Utrensningen ur templet

9 september, 2010 den 21:23 (evangelieskildringar)

Det första judiska templet som enligt Bibeln byggdes av kung Salomo, förstördes av babylonierna år 586 fvt. I samband därmed påbörjades också den så kallade babyloniska fångenskapen.

I slutet av 500-talet fvt uppfördes ett andra tempel. Det antas ha byggts på samma plats där det första legat. Det var detta tempel som Herodes den store renoverade med början på 20-talet fvt och i stora delar byggde om genom att utöka och försköna. Templet, som egentligen var det tredje templet, kom också att kallas Herodes’ tempel. I samband med det första judisk-romerska krigets slut år 70 vt, lät romarna förstöra templet och efter det andra judisk-romerska krigets slut år 135 blev förödelsen fullständig.

Det är i Herodes’ tempel, eller rättare sagt på tempelplatsen, som Jesus lär ha fördrivit alla som växlade pengar och sålde varor.

Enligt alla fyra evangelierna rensade Jesus templet på folk som växlade pengar och sålde varor. Johannes (2:13ff) uppger att det var i början av Jesus’ verksamhet, medan synoptikerna (Mark 11:15ff, Matt 21:12ff, Luk 19:45ff) förlägger händelsen till Jesus’ sista dagar.

”Jesus gick till templet och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han sade till dem: ’Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste.’” (Matt 21:12)

Detta är en underbar berättelse men föga verklighetsförankrad. Som regel brukar händelsen anses vara sann eftersom den antas vara bekräftad genom dubbla källor; synoptikerna och Johannes. Men de tidiga kristna kan ha haft anledning att skapa berättelsen, inte minst för att också den leder fram till templets ödeläggelse och av den anledningen synes vara en efterhandskonstruktion tillkommen efter templets ödeläggelse år 70. Vidare visar Paulus ingen kännedom om händelsen och borde rimligen ha gjort det om han känt till den; något han också borde ha gjort om den alls hade inträffat.

För att över huvud taget kunna förstå denna berättelse måste man förstå något av hur det såg ut på själva platsen där Jesus sägs ha uppträtt.

Templet var beläget på tempelplatsen som i sin tur var belägen på tempelberget, vilket i dag ligger i den gamla staden i Jerusalem. Templet var i och för sig storslaget och också med dåtidens mått mätt stort. Herodes’ bygge var av enorm magnitud. Samtidigt utgjorde templets yta en mindre del av hela tempelplatsen. Denna utgjordes av en stor öppen inhägnad yta inuti vilket templet med dess omgivande murar var placerat.

Tempelplatsen i Jerusalem var enormt stor. Man beräknar att den kan ha varit omkring 14 hektar stor, vilket motsvarar ca 20 ordinära fotbollsplaner. Enligt E. P. Sanders var yttersta murens omkrets nära en och en halv kilometer. Tempelplatsen måste ha hyst tiotusentals, ja kanske hundratusentals, pilgrimer inför påskhögtiden. Man beräknar att uppemot 500 000 judar vallfärdade till Jerusalem inför påskhögtiden. Och med en person på varje kvadratmeter yta skulle utan vidare 140 000 personer rymmas där samtidigt. Enligt Sanders skulle uppemot 400 000 personer ha kunnat vistas där samtidigt.

Även om nu inte riktigt så många befann sig där när Jesus med följe anlände, måste vi ändå försöka föreställa oss den enorma rörelsen av folk på platsen. Där fanns mängder av stånd vid vilka man växlade pengar, och där var fullt av beväpnade vakter. För romarna var de stora högtiderna av extra vikt då det också var en tid för uppror, och man höll därför noga utkik efter alla former av oroligheter.

Vi ska nu alltså tro att Jesus gick bärsärkagång på denna plats genom att välta bord och driva bort alla som där sålde och köpte. Kring detta finns två alternativa möjligheter. Antingen att tumultet endast var av mycket lokal karaktär. Han välte något bord och folk några meter bort uppfattade inte ens händelsen på grund av all trängsel. Eller så ställde han till ett större tumult och skapade ett mindre upplopp; just på det sätt som det sägs i evangelierna.

Men skulle någon ha försökt sig på att driva iväg ”alla som sålde och köpte där”, skulle denne någon förmodligen ha slagits ned, kanske till och med bragts om livet. Jesus greps inte ens! Ingen synes ha ingripit; inga vakter, inga av de övriga på plats, utan Jesus kunde utan motstånd ställa till ett kaos i detta folkvimmel. Alla sorters upplopp vid denna tid skulle givetvis både brutalt och omedelbart ha slagits ned av antingen de judiska tempelvakterna eller de romerska soldaterna.

Det finns en allmän föreställning om att det tumult Jesus skapade vid detta tempelbesök var den direkta orsaken till att Pilatus lät avrätta Jesus som en (potentiell) upprorsmakare. Men vore det så, måste rimligen hela hans grupp av följeslagare också ha ansetts vara upprorsmän och likaledes ha korsfästs. Ska vi nu tro evangelierna lät Pilatus korsfästa endast Jesus, varför det inte finns något egentligt skäl till att tro att den så kallade utrensningen ur templet skulle ha lett till att Jesus korsfästes (eller pålades, kanske man skulle säga).

Berättelsen om Jesus’ våldsamma uppträdande i templet under påskhögtiden känns helt malplacerad och förefaller ologisk, då det är svårt att föreställa sig att det skulle kunna ha gått till på det sätt som evangelierna beskriver det.

Utöver att det förefaller osannolikt att Jesus alls skulle ha kunnat göra det han påstås ha gjort och dessutom komma undan med detta, är hans reaktion dessutom lätt obegriplig. Han reagerar alltså på att man bedriver affärer, växlar pengar, köper och säljer i ”Guds hus”.  Varför gör han det? Växlingen av pengar var nödvändig. Det var nämligen sed att judarna vid denna högtid skulle offra djur (lamm och duvor, exempelvis). De tillresta pilgrimerna hade svårt att få med sig sådana djur från sina hemtrakter långt borta och behövde därför köpa offerdjur. I annat fall hade de inget att offra och kunde därmed inte fullfölja de plikter som deras Torah, deras Lag, ålagt dem.

Men det var bara det att de romerska mynt som många av dem ägde hade en bild av kejsaren inpräntad. Dessa mynt ansågs av renläriga judar vara avgudabilder. Så för att dessa tillresta pilgrimer skulle kunna inhandla ”rena” offerdjur var de tvungna att växla de romerska mynten till judiska eller feniciska mynt, vilka saknade ”avgudabilder”. Det betyder inte att mynten saknade avbildningar. De feniciska tempelmynten kunde på den ena sidan ha en bild den tyriske Melkart (”stadens konung”; fenicisk stadsgud i Tyros) och på den andra en örn. Men dessa bilder betraktades uppenbarligen inte som avgudar och hade varit i bruk i templet i århundraden. Om dessa tillresta judiska pilgrimer inte fick växla sina mynt till tempelmynt kunde de inget köpa, och därmed inte heller offra till sin Gud.

Alltså behövde de växla sina mynt och också inhandla djur som de kunde offra. Och templet kan sägas ha fungerat som en sorts antikens växlingskontor för utländska valutor. Vad tänkte sig Jesus att de som kom till Jerusalem då skulle göra?

Varför skulle Jesus invända mot denna handel och vad finns det för skäl att tro att han skulle ha kunnat skapa ett sådant tumult i en sådan folkmassa och komma undan med handlingen utan att gripas?

Denna berättelse bär en prägel av att aldrig ha inträffat.

Roger Viklund, 2010-09-09