska översättningar. Alla citaten är hämtade ur Ivar A. Heikels svenska översättning från 1937.

Men åsyftar Eusebios med detta verkligen den massaker på kristna som Tacitus skildrar? Åsyftar han verkligen händelser direkt knutna till branden? I så fall var Eusebios ytterst knapphändig i sin information om något så pass uppseendeväckande.

Efter att Eusebios i följande kapitel beskrivit Jakobs martyrium, återvänder han i kapitel 25 till Nero, och Petrus’ och Paulus’ martyrier. Eusebios skriver följande

”Då Neros välde var befästat, förföll han till gudlösa handlingar och rustade sig mot dyrkan av världens Gud. Att beskriva hurudan han var i sin ondska tillhör icke denna framställning. Ty då många i noggranna berättelser omtalat hans handlingar, kan den som har lust av dem lära känna den besynnerliga mannens förvändhet och galenskap. Sedan han i denna sin galenskap utan grund åvägabragt tusentals människors undergång, gick han så långt i sin blodtörst, att han ej ens höll sig från sina närmaste och käraste, utan förgjorde utan åtskillnad sin moder, sina bröder och sin hustru jämte otaliga andra släktingar, såsom om de varit ovänner och fiender, genom olika slags dödssätt.” (Eusebios, Kyrkohistoria 2:25:1–2)

Här föreligger helt klart ett omvittnande av att Nero förföljde de kristna. Han sägs ha dödat tusentals människor, men det är inte troligt att Eusebios med detta avser enbart kristna. Tvärtom visar de efterföljande meningarna att han inkluderar Neros närmaste familj och otaliga andra släktingar. Detta bör rimligen åsyfta Neros utrensningar rent generellt och därmed romerska medborgare i allmänhet.  Eusebios fortsätter:

”I allt detta felades ännu, att det skulle skrivas på hans räkning, att han var den förste bland kejsarna som visade sig fientlig mot gudsfruktan.” (Eusebios, Kyrkohistoria 2:25:3)

Alltså, trots sina grova brott saknades änne ett brott att föra till hans räkenskap över illgärningar – Nero var den förste att vara fientlig mot gudsfruktan. Det betyder att han var den förste att förfölja kristna. Att vara fientlig mot gudsfruktan innefattar dock inte nödvändigtvis att man dödar människor. Så följer Eusebios’ bevis på att Nero verkligen har förföljt de kristna; han skriver:

”Detta omnämner romaren Tertullianus med följande ord: »Läsen edra tideböcker. Där skola ni finna, att Nero, då han, efter att ha kuvat hela östern, särskilt i Rom var grym mot alla, såsom den förste förföljt den kristna läran. Låt oss yvas över att en sådan man var den som begynte bestraffa oss. Ty den som känner honom kan förstå att denna lära icke blivit av honom dömd, om den icke varit något storartat gott.»” (Eusebios, Kyrkohistoria 2:25:4)

Eusebios citerar alltså Tertullianus’ verk Apologeticus pro Christianis 5:2 – samma verk som jag citerade ur i mitt förra inlägg Tacitus som Jesusvittne. Del 10b – Tertullianus’ vetskap om Tacitus’ skildring, och där visade att det citatet inte byggde på Tacitus, utan snarare på någon försvunnen kristen martyrskrift av tveksamt historiskt värde. Det är alltså detta som är Eusebios’ källa till att Nero förföljde de kristna. Att han uppger att många beskrivit Neros grymhet och att denne dödade många är en sak, men just för de kristna offren kan Eusebios enbart åberopa denna tveksamma uppgift hos Tertullianus.

Eusebios (eller någon annan översättare från latin till grekiska) är dock inte Tertullianus’ text speciellt trogen. Där finns uppgifter som helt saknas hos Tertullianus, som att Nero ”efter att ha kuvat hela östern, särskilt i Rom var grym mot alla”. Huruvida Eusebios här parafraserade Tertullianus eller infogade egna tankar är svårt att säga; liksom det är omöjligt att veta om denna grymhet som Nero visade ”mot alla” avser just ”alla” eller ”alla kristna”. Men eftersom det Tertullianus skriver, uppenbarligen inte åsyftar vare sig förföljelserna till följd av branden eller Tacitus skildring av detta förlopp; och eftersom Eusebios uttryckligen säger att han bygger på Tertullianus, kan Eusebios i detta fall aldrig bevittna branden eller den skildring som förekommer hos Tacitus.

Eusebios fortsätter med att skriva att Nero förklarats vara den främste gudsbekämparen och att ha mördat apostlarna:

”Det berättas att Paulus blev halshuggen i Rom och likaledes Petrus på Neros tid blivit korsfäst.” (Eusebios, Kyrkohistoria 2:25:5)

Jovisst, ”det berättas”, men var? Jo, Eusebios tar här fram sitt trumfkort för att styrka detta:

”Denna berättelse bekräftas av Petrus’ och Paulus’ till vår tid på begravningsplatserna i Rom bevarade namn och ävenledes av en kyrkans man vid namn Gaius, som levde på den tiden då Sefyrinus var biskop i Rom [199–217 vt]. Denne, som skriftligt disputerade med Proklus, ledaren av katafrygernas sekt, säger om de ställen, där apostlarnas heliga stofthyddor nedlagts, följande: »Jag kan visa apostlarnas segertecken. Ty om du vill gå till Vatikanen eller Ostia-vägen, skall du finna deras segertecken som grundat denna församling.» Att de vid samma tid lidit martyrdöden angiver korinthiernas biskop Dionysios [ca år 171] i sitt brev till romarna sålunda: »På detta sätt ha ni genom eder allvarliga förmaning förenat romarnas och korinthiernas av Petrus och Paulus grundlagda plantering. Ty båda ha i vårt Korinth planterat oss och på samma sätt lärt, och på samma sätt ha de i Italien tillsammans lärt och vid samma tid lidit martyrdöden.»” (Eusebios, Kyrkohistoria 2:25:5–8)

Jag återger hela detta långa citat för att visa på bräckligheten i Eusebios’ resonemang. Liksom att han för den allmänna förföljelsen av kristna som källa åberopar endast Tertullianus’ osäkra uppgifter, anför han ytterst svaga bevis till stöd för Petrus’ och Paulus’ martyrier. Som bevis för dessa påtalar Eusebios att deras gravar finns kvar ännu på Eusebios’ tid, vilket inget säger om när de tillkom eller om personerna ens ligger begravda där. Vidare ska dessa gravar ha funnits också i början av 200-talet enligt Gaius, en kyrkans man. Och ca år 171 ska biskop Dionysios ha skrivit att de båda i samråd grundade församlingen i Korinth och att de samtidigt led martyrdöden i Italien.

Det är i vilket fall bara att konstatera att Eusebios aldrig har hört talas om den passage hos Tacitus som beskriver Neros masslakt av de kristna. I så fall skulle han väl knappast ha kunnat undgå att hänvisa till den i detta sammanhang. Han använder sig ju av en annan historiker, nämligen Josefus – till och med återger en passage om Jesus som han mycket väl själv kan ha skapat (se min artikel: Jesuspassagerna hos Josefus – en fallstudie) – så varför då inte hänvisa till Tacitus? Det ”vittnesmål” som föreligger i Annalerna slår rimligtvis Tertullianus’ med flera hästlängder. Enda förklaringen synes vara att Eusebios inte vet om den. Och i den position Eusebios befinner sig; nämligen som den som officiellt utsetts att skriva den kristna historien och med massiv uppbackning, kan man förmoda, verkar det underligt att han inte skulle ha känt till passagen om den förekommit vid hans tid.

Eusebios fortsätter direkt efter det av mig senast återgivna citatet med att åberopa just Josefus och de förföljelser som enligt denne pågick mot judarna under Neros tid när Florus var prokurator i Judeen. Detta skulle åter vara ett bevis på Neros grymhet, men var finns Tacitus?

Sammanfattningsvis kan sägas att med tanke på att Eusebios satt sig för att sammanställa den viktigaste informationen om den tidiga kyrkan i den ”auktoriserade” kyrkohistorien, och säkerligen fick stora resurser till sitt förfogande; och med tanke på att han både berättar att Nero förföljde de kristna och dessutom anstränger sig för att styrka denna sak, kan hans tystnad rörande branden och den fasansfulla martyrberättelse som förekommer hos Tacitus, rimligen endast förklaras av att han inte känner till den. Att denna berättelse, ifall den funnits tillgänglig i 200 år, skulle ha varit okänd för Eusebios och alla andra förefaller minst sagt vara osannolikt. Följaktligen styrker denna omständighet att hela Tacitus’ skildring av Neros förföljelse av de kristna inte skrevs av Tacitus och inte ännu förekom hos Tacitus på Eusebios’ tid. Givetvis måste denna omständighet ställas i relation till annat som talar för att passagen är äkta.

Roger Viklund, 2010-10-10

Annons