Tacitus som Jesusvittne. Del 8 – Hur Christuspassagen kan ha infogats

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 5
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Signaturen ”Den andre BB” har i en kommentar från 30 september 2010 framhållit att meningen ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”, alltså ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, skulle gå att lyfta bort från texten i Tacitus’ Annalerna 15:44 utan någon övrig förändring av den omkringliggande texten. Hans inlägg har fått mig att omvärdera just denna omständighet, något jag också förklarade i mitt efterföljande svar.

Emellertid anser jag att denna omständighet bör förlänas med ett eget inlägg, där jag tydligare klargör omständigheterna. Detta inlägg kan därför ses som ett åskådliggörande av hur det kan ha gått till utifall ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” är ett senare tillägg till den text Tacitus ursprungligen skrev. Jag vill poängtera att jag här egentligen inte argumenterar i någon större omfattning för att så också har skett, utan huvudsakligen visar att så kan ha skett och hur det i så fall kan ha gått till.

Signaturen ”Den andre BB” föreslår att den ena meningen som avlutas med ”chrestianos appellabat” (kallade krestna) direkt kan följas av den mening som inleds med ”repressaque in præsens” (och undertryckt i närvarande). Alltså:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade krestna. Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och undertryckt i närvarande [tid] utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas.”

“Ergo abolendo rumori Nero subdidit reos et quaesitissimis poenis adfecit, quos per flagitia invisos vulgus Chrestianos appellabat. Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat; repressaque in praesens exitiabilis superstitio rursum erumpebat, non modo per Iudaeam, originem eius mali, sed per urbem etiam, quo cuncta mundique atrocia aut pudenda confluunt celebranturque”

Det är rimligen uttrycket ”repressaque in praesens” som utgör hörnstenen. Det betyder ordagrant ”och undertryckt i närvarande”, varvid man underförstått får antaga ett ”tempus” (tid), alltså ”och undertryckt i närvarande tid”. Därmed är det omöjligt att säga HUR lång tid som avses. Det är rimligen ingen skillnad på detta och om någon svensk i dag skrev om något i vår samtid med uttrycket: ”För stunden var det lugnt, varefter oroligheterna bröt ut på nytt.”

I den bevarade texten sägs Christus ha avrättats av Pilatus och ”repressaque in praesens” som följer därefter betyder i det sammanhanget mänskligt att döma att i och med Christus’ död i ”närvarande” tid (då i början av 30-talet) kom rörelsen att bromsas, varefter den fördärvliga vidskepelsen (exitiabilis superstitio) utbröt på nytt. Den utbröt då inte bara i Judeen utan också i Rom, och det bör då ses som att den utbröt i tiden efter Christus’ död och att den var i blom när Nero på 60-talet förövade sin massaker på kristna.

Ifall ”repressaque in praesens” ska anses åsyfta föregående sats, borde det innebära att den ”närvarande” tiden syftar på den tid när Pilatus avrättade Christus, det vill säga tidigt 30-tal. Men om vi antar att denna fördärvligt vidskepliga rörelse avser kristna, kan rörelsen rimligtvis inte ha bromsats vid Kristi död. Enligt den kristna historien uppstod rörelsen först vid Kristi död. Innan dess hade det blott handlat om Jesus och hans följeslagares vandringar i huvudsakligen Galileen. Först efter Jesu död uppstod den kristna missionerande rörelsen och denna kan därför inte ha bromsats förrän den uppkommit och nått en viss massa. Så med ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” inne i den löpande texten, blir Tacitus’ efterföljande mening något ologisk.

Om man däremot lyfter ut denna tänkta kristna förfalskning: ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, uppkommer följande text:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna. … och undertryckt i närvarande [tid] utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas.”

Med denna modifierade text borde uttrycket ”repressaque in praesens” åsyfta Neros tid och förföljelserna av kristna år 64, som ju då direkt föregår uppgiften att rörelsen har undertryckt i närvarande [tid]. I den ”närvarande” tiden, alltså ”vid den tiden” bromsades rörelsen genom Neros utrensning. Men senare, någon gång mellan år 64 och Tacitus’ egen tid år 117, utbröt den fördärvliga vidskepelsen (exitiabilis superstitio) på nytt. Den utbröt då inte bara i Judeen utan också i Rom och detta skedde i båda fallen efter år 64. Att den utbröt i Rom på nytt efter förföljelsen år 64 känns rimlig och antalet kristna i Rom bör ha varit betydligt större på Tacitus’ tid än på Neros.

Att den däremot utbröt i Judeen efter år 64 känns mindre troligt på grund av krigsutbrottet där år 66 och judarnas fördrivning år 70. Om det emellertid skulle vara som signaturen ”Den andre BB” föreslår, nämligen att ”chrestiani var messianska uppviglare är det väl än mer sannolikt att de fick ett uppsving just i och med kriget.” Ifall Tacitus inte avsåg kristna, skulle han kunna åsyfta de ”christiani” som Sulpicius Severus ca år 400 omtalar som stridande tillsammans med judarna i kriget 66–70”. Enligt Severus’ skildring verkar det som om han antar att dessa christiani tillsammans med judarna var romarnas huvudfiender under kriget. Dessutom finns tecken, må vara långt ifrån säkra, på att Severus har hämtat denna uppgift från den del av Tacitus’ Annalerna som inte har överlevt. Utifrån detta scenario skulle Tacitus ha skrivit om messianska judar som gick under namnet chrestianos och en kristen senare ha infogat passagen om Christus. Det skulle då förklara skillnaden i stavning: Chrest–Christ. Tacitus skrev chrestianos, den kristne infogade Christus.

Fast man behöver kanske inte läsa Tacitus så att den fördärvliga vidskepelsen utbröt i Judeen på nytt efter år 64. Eftersom det inte finns något tempus i satsen, skulle Tacitus mycket väl kunna mena att den fördärvliga vidskepelsen utbröt på nytt i Rom efter Neros utrensning av kristna där år 64, på samma sätt som den tidigare (på 30-talet) utbrutit ”i Judeen, detta ondas upphov”.

Jag finner faktiskt numera denna läsning klart mer tilltalande. Detta innebär i sin tur att den enda mening hos Tacitus där Christus bevittnas som historisk person faktiskt gör mer ”skada” i texten än om den inte alls funnits där.

Hur gick det då till att ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” infogades i Annalerna 15:44 – under förutsättning att det alls infogades? I så fall skulle man kunna tänka sig en marginalnotering i de oftast väl tilltagna marginalerna. Någon kristen som läste Tacitus’ verk noterade att Tacitus här verkar omtala en förföljelse av kristna. I den marginal som oftast var rätt stor kom denne då att skriva ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat” (”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”). Sannolikt skrev han kanske bara en förkortad version i enlighet med den tidens sätt att ofta uttrycka sig kort i marginalanteckningar.

glossa 1

Ur Uspenski-evangelierna, de äldsta bevarade daterade (datumsatta) handskrifterna skriven med grekisk minuskelskrift, från 815 – 835 vt; samtidigt också de äldsta bevarade handskrifterna av evangelierna som är datumsatta.

När sedan handskriften kopierades kom den som gjorde detta att infoga denna marginalanteckning (glossa) i den löpande texten. Det var inte alls ovanligt att sådant gjordes och här ovan kan man se ett exempel på en sådan glossa. Därefter kom denna nya handskrift att fungera som original för alla kommande avskrifter. Om nu den handskrift där man införde denna glossa var M.II från tiohundratalet, som är den äldsta bevarade handskriften av Tacitus’ Annalerna böckerna 11–16 och dessutom sannolikt förlagan till alla kommande avskrifter, eller någon av M.II:s föregångare, och där en av dessa i så fall var förlagan till M.II, spelar mindre roll. Under förutsättning att Christus-passagen är ett senare tillägg är det rimligt anta att meningen först förekommit som en glossa i marginalen och därefter infogats i den löpande texten i samband med att nya avskrifter gjordes. Dessa gjordes som tidigare sagts oftast i kristna kloster och M.II ska ha tillkommit i klostret Monte Cassino.

glossa 2

MsGen1671, 1400-tal.

I M.II förekommer redan glossor som är längre än den som i så fall skulle vara tillagd Tacitus. Tyvärr har jag inte möjlighet att återge någon av dessa, men visar nedan den del ur M.II där Christusomnämnandet förekommer och där man kan se hur man skrev i marginalen.

Andra mediceiska handskriften innehållande omnämnandet av Christus i Tacitus’ Annalerna

Andra mediceiska handskriften innehållande Tacitus’ Annalerna, och det stycke däri där Christus omnämns.

Det vore således inga problem att skriva ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”, och att denna text infogades av den kopist som skrev av handskriften.

Roger Viklund, 2010-10-01

2 kommentarer

  1. Den andre BB said,

    2 oktober, 2010 den 01:32

    Evangeliernas kristendom hade väl dessutom sitt ursprung i Galiléen, medan judisk messianism rimligen hade sitt ursprung i Judéen.

    Gilla

  2. Jimmy said,

    21 april, 2013 den 22:21

    BB och Roger:

    ”Signaturen ”Den andre BB” har i en kommentar från 30 september 2010 framhållit att meningen ”Auctor nominis eius Christus Tiberio imperitante per procuratorem Pontium Pilatum supplicio adfectus erat”, alltså ”upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”, skulle gå att lyfta bort från texten i Tacitus’ Annalerna 15:44 utan någon övrig förändring av den omkringliggande texten. Hans inlägg har fått mig att omvärdera just denna omständighet”

    Det går inte att plocka bort det ur texten för det hänger ihop med fakta i situationen.

    Tacitus är hängiven patriot och berättar ju vad man gjort för att stoppa denna tro som drar till sig massor av folk. Pontus Pilatus avrättar centralgestalten Kristus för att stoppa rörelsen, men Tacitus förklarar att det endast var tillfälligt, att tron bröt upp på nytt, men Nero kom till undsättning men det blev inget av det heller utan rörelsen återvände ändå. Alla hade gett upp. Till och med Tacitus hade gett upp. Det är därför man inte kan lyfta bort det ur texten.

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: