Tacitus som Jesusvittne. Del 5 – Bevittnar Tacitus de Rom-kristnas uppfattning på 60-talet?

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Publius Cornelius Tacitus, ca 55-efter 117

Tacitus som Jesusvittne. Del 1
Tacitus som Jesusvittne. Del 2
Tacitus som Jesusvittne. Del 3
Tacitus som Jesusvittne. Del 4
Tacitus som Jesusvittne. Del 6
Tacitus som Jesusvittne. Del 7
Tacitus som Jesusvittne. Del 8
Tacitus som Jesusvittne. Del 9
Tacitus som Jesusvittne. Del 10a
Tacitus som Jesusvittne. Del 10b
Tacitus som Jesusvittne. Del 10c
Tacitus som Jesusvittne. Del 10d
Tacitus som Jesusvittne. Del 10e
Tacitus som Jesusvittne. Del 11

Många forskare antar att när Tacitus berättar om att Christus avrättades genom Pontius Pilatus, förmedlar han faktiskt bara information som han erhållit av kristna. Jag har i fyra tidigare inlägg argumenterat för att så också är fallet. Detta borde i så fall innebära att vi kan avfärda Tacitus som Jesusvittne, eftersom det som inhämtats via hörsägen i en tid då en uppfattning redan finns spridd, inte ger något bevittnade utöver det vi redan tror oss känna till – nämligen att kristna en bit in på 100-talet trodde att Pilatus avrättat Jesus. Detta finns dokumenterat genom åtminstone några evangelier, Ignatios’ brev och Första Timotheosbrevet. Ifall kristna på 110-talet bara trodde det som stod i evangelierna och Tacitus förmedlar denna tro, ändras egentligen inget mot om han inget alls berättat om saken.

Dock finns ytterligare ett argument som brukar åberopas av de som medger att Tacitus nog bara byggde på hörsägen (eller som en ”nödutgång”, om det skulle visa sig att han bara byggde på hörsägen). Det kan sammanfattas med att Tacitus rimligen redan som barn på 60-talet hade hört berättas om de kristna frälsare och därför bevittnar det som kristna trodde på 60-talet och inte det som de trodde på 110-talet.

Tacitus tros ha fötts i mitten av 50-talet. Vi vet egentligen ytterst litet om hans uppväxt. Han kom i varje fall inte från Rom utan någonstans ”utifrån”. Man brukar gissa på norra Italien, södra Frankrike eller Spanien, men ingen vet säkert. Han kom emellertid på 70-talet som ung man att flytta till Rom och studera retorik och i början av 80-talet inledde han sin politiska karriär.

Tacitus skulle nu alltså genom sin närvaro i Rom och sina kontakter där, tidigt ha kommit i kontakt med inte bara kristna utan också andra som var bekanta med kristna, och av alla dessa fått höra talas om de kristnas ledare Christus och att denna avrättades av Pilatus. Man säger att det är osannolikt att Tacitus inte skulle ha gjort denna erfarenhet och därmed skulle han inte bevittna hörsägen från 110-talet utan i stället att kristna på 60-talet sade att Christus dött genom Pilatus’ försorg. Denna argumentation är utgångspunkten för detta inlägg.

Resonemanget kan i förstone verka rimligt. Visst skulle detta kunna vara fallet. Men resonemanget är ändå ogiltigt. För att en sak är möjlig betyder det inte att den är trolig. Och än viktigare, möjligheter går inte att använda som bevis. Dessutom innebär antagandet att Tacitus mycket tidigt i sitt liv fick information om Christus, att man resonerar i cirklar.

1)      Tacitus bevittnar som första utomkristna författare Jesu existens år 117.

2)      Tacitus har dock erhållit denna information 50 år tidigare.

3)      Jesus finns därmed bevittnad på 60-talet.

4)      Därigenom går det att vederlägga de illvilliga röster som gör gällande att Jesu existens inte finns bevittnad förrän vid sekelskiftet år 100.

Men eftersom frågan gäller just när föreställningen om att Jesus levt och verkat som fysisk person i Palestina uppstod, går det inte att hävda att Tacitus omöjligen kan ha undgått att höra talas om Christus’ öde. Tacitus kan bara ha hört talas om det på 60-talet ifall kristna själva hade hört talas om det på 60-talet. Och det är exakt detta som skulle bevisas.

Principen är alltid den att en sak, person eller företeelse finns bevittnad när den först bevittnas, varken tidigare eller senare. Att den som berättar om saken kan ha känt till den tidigare hör inte hit. Det kan också vara så att han inte har hört talas om den tidigare. Det är en helt annan sak om ”vittnet” berättar att han hört talas om detta långt tidigare, kanske beskriver var och när han kom i kontakt med företeelsen. Då handlar det mer om trovärdighet; om vi som läsare kan tro på denna persons uppgifter. Men utan en sådan markör gäller alltid att saken finns bevittnad den stund den bevittnas.

Ifall den principen inte skulle gälla, skulle man kunna argumentera och leda i ”bevis” snart sagt vilken föreställning som helst. Jag avser därför att också som exempel göra detta; nämligen visa att Jesus var en horunge och Kristus en fantom (fast inte båda samtidigt).

Det första exemplet får bli den grekiske filosofen och kristendomskritikern Kelsos. Vi vet relativt litet om denne Kelsos. Inget av det han skrev finns direkt bevarat, men Origenes skrev ca år 248 verket Mot Kelsos, där han citerar och återger stora delar av Kelsos’ verk Det sanna ordet. Origenes vet inte ens vilken av de två kända personer som bar detta namn som också skrev verket. Han känner bara till att denne Kelsos varit död en längre tid.

I vilket fall skrev Kelsos sitt verk ca år 178. I detta påstod han enligt Origenes att Jesus hittat på att han fötts av en jungfru. I verkligen föddes han av en fattig kvinna på landet som förvisades av sin make därför att hon varit otrogen. Denna tillfälliga förbindelse gav upphov till Jesus. (Origenes, Mot Kelsos 1:28)

Vi vet inte hur gammal Kelsos var när han skrev detta, men enligt Origenes hade han varit död länge och då man ofta skrev sina främsta verk sent i livet kan vi anta att Kelsos kanske var 78 år vid tillfället år 178. Informationen om Marias förehavande hade Kelsos fått av en jude. Vem denne var vet vi inte men Kelsos kan mycket väl ha fått höra talas om detta medan han var barn, kanske år 110 då han var 10 år gammal. Det är rimligare att tro att den som berättade detta för Kelsos levde nära händelsen i tiden eftersom man då hade störst möjlighet att känna till vad som verkligen hänt. Den som berättade detta för Kelsos som 10-åring var en vän till familjen, en 93-årig snäll judisk farbror som faktiskt var född i Palestina år 17 vt. Hans familj umgicks med Jesus’ familj och han mindes den 20 år äldre Jesus mycket väl, eftersom denne brukade följa med sin mamma och hälsa på hans mamma. Mamma Maria var utstött ur det judiska samhället på grund av sin horunge Jesus, men den gamle farbroderns familj hade öppnat sitt hem för Maria och Jesus och familjerna brukade ofta hälsa på varandra. Detta är inte osannolikt och kan därmed sägas styrka att Jesus var en oäkting.

Det andra exemplet gäller Kerinthos, en tidig gnostiker från Mindre Asien (Turkiet) som var aktiv alldeles i början av 100-talet, tidigare än Tacitus’ skrev. Enligt Irenaeus (ca år 180) skildrade Kerinthos Jesus …

… som inte född av en jungfru utan som Josefs och Marias son, tillkommen enligt det normala förloppet vid mänsklig alstring, medan han icke desto mindre var rättfärdigare, klokare och visare än andra män. [Kerinthos lärde] vidare, att efter hans dop sänkte sig Kristus över honom från den högsta makten i form av en duva och att han därefter förkunnade den okände Fadern och utförde underverk. Men slutligen lämnade Kristus Jesus och [endast] Jesus led och uppstod [från de döda] igen, medan Kristus förblev oberörd av lidande, eftersom han var ett andligt väsen. (Irenaeus, Mot heresierna 1:26:1)

Eftersom Tacitus skrev Annalerna alldeles innan han dog är det väl rimligt anta att också Kerinthos skrev det ovan citerade strax före sin död år 104 (kanske). Kerinthos var då 88 år gammal. Han hade mycket länge följt Paulus och varit med honom när han hade sina uppenbarelser inför den andlige Kristus, vilken på ett övertygande sätt bekräftat för Kerinthos redan tidigt 40-tal riktigheten i det han förmedlade, nämligen att Kristus-anden lämnat Jesus innan denne dog. Därmed var också den saken ”bevisad”.

För att upprepa mig. Principen är den att en sak är bevittnad när den bevittnas, inte tidigare.

Roger Viklund, 2010-09-20

2 kommentarer

  1. Den andre BB said,

    21 september, 2010 den 00:53

    Visserligen bevittnas något först då det bevittnas. Syntaktiskt är väl detta en självklarhet. Emellertid måste rimligen Suetonius och Tacitus ha fått någon information som indikerat att några christiani eller chrestiani straffades under Divus Nero. Att en källa inte finns bevarad innebär ju inte att den inte bör beaktas. Ett bevittnande som gått förlorat är (var?) också ett bevittnande.

    Även om Tacitus mycket väl mindes chrestianis (die Biedermänner!) vedermödor, innebär ju inte detta att han hade någon anledning att notera att deras namn kom från Christus. Christiani är en extern term som sedermera blev intern. De nytestamentliga breven (och notera här att Bibel 2000 är en styggelse som förvanskat viktiga skrivningar häri) innehåller endast ordet kristen en gång, och då tycks det användas som vore det en ”outsiderterm”. Paulus och övriga brevskrivare kallade inte sina bröder och systrar i Kristus för christiani. Enligt Apostlagärningarna kallades lärjungarna först kristna i Antiokia (med e i Sinaiticus), vilket kronologiskt bör ha skett runt år 44. Förmodligen hade termen etablerats bland ickekristna tjugo år senare (medan kristna alltjämt kallade sig ”vägen” etc.), men det fanns knappast något skäl för vulgus att känna till att termen hade någonting med en Jesus från Nasaret, av sina närmaste kallad christos, att skaffa. ”Era krestna mordbrännare!” kunde nog pöbeln skrika utan att vara intresserad av att en kriminell jude pålsattes i Iudaea trettio år tidigare.

    Frågan är varför Tacitus som barn skulle ha haft något att göra med en sekt som ansågs ha bränt Rom – sådana människohatare (vore de aktiva vid det kejserliga hovet eller ej) torde inte ha varit legitimt umgänge. Plinius, som befann sig i Rom ett femtontal år efter branden, då kristnas repressa in praesens torde ha upphört och sekten vara mer välkänd, tycks likväl i början av 100-talet okunnig om kristna och har inte bevistat rättegångar mot dem, så varför skulle hans vän Tacitus vara mer kunnig vad gällde sektens auctor nominis, redan innan han fått bära manlig toga? Nog för att gemene man (sagda vulgus) idag (i ett informationssamhälle) har någon mycket vag uppfattning om vilka mormonerna är, men känner de till Smith och hans upplevelser? Varför i all världen skulle de göra det?

    Gilla

  2. 21 september, 2010 den 15:24

    Jag håller med dig i det mesta. Det är sant att ”ett bevittnande som gått förlorat är (var?) också ett bevittnande”. Problemet uppstår när vi inte vet om det överhuvudtaget har funnits ett förlorat bevittnande.

    Exemplet med Joseph Smith är belysande och jag hade själv övervägt att använda det eller något liknande. I dag skulle kanske en historiker som skrev om något helt annat och råkade beröra mormonerna också skulle flika in att deras grundare var Joseph Smith; detta utan att kontrollera uppgifterna i källmaterialet. Skillnaden är väl att man i dag förmodligen skulle konsultera Wikipedia eller någon annan likvärdig källa, som heller inte alltid bygger på källmaterial utan ibland bara på allmänna antaganden.

    Gilla


Lämna en kommentar