Tacitus som Jesusvittne. Del 10a – Första Klemensbrevets vetskap om branden i Rom

6 oktober, 2010 den 22:16 (Klemens av Rom, kyrkofäder, Paulus, Tacitus, utomkristna vittesbörd)

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

I tidigare inlägg angående Tacitus som Jesusvittne, har jag påstått att ingen kristen i den närmast följande tiden verkar ha haft kännedom om Neros skuldbeläggande av de kristna för branden i Rom och att han dödade dem i stort antal till följd av detta. Jag har vidare sagt att ingen med säkerhet visar kännedom om Tacitus’ passage förrän Sulpicius Severus ca år 400, men att han då inte bevittnar just Christus-passagen. Det är nu upp till bevis att också styrka dessa påståenden och jag ämnar att i tur och ordning behandla de källor som brukar åberopas till stöd för att man visst var bekant med detta.

Ikon föreställande Klemens av Rom

Det första och samtidigt äldsta exemplet kommer från det Första Klemensbrevet, eller som det också kallas, Klemens brev till Korinthierna. Den som avses är då inte den kanske mer kände Klemens av Alexandria utan Klemens av Rom, vilken enligt den kristna traditionen var Roms fjärde biskop, eller om man så önskar en föregångare till nuvarande påven. Brevet som sådant innehåller ingen uppgift om vem som var författaren, men det har senare tillskrivits denne Klemens.

I inledningen sägs att ”olyckor och svårigheter har kommit slag i slag över oss”. Detta brukar antas åsyfta kejsar Domitianus’ förföljelser, även om bevisen för att så är fallet är osäkra. Eftersom Domitianus dog år 96, brukar brevet som regel dateras till ca år 96. Majoriteten förlägger brevet till perioden mellan slutet av det första och inledningen av det andra århundradet och merparten anser förmodligen också att Klemens av Rom verkligen skrev detta brev. En minoritet ifrågasätter såväl författarskapet som dateringen och vill förlägga brevet till kanske senare delen av 100-talet. Själv anser jag att såväl språk som innehåll ändå stämmer relativt väl med en tillkomsttid vid sekelskiftet år 100 och accepterar därför tills vidare en datering till ca år 100 – även om jag är mer tveksam till vem författaren är. En mängd litteratur kom trots allt att tillskrivas Klemens, vilken Klemens man nu avsåg.

Oavsett vem som nu skrev detta brev så skriver denne följande:

”Vi lämnar nu de forntida exemplen och ser på kämparna i vår egen tid. Vi vill tänka på de lysande förebilderna i vår egen generation. På grund av hat och avund blev de största och mest rättfärdiga pelarna förföljda och kämpade ända till döden. Vi vill se på de goda apostlarna: Petrus, som på grund av orättfärdig avund fick lida inte endast en eller två gånger utan många gånger. När han på så sätt avlagt vittnesbörd vandrade han till den plats i härligheten som väntade honom. På grund av avund och split kom också Paulus att visa hur man vinner pris för tålamod och uthållighet. Sju gånger bar han bojor, han landsförvistes och blev stenad. Han predikade i öster och väster och blev vida berömd för sin tro. Han lärde hela världen rättfärdighet, nådde västerns gräns och vittnade inför de mäktiga, och så skildes han från världen och nådde den heliga platsen som en utomordentlig förebild i ståndaktighet.

Med dessa män, som levat ett heligt liv, förenades en stor skara utvalda. De utstod svår misshandel och tortyr för avundens skull och på det viset gav de oss underbara förebilder. på grund av denna avund förföljdes kvinnor som danaider och Dirke. De utstod en ohygglig och gudlös misshandel, men de nådde det säkra målet på trons tävlingsbana och tog emot ett ädelt pris, fastän de var svaga till kroppen. Avund gör makor främmande för sina män och omintetgör det som sagts av vår fader Adam: Detta är ben av mitt ben och kött av mitt kött.

Hat och avund förstörde städer och utrotade stora folk.” (Första Klemensbrevet 5–6, ur De apostoliska fäderna, 1992, i översättning av Olof Andrén och Per Beskow)

Som vittnesbörd är denna text ytterst vag. Man vill koppla dessa yttranden till Neros förföljelser av de kristna år 64. Men Nero omnämns aldrig, inte heller branden. I stället sägs att Petrus fick lida många gånger på grund av orättfärdig avund och att han därefter vandrade ”till den plats i härligheten som väntade honom” – det vill säga dog.

Ikon föreställande Petrus och Paulus

Paulus drabbades också av avunden, bar bojor, landsförvisades och stenades. Inget utklädande i djurhudar och hundar som slet honom i stycken; ej heller blev han en levande fackla – på det sätt som Tacitus beskriver Neros handlingar.

Vidare sägs att en stor skara utvalda utstod svår misshandel och tortyr för avundens skull. De utstod en ohygglig och gudlös misshandel. Men detta behöver inte betyda att denna stora skara torterades vid ett och samma tillfälle och att de vid det tillfället dessutom slets i stycken och brändes på order av Nero för att ha anstiftat branden. Det går lika bra att infoga detta i de allmänna förföljelser som kristna själva påstod att de utsattes för. Inget kopplar detta direkt till Nero eller branden.

Intressant är att Paulus sägs ha predikat i öster och väster och också nått västerns gräns innan han skildes från världen. I Romarbrevet skriver Paulus följande till församlingen i Rom:

”Och då jag sedan många år har längtat efter att komma till er, vill jag besöka er när jag reser till Spanien. Jag hoppas att på genomresan få träffa er och att ni utrustar mig för resan dit, sedan jag först en tid har haft glädjen att vara tillsammans med er.” (Rom 15:23–24)

Spanien kan ses som västerns gräns innan den nya världen upptäcktes, och ”Klemens” synes förutsätta att Paulus verkligen också kom dit. Men vi har inga tecken i övrigt vare sig hos Paulus eller i Apostlagärningarna på att han reste dit. Apostlagärningarna slutar med att Paulus år 60 befinner sig i Rom:

”I två hela år bodde Paulus i den bostad som han hade hyrt, och han tog emot alla som kom till honom. Han predikade Guds rike och undervisade med stor frimodighet om Herren Jesus Kristus utan att bli hindrad” (Apg 28:30)

Rekonstruktionen måste således bli den att Paulus efter år 62 reste till Spanien och sedan återvände till Rom för att hinna dit i tid till år 64 och vara en av alla dessa martyrer som Nero lät avrätta som syndabockar för branden. Gjorde han inte det, kan Klemens heller inte mena att Paulus’ död hade något med branden i Rom att göra.

Kontentan av detta är att det inte finns några klara anspelningar i Första Klemensbrevet på vare sig branden eller de explicita förföljelser som senare enligt den romerske historikern Tacitus blev en följd av denna brand. Visserligen kan Klemens ha känt till det som Tacitus beskriver, men han bevittnar det inte.

Roger Viklund, 2010-10-06