What does it take to change the opinion among the forgery advocators?

15 maj, 2011 den 14:50 (Agamemnon Tselikas, Allan J. Pantuck, Charles W. Hedrick, Craig A. Evans, ENGLISH POSTS, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Venetia Anastasopoulou)

When Stephen Carlson published his book The Gospel Hoax in 2005, it was said to be the ”Smoking Gun”, which not only would prove that Clement’s letter to Theodoros, containing excerpts from an otherwise unknown longer version of the Gospel of Mark was a forgery, but also that Morton Smith was the forger. Since then we have come a long way and most, if not every single, argument presented by Carlson has been refuted. In his Apocryphicity blog, Tony Burke gives his Reflections on the Secret Mark Symposium, part 2, and then writes the following regarding Charles Hedrick’s speech:

“Hedrick also dismisses Stephen Carlson’s arguments as “less-than-circumstantial evidence”—indeed, very little of Carlson’s evidence, which has been effectively countered by Scott Brown, Allan Pantuck, and Roger Viklund, was discussed during the day, and it seems to have been abandoned even by those who argue against the text’s authenticity.”

The thing that strikes me the most is the fact that Carlson’s arguments, which were the arguments said to beyond any reasonable doubt prove that the letter was a forgery, now has “has been effectively countered”, and that to an extent that “it seems to have been abandoned even by those who argue against the text’s authenticity”. Yet, there is still no change in the opinion among the forgery advocators. Although all the previous arguments which were considered to be the strongest have been refuted and abandoned, they have just been replaced with new arguments, or to be more precise, with some of the same arguments rehashed.  It seems like the hub around which everything turns is that the letter is a forgery and that Smith forged it. Every single clue leading in this direction, no matter how small a spot of, is used in order to show that Smith forged the text. And when those arguments are demolished one by one, they are just replaced by yet other weak proposals that Smith forged it anyway.

Burke tells us about Charles Hedrick’s paper:

“As part of his paper, Hedrick discusses the statement on the text issued by paleographer Agamemnon Tselikas and some reflections on an interview Hedrick conducted with Tselikas. What is striking about Tselikas’ comments is that they seem at variance with even the evidence he cites—i.e., the text was written in an 18th-century Greek hand, which could not be executed by Smith himself, yet Smith is identified as the forger, having brought the manuscript from another monastery during his travels in Greece as a secret agent working for the US and/or Britain (!).”

This is also a striking example of the same method. The “text was written in an 18th-century Greek hand, which could not be executed by Smith himself, yet Smith is identified as the forger.” I mean, Anastasopoulou’s verdict strongly suggest that Smith could not have written the text himself. This was apparently further strengthened by Allan Pantuck on the conference. In Report on Secret Gospel of Mark Symposium Pt 3, Ryan Wettlaufer summarizes Allan Pantuck’s speech, where …

“he wanted to show how Smith’s life would have left him ill-equipped to create a forgery like sm. For example, Pantuck showed several personal letters wherein Smith lamented his poor Greek skills. He confirmed this with personal writings of other scholars who commented on Smith’s poor Greek skills. These poor skills, Pantuck argued, mean that Smith could not have had the ability to compose a fake letter of Clement.”

Under normal circumstances, one would think that this would lead to at least some consideration among the forgery proponents. But not really. Instead some seem to say that if Smith did not write the text in his own hand he must have had a collaborator – because, as you know, he still must have been the forger. This is how Burke summarizes the present opinion based on Anastasopoulou’s report:

“Her conclusions seem to be universally accepted; no-one at the symposium seems to claim now that Smith personally wrote the text. Even Tselikas agrees with this assessment, believing that Smith had someone from another monastery write it for him.”

But then, who would have composed the text? If Smith did not have the ability to write in a fluid Greek 18th century style, which Anastasopoulou has convincingly shown, and if Smith had such “poor Greek skills”, which both Smith and his colleagues according to Pantuck confirmed – who then composed the letter? Smith not only had insufficient training for writing in this elaborated hand, his skills were not good enough in order to compose the Greek text. It is a huge difference between being able to fairly good read a language and to be able to compose a letter imitating the style of an ancient writer who had Greek as his native language. If Smith would have had a collaborator then this person not only would have had to be excellently skilled in writing this difficult 18th century Greek handwriting, he (or she) would also have had to compose the actual text of Clement (and of Mark). If your skills in Greek are poor, then it is almost a superhuman task to imitate a letter of Clement. I am sure it is no problem for anyone with English as their native language to realize that I do not have English as my native language. So we then end up with a collaborator of Smith who not only wrote the actual text but also must have composed the letter. And if so, what need is there for Smith at all?

And if it is not a modern forgery, then at least it should be an ancient forgery, some argue. Hedrick’s reply to this was interesting. He referred to the endings later made (but not that much later) to the Gospel of Mark (16:9–20), and said that they …

“are not particularly ‘Markan’ in style, so perhaps ‘Mark later emended his own text—just as Clement said!’”

I was also pleased to notice that Burke makes the same objection as I do on Craig Evans’ dishonesty when presenting the material. Burke says the following about Evans’ presentation:

“He writes that in the gospel ‘Jesus teaches a naked young man’ (but the youth is not naked) and later ‘Jesus in the nude instructs a young convert’ (nor is Jesus nude). Such flustering over a ‘gay Jesus’ is reminiscent of the controversy over Tinky-winky, the gay Teletubbie, and the unsavoury relationship between Spongebob and Patrick. These all seem to reflect the anxieties of the viewer/reader and have little basis in reality. Evans also notes along the way some other dubious arguments for forgery: the presence of mildew and mold spots on the manuscript (all we have are photographs; the nature of these “spots” cannot be determined), the forger’s tremor (which is not apparent in the better photographs), and Carlson’s report from a professional handwriting expert (which has been shown to have been edited to strengthen his position).”

I consider Evans to be very ill-informed on this subject, and he actually does not work as a scholar in this area as he is presenting outright falsehoods and also continues to put forward arguments that already have been shown to be faulty. I cannot see how he by now could be ignorant of this, and the only conclusion that can be made from this is that he is using the arguments for apologetic reasons only.

Burke tells us that he “had no firm view about Secret Mark’s authenticity” when he went to the symposium:

“Now that the symposium has concluded, I am convinced Smith did not create the text; rather, he found it at Mar Saba exactly as he claimed.”

He also reports on the audience’s opinion:

“By the end of the morning, the argument for forgery seemed to be convincing many of the audience members at the symposium. The coincidences that were unsettling Evans were unsettling others also. But the afternoon session included a paper that swung opinion toward authenticity, and convinced me once and for all that Smith did not, indeed could not, have forged the text.”

Roger Viklund, 2011-04-15

4 kommentarer

Peter Jeffery’s take on the handwriting of the Mar Saba letter

25 januari, 2011 den 21:06 (ENGLISH POSTS, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Morton Smith, Peter Jeffery, Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou)

Peter Jeffery

As I said in my previous post (Scott Brown’s take on the handwriting of the Mar Saba letter), Peter Jeffery seems to be the “only” advocate of the theory that Clement’s letter to Theodoros (the Mar Saba letter) is a forgery, and at the same time also being willing to defend his position. Yesterday, the same day as Scott Brown published his Thoughts on the Reports by Venetia Anastasopoulou (which I commented upon earlier today) also Peter Jeffery had a short text published at BAR’s website: Additional Response to Handwriting Analysis.

Peter Jeffery, Scheide Professor of Music History Emeritus, Princeton University, wrote in 2007 The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery (New Haven: Yale University Press). Together with Stephen Carlson, who seems to have vanished from the scene, he was, and still is, a leading forgery proponent.

 

Peter Jeffery’s main thesis is that the Mar Saba letter reflects homosexual ideas which best are to be seen in the light of the twentieth-century gay movement, and which also corresponds to the ideas held by the late Professor Morton Smith. In a previous contribution at BAR, Response to Handwriting Analysis, he said that he believes that Venetia Anastasopoulou’s handwriting analysis “does raise the bar for those who argue that Smith penned the Mar Saba document in his own hand (a claim I never made myself).” Be as that may, his whole book circled around one issue; i.e. Morton Smith being the forger.

In his new Additional Response to Handwriting Analysis, Jeffery seems to advance his position even further. Given the additional explanation presented by Venetia Anastasopoulou in Can a Document in Itself Reveal a Forgery? – Jeffery says that if “Anastasopoulou is right, therefore, we are left with a text that was transcribed by a Greek”. Although he never says it out loud, he still silently seems to accept Anastasopoulou’s conclusion that Smith did not write the letter. Jeffery said in his previous post that he never claimed that Smith himself penned the Mar Saba letter. But as he never seems to have said the opposite and he used most of the space in his book for accusing Smith of being a forger, I consider his “acceptance” that Smith did not write the letter himself as a small conversion. His willingness to adjust his theory, if only marginal, still is commendable.

But Jeffery still withhold that Smith probably was the counterfeiter, although he probably did not write the letter in his own hand. He says that the reason for suspecting the Mar Saba letter of being a forgery “is not the handwriting, but the content”. He considers it to be “more consonant with Morton Smith’s opinions than with the early Christian period.” He further claims that “proponents of an early Christian origin need to start explaining why a second-century date that leaves the text uninterpretable should be preferred to a twentieth-century date that renders it perfectly clear.” I consider this to be an inference based on Jeffery’s own reading of the letter and his own perception of what Christianity looked like in the first centuries; and then especially in Alexandria. Stephan Huller has in his “zealous” blogging made it quite clear that the Secret Gospel of Mark fits perfectly well in the context of early Alexandrian Christianity.

Jeffery refers to Scott G. Brown’s interpretation of “the document as an early Christian text” in the latter’s book Mark’s Other Gospel. He considers it to wish away all difficulties by means of “retranslation and bald-faced denial: Mark’s other gospel was mystical, not secret; it was not controversial despite Clement’s fulminations against heretics; it does not hint that Jesus practiced homosexual rites; it says nothing, in fact, that can’t already be found in canonical Mark.”

Now, this is really not what I found in Brown’s book. But of course he denies to have seen any “homosexual rites” as such are not to be found in the text and can only be visualized through the eyes of the beholder. I do not always agree with Brown, especially on his view that Clement was right and the Secret Gospel was an expansion of the canonical Mark, when it probably was just the opposite and canonical Mark was a reduction of Secret Mark (I am not convinced that Brown maintain this position today). (Update, January 27: Scott Brown sent a word that he still believes that canonical Mark preceded secret Mark.)

Anyway, Jeffery is arguing that although Smith might not have written the letter in his own hand, he still was the master behind its design. He rightly says that although Anastasopoulou stated that “it is the hand of someone who wrote with the fluency of a native Greek; she does not know who or when. Nor does she know if this Greek was the text’s author, or was perhaps copying it from another source, such as an earlier manuscript or a draft by Morton Smith.” This now seems to be Jeffery’s main theory, as he accepts that Smith could not have written the letter in his own hand, but still is convinced that the ideas presented are Smith’s.

However, Jeffery’s “new” proposal (and I believe this will be the future forgery theory, since it from now on will be difficult to claim that Smith himself could have imitated this extremely skilled eighteenth century Greek monastic hand) is that Smith had an assistant or an accomplice. This really is the only alternative if he shall withhold that Smith both did it and did not do it. It then had to be a Greek (or someone extremely versed in eighteenths century Greek monastic writing) accomplice. How Smith then managed to find such a person, who was both skilled enough and at the same time willing to take part in Smith’s personal vendetta against Christianity, remains a mystery. Why would anyone have participated in Smith’s personal vendetta and then kept this a secret for the rest of his or her life? Since there could not possible have been any money in this, there really seems to be no motive at all for such an act. This is by far more unlikely than Smith pulling this off by himself.

In his previous contribution, Response to Handwriting Analysis, Jeffery also suggested other alternatives. He claims that if “the Mar Saba scribe was not Smith” we do not know who it was. Besides being an “unknown Greek accomplice of Smith” it could have been a “rival of his who successfully deceived him?” But one has to ask oneself what motive of “hate” could have motivated one of Smith’s colleagues to do such a thing? The task of accomplishing this perfect forgery will then stand out as even more improbable. Since it already is extremely unlikely that Smith could have acquired all these incredible skills, and invested such a massive effort in order to produce a forgery that no one could disprove and took the secret with him to the grave; then how unlikely would it not be that a colleague of Smith would have done all this and taken his secret with him to the grave? Why then did not the colleague reveal his “prank”? What is the point of deceiving someone without ever revealing this deception or trick? And are we also to suspect that this colleague who deceived Smith also hired an accomplice, a Greek with firsthand knowledge of how to fake an extremely skilled eighteenth century Greek monastic hand? And how did this colleague manage to smuggle the book to the Mar Saba monastery, as outsiders seldom were allowed to visit? This scenario creates far more problems than it solves.

The third alternative would then, according to Jeffery, be that the person who wrote this really was “an 18th-century monk” who had mastered this style of writing. But if so, we have immensely dissociated ourselves from Jeffery’s original thesis on Morton Smith as the malicious gay loather of Christianity. On top of that, also all the other problems arise – how someone in the 18th-century would have managed to create this letter in the spirit of Clement; a letter which according to several experts would have been almost impossible to create until Otto Stählin’s concordance of Clement’ vocabulary was published in 1936.

Roger Viklund, 2011-01-25

13 kommentarer

Scott Brown’s take on the handwriting of the Mar Saba letter

25 januari, 2011 den 04:00 (ENGLISH POSTS, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Scott G. Brown, Venetia Anastasopoulou)

Scott G, Brown

A couple of month ago I happened to watch a Swedish television programme called Veckans Brott (Crime of the week) in which a few people practiced for a while and then tried to imitate someone else’s handwriting. Their efforts were then judged by a professional document examiner working at the forensic department at the police, and all of the “forgeries” were easily spotted as forgeries. The expert told the reporter that it is very difficult to forge another person’s handwriting and almost impossible if the forgery was a long text over several pages.

Of course I already knew this, having studied the handwriting of the Mar Saba letter for quite a long time, but still it struck me what an extremely difficult task it would be to forge a letter like the Mar Saba letter. It has often surprised me to find that even highly qualified and respected scholars so easily have imagined that Morton Smith would be able to first create this letter in “perfect” ancient Greek, imitating both Clement and the author of the gospel of Mark, and finally being able to write it fluently in an extremely elaborated eighteenth century Greek monastic hand. I cannot help wondering how on earth they thought that he would be able to accomplish such a “supernatural” task?

Then, when the questioned document examiner Venetia Anastasopoulou published her report on the handwriting of the Mar Saba letter (A Handwriting Expert Weighs In), she really gave support for the opinion that Smith could not have forged the letter. My previous attempts and efforts of showing that the so-called signs of forgery which Stephen Carlson claimed to have spotted really were just optical illusions due to the poor printed images he chose to study (here and here), were now strengthened by the opinion of a real expert in the field. But on top of that, Anastasopoulou’s report went far beyond my study, which really just dismissed Carlson’s claims, and she almost proved that Morton Smith could not have written the text of the Mar Saba letter. Her report is to be found here and my summary of it and her later clarification, both in Swedish, can be found here and here.

Now it pleases me to see that Scott Brown once again has contributed in puncturing one of Carlson’s argument, and this time given his view on the handwriting by supplying additional information to the results presented by Anastasopoulou. His new article My Thoughts on the Reports by Venetia Anastasopoulou, can either be reached from this BAR site or directly from this url.

Although nothing ever is impossible, I would say that from now on it will be extremely problematic for those who still argue that Smith forged the letter and especially if they claim that he wrote it – if they intend to stick to the actual circumstances concerning the handwriting and the opinions among the handwriting specialists.

I for one have for a long time claimed that the only realistic scenario of the letter being a forgery would be if Smith forged it. The other alternatives seem to be too unrealistic to be taken as serious alternatives. Now, I have to stick to this, and since Smith hardly could have done it, I will have to state that the letter in all likelihood is genuine.

I will just give a short survey of the things Scott Brown deals with. Of course, you will need to read his article. Scott Brown summarizes Anastasopoulou’s observations and conclusions and then compares these to the descriptions presented by other authorities within the field of document examination. He manages to show that just about everything which Anastasopoulou found in the handwriting of the Mar Saba letter also is strong evidence in support of authenticity.

Brown summarizes Anastasopoulou’s main arguments. He notices the difficultness of keeping a consistent style and refers to Albert S. Osborn, who states that “the successful forgery of a whole document is a task of extraordinary difficulty and requires intelligent attention to many particulars and details that do not enter into the task of fabricating only a signature.” Anastasopoulou do confirm that the Mar Saba letter is written in a consistent way. Brown says that forging “a document in a foreign alphabet is not only extremely difficult but also mentally exhausting”.

He then turns to the line quality, which in a genuine document should bring “smoothness, continuousness, and confidence”, everything found by Anastasopoulou in the Mar Saba letter.

There should also be freedom and natural variation in the handwriting and this is an “important implications in the detection of forgery”. Brown refers to Osborn who speaks of “the extreme difficulty of simulating a whole document with the natural variation of genuine writing” and that if this can be found it is a “strong evidence of genuineness.”

Brown then focuses upon the rhythm and artistic flair, which is something quite esoteric. A skilled document examiner can spot these signs which are not so easy to describe in words. It is like a perfect dance or harmonic music, almost impossible to imitate. Brown refers to Harrison by saying that the “[h]andwriting rhythm concerns the overall flow of shapes across the page, not the elegance of individual words or letters …”

Especially one quote from Wilson R. Harrison’s, Suspect Documents: Their Scientific Examination (New York: Frederick A. Praeger, 1958), p. 339, caught my attention:

“… no handwriting which is disguised or copied can be expected to approach the standard of the rhythm shown by the normal hand; as this is so, a fluent, rhythmic script of good line quality is extremely unlikely to have been either forged or disguised.”

Brown notices that a “fluent, rhythmic script of good line quality” is what Anastasopoulou finds in the Mar Saba letter.

After he has given this additional support for Anastasopoulou’s view that Smith could not have forged the handwriting, he also turns to the subject I dealt with in my studies (here and here), and by giving a few examples, he shows that the tremors and the pen lifts which Carlson has presented only lies in the poor images of the printed reproductions which Carlson used for his study, and that the line screen in these images are the actual reason why Carlson found any tremors and pen lifts at all.

It should also be noticed that Stephen Carlson declined BAR’s  invitation to respond. It seems like almost every proponent of the forgery theory do so. There is at least one exception though, and that is Peter Jeffery.  For that he is worthy of great praise.

In the end Brown summarizes his conclusions:

“Anastasopoulou observed none of the characteristics that normally appear in forged documents, but she did observe the hallmarks of spontaneous writing. My own survey of the secondary literature indicates that the particular set of characteristics that she observed is extremely unlikely to occur in a forgery of a whole document. In other words, we can rule out Smith, not only as the scribe of this letter, but also as its author.”

Roger Viklund, 2011-01-25

1 kommentar

Venetia Anastasopoulou: Kan ett dokument i sig avslöja en förfalskning?

16 oktober, 2010 den 13:11 (Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Morton Smith, Peter Jeffery, Stephen C. Carlson, Venetia Anastasopoulou)

Genom Stephan Hullers blogg (här) blev jag uppmärksammad på att Venetia Anastasopoulou utöver att sammanställa sin rapport, där hon påvisar det osannolika i att Morton Smith förfalskade Klemensbrevet (se mitt inlägg: Anastasopoulous undersökning av Morton Smiths förmåga att förfalska Hemliga Markus), också har skrivit en text där hon förklarar hur man kan avslöja om en text är äkta eller ej. Hennes utläggning från 22/7 i år finns att läsa här.

Jag gjorde en snabböversättning av hela hennes text, då jag misstänker att en text på svenska kan vara att föredra för oss svenskar inom ett område som troligen är obekant för de flesta:

Venetia Anastasopoulou: Kan ett dokument i sig avslöja en förfalskning?

Det finns mycket att säga i frågan om ”ett dokument i sig kan, eller inte kan, avslöja en förfalskning.”

Skriften i sin helhet talar till den som granskar skriften, och dennes tränade öga kommer att uppfatta dess signaler vad gäller rytm och spontanitet. Det finns utmärkande egenskaper som talar för att en handstil är äkta eller att det finns skäl att misstänka den, men man bör alltid ha i åtanke att dessa särmärken bara är indikationer som också kan finnas i en äkta handstil. Man får inte glömma att metoden med att jämföra [texten med en äkta text, är den som] leder oss till en slutsats om skriften är äkta eller inte.

Om den äkta skriften kan rent generellt sägas att den:

  • är naturligt och obekymrat skriven
  • har en god linjekvalitet
  • har bra tryckmönster
  • är snabbt skriven eller mer noggrant i en oavbruten rörelse
  • är enhetlig inom sig själv
  • har god rytm

… medan de motsatta kännemärkena alltid utgör tecken på att det finns skäl att misstänka [skriften].

Därtill kommer att en misstänkt skrift:

  • förefaller vara ritad
  • uppvisar brist på naturliga variationer
  • har en överdriven perfektion vad gäller detaljer
  • har dålig linjekvalitet
  • inte uppvisar några tryckvariationer
  • är utförd med felaktig metod
  • påminner mycket om en förebild
  • har skakningar (vilket inte innebär att skakningar avser en linjes böjning eller lutning, utan som Osborn säger så visar bedragarens skakningar på en noggrann och onaturlig omsorg genom hela [skriften], vilken tyder på ett försök att efterlikna en förlaga som man inte är förtrogen med)
  • har pennlyft på ställen där sådana inte behövs, och där skribentens svårighet att skriva en viss form framgår
  • använder ovanliga former eller former skrivna på ett bakvänt sätt.

I en misstänkt ifrågasatt handskrift kan man förvänta sig att förfalskarens äkta särdrag visar sig allt eftersom det handskrivna dokumentet växer i omfång, och i sådana dokument söker man efter att skriften förvanskas [förändras]. När ett stort dokument är enhetligt, har man en första indikation på äkthet och detta gäller för Hemliga Markus-brevet.

Hemliga Markus-brevet är, som i detalj framgår av min analysrapport, skriven på ett naturligt och spontant sätt och har enligt min mening inte sådana kännetecken som gör att man fattar misstanke mot skriften. Så det enda sättet att kontrollera om handstilen är äkta eller inte, är att jämföra med en känd handstil, på det sätt som jag har gjort i min tidigare rapport. Om Hemliga Markus-brevet skrevs av någon med avsikt att vilseleda folk, är detta inte något som kan upptäckas genom att studera enbart en enda handstil.

Venetia Anastasopoulou
Aten, 22/07/2010

Om man skulle sammanfatta Anastasopoulous senaste text så säger hon att det finns ett antal tecken som används för att avslöja en förfalskning, men att inga av dessa förekommer i Klemensbrevet – i stället är brevet skrivet på ett naturligt och spontant sätt och uppvisar trots sin längd inga inre skillnader över tid, så att förfalskarens särdrag med tiden visar sig. Exakt detsamma påpekade jag i min första studie: Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis (2009).

Stephen Carlson hävdade att de största misstagen förekom i början av brevet och att dessa misstag blev färre ju längre fram i texten man kom eftersom förfalskaren blev mer bekväm med att skriva. Jag ifrågasatte detta utifrån två omständigheter. Dels att det tvärtom borde vara så att fler fel tillkom mot slutet av brevet eftersom en förfalskare skulle ha problem att upprätthålla koncentrationen, dels att inga förändringar alls gick att upptäcka utan att stilen var mycket konsekvent genom hel brevet. Allt detta bekräftas alltså här av Anastasopoulou.

Vidare säger Anastasopoulou att man inte kan avgöra om en text i sig är förfalskad eller inte om man inte har andra texter att jämföra med. Om den som skriver en viss text har till uppsåt att bedra, och får man förutsätta är skicklig, går det inte att säkert avgöra om texten är äkta eller ej, såvida man inte har en annan text att jämföra med. Jag förutsätter att hon då menar att man måste jämföra med antingen handskriftsprov från den som tros ha skrivit texten under förutsättning att den är äkta, eller handskriftsprov från den som tros ha förfalskat texten. Anastasopoulou har jämfört med prover från Morton Smith och dragit slutsatsen att i han knappast kan ha förfalskat texten.

Det är då intressant att notera att Peter Jeffery, vilken tillsammans med Stephen Carlson är den som den senaste tiden kraftigast drivit tesen att Smith förfalskat brevet, tillsynes har reviderat sin uppfattning. Jeffery utkom år 2007 med The Secret Gospel of Mark Unveiled: Imagined Rituals of Sex, Death, and Madness in a Biblical Forgery, vari han driver tesen om Morton Smith som den homosexuelle förfalskaren av Klemensbrevet.

Också i ett inlägg publicerat i Biblical Archaeology Review som finns att läsa här, skriver han följande:

”This, however, brings us to her major argument, for Anastasopoulou believes that Smith was unable to write in both styles. The Mar Saba handwriting seems to her to be that of a native Greek-speaker, who is comfortable connecting Greek cursive letter forms and uses accents correctly (but see p. 31). Smith, in the examples she gives, writes Greek like an English-speaking student: one letter at a time, and in a non-cursive, even “immature” hand modeled on printed “copybook” forms (p. 37). This is most obvious in the combination omicron-upsilon (ou), which is often regarded and written by Greeks as a single letter, and even passed as one letter into the Old Slavonic alphabet. But Smith, like most English-speakers who learned Greek in school, usually wrote it as two letters (pp. 33-34). The implication, as Anastasopoulou herself concludes, is that Smith was incapable of writing the kind of rapid cursive we find in the Mar Saba text (nothing about “forger’s tremor” here). This seems to be borne out by the examples she herself presents, assuming they are typical of the material she was given to work with. I believe it does raise the bar for those who argue that Smith penned the Mar Saba document in his own hand (a claim I never made myself). They will need to show, if they can, that Smith acquired or attempted fluency in this type of Greek cursive, even though he did not habitually use it. The second example on her p. 33 shows Smith writing a cursive abbreviation for the word theou (of God) which is not the same as the one in the Mar Saba text. Anastasopoulou describes it as “of poor quality.” Were such attempts frequent or highly unusual for Smith?

If the Mar Saba scribe was not Smith, who was it? An unknown Greek accomplice of Smith? A rival of his who successfully deceived him? An 18th-century monk? We still need to know. According to Anastasopoulou (p. 4), this type of cursive “was learned and used by few people because of its difficulties . . . . In each monastery there were a limited number of monks who knew” the characteristic abbreviations and ligatures that identified the house script. Potentially, then, the Mar Saba script could be localized to a specific monastery, but she gives us no bibliographical help in doing this. Therefore we still badly need some thorough analyses by qualified paleographical specialists in early modern Greek cursives.” (Peter Jeffery: Response to Handwriting Analysis, April 19, 2010)

Om nu Jeffery aldrig hävdat att Morton Smith själv skrev brevet, måste han föreställa sig en större komplott, där fler än Smith är inblandade i förfalskningen. Eftersom han hävdar att Smith var den som förfalskade brevet, blir ju följden den att Smith måste ha anlitat någon skicklig förfalskare att utföra själva skrivandet. Därmed kommer saken i ett helt annat läge. Dock åberopar Jeffery här flera alternativ, vilka inte på något sätt känns troliga.

1)      Det första är som sagt en grekisk medbrottsling. Men hur då Smith ska ha lyckats snärja denne förblir en gåta. Varför skulle någon annan ha deltagit i Smiths personliga vendetta och sedan hållit tyst om saken under resten av sitt liv?

2)      En kollega som ville bedra Smith utifrån då någon form av hatmotiv. Men vilket då kan man fråga sig? Då blir ju själva uppgiften att kunna åstadkomma denna perfekta förfalskning än mer osannolik. Om det nu är osannolikt att Smith skulle tillägna sig alla dessa otroliga förmågor och lägga ner detta massiva arbete på att åstadkomma en förfalskning som ingen kan bevisa och tar hemligheten med sig i graven, hur osannolikt vore det då inte att en kollega till Smith skulle ha gjort allt detta och tagit sin hemlighet med sig i graven? Varför avslöjade då inte kollegan sitt ”spratt”? Vad finns det för mening med att lura någon utan att någonsin avslöja sin bluff? Och skulle då också denna ”narrare” som bedrog Smith ha anlitat en medbrottsling, en grek med stor kännedom om hur man förfalskar en grekisk 1700-talsstil? Och hur lyckades denne smuggla in boken till Mar Saba, då nästan inga gavs tillträde dit?

3)      Det tredje alternativet är då enligt Jeffery att den som skrev texten verkligen var en munk på 1700-talet som behärskade detta skrivsätt. Men i så fall har vi fjärmat oss enormt från Jefferys ursprungliga tes om Morton Smith som den illvillige homosexuelle kristendomshataren. Dessutom uppkommer då alla de övriga problemen med hur någon på 1700-talet skulle ha lyckats åstadkomma detta brev i Klemens’ anda, som enligt flera experter anses ha varit näst intill omöjligt att skapa förrän Otto Stählins sammanställning över Klemens’ vokabulär utkom år 1936.

Såvida Morton Smith inte har förfalskat Klemensbrevet får vi nog utgå från att det också skrevs av Klemens (eller möjligen av någon annan i hans närmaste efterföljd som också skapade litteratur i Klemens’ anda). Likväl återstår att det i brevet citeras ur ett evangelium som enligt Helmut Koester, med avseende på formkritik, ”är en fulländad äldre form av samma berättelse som den i Johannes 11 om uppväckandet av Lasaros” (Helmut Koester, Was Morton Smith a Great Thespian and I a Complete Fool?, Biblical Archaeology Review, Nov/Dec 2009, s. 58). Observera att Koester talar om en äldre form som således ska ha förelegat före den berättelse som återfinns i Johannesevangeliet.

Roger Viklund, 2010-10-16

3 kommentarer

Anastasopoulous undersökning av Morton Smiths förmåga att förfalska Hemliga Markus

2 september, 2010 den 00:21 (Agamemnon Tselikas, Hemliga Markusevangeliet/ Secret Gospel of Mark, Hershel Shanks, Klemens av Alexandria, kyrkofäder, Morton Smith, Stephen C. Carlson, Venetia Anastasopoulou)

Återigen vänder jag mig till det brev (Klemens’ brev till Theodoros) som uppges vara skrivet av Klemens av Alexandria ca år 200 och vari två passager ur ett tidigare okänt “hemligt” Markusevangelium citeras. Som bekant fann Morton Smith en avskrift av detta brev i munkklostret Mar Saba utanför Jerusalem år 1958. Och trots att flera har sett avskriften av brevet, är boksidorna innehållande detta brev till dags dato ännu inte undersökta, och till råga på allt dessutom förvunna. Redan från början har där funnits en misstanke om att brevet är förfalskat och den som framför allt har misstänkliggjorts är brevets upptäckare, Morton Smith. För en genomlysning av problematiken kring och konsekvensen av fyndet, se min artikel: Den symboliskt utformade förlagan till Markusevangeliet – populärt benämnd Hemliga Markusevangeliet.

Jag tänkte denna gång sammanfatta den rapport som Venetia Anastasopoulou från Aten i Grekland på uppdrag av Biblical Archaeology Review (BAR), offentliggjorde i april 2010 och som i sin helhet finns att läsa här.

Venetia Anastasopoulou är ”Questioned Document Examiner”, vilket på svenska lättast kan beskrivas med att hon arbetar med jämförande handskriftsanalys. I klartext betyder det att hon arbetar med att jämföra olika handstilar för att kunna avgöra om en handstil är förfalskad eller ej och/eller om en viss person kan tänkas ha skrivit en viss text. Enligt Biblical Archaeology Review är Anastasopoulou en ledande handskriftsexpert som ofta uppträder som expertvittne i grekiska rättssalar. Hon är medlem av “National Association of Document Examiners, U.S.A.” och “International Graphology Association, U.K.” Hon har en examen i “Forensic Sciences” från universitetet i Lancashire (U.K.) och ett avgångsbetyg i handskriftsanalys från ”International Graphology Association, U.K.” Dessutom har hon god kännedom om äldre grekiska handskrifter.

Biblical Archaeology Review kontrakterade faktiskt två experter inom något skilda områden för att göra var sin expertanalys. Detta är något som märkligt nog ingen tidigare har gjort. Medan Anastasopoulou levererade sin rapport till utsatt datum har den andra experten, Agamemnon Tselikas, trots upprepade påtryckningar ännu 5 månader efter utsatt tid inte levererat sin rapport.

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas

Agamemnon Tselikas, är en framstående filolog och därtill en framstående paleograf. Han är alltså expert på att undersöka handskrifter vad gäller stil och uttryck och med hjälp att skribenters sätt att skriva också kunna datera texter. Han är främst expert på grekisk skrift och grekiska handskrifter. Hans meritförteckning finns att läsa här. Hans expertis ligger alltså inte i första hand i att kunna avgöra om en viss person kunnat förfalska en viss text genom att härma en annan persons handstil. Däremot är han expert på att avgöra om texten i sig visar spår på att inte vara skriven av exempelvis en grekisktalande på 1700-talet. Han har helt enkelt god kännedom om gamla handskrifter och gamla grekiska handstilar.

Venetia Anastasopoulou ansåg att Smith inte hade förfalskat Klemens’ brev till Theodoros, medan Agamemnon Tselikas tror att Smith gjorde det. Eftersom Tselikas inte har inkommit med någon rapport, är allt vi har BARs chefredaktör Hershel Shanks redogörelse av de telefonsamtal han har haft med Tselikas.

Hershel Shanks

Hershel Shanks

Hershel Shanks skriver att såvitt han förstått av de samtal han haft med Tselikas, har Tselikas undersökt andra handskrifter från Mar Saba och inte funnit någon med samma handstil som den i Klemens’ brev till Theodoros. Av detta har han dragit slutsatsen att ingen munk på Mar Saba har skrivit Klemens’ brev till Theodoros. Däremot har han hittat en handskrift i ett annat kloster som han tror är skrivet av den munk vars handstil Morton Smith försökt imitera. Enligt Shanks ska Tselikas ha fått reda på att Smith besökt också det klostret i sin jakt på gamla handskrifter.

Det är naturligtvis svårt att dra några långtgående slutsatser av detta, med tanke på att inga detaljer finns tillgängliga. Samtidigt kan man undra varför Tselikas, i stället för att anta att han har identifierat den munk som skrev Klemens’ brev till Theodoros, drog slutsatsen att Smith har härmat denna munks handstil? Att munken höll till i ett annat kloster hindrar ju inte att han kan ha skrivit in Klemens’ brev till Theodoros i en gammal bok; han kan ha varit också på Mar Saba eller så kan boken ha förflyttats till Mar Saba. I vilket fall är alla sådana spekulationer utan någon substans och vi får avvakta till dess att Tselikas publicerar sina rön, ifall han alls gör det.

Man bör också ha i åtanke att vare sig Anastasopoulou eller Tselikas har haft tillgång till själva handskriften, utan endast fotografier av densamma.

Över till Anastasopoulous rapport
Hon börjar med att undersöka själva handstilen i Klemens’ brev till Theodoros. Brevet är skrivet på tre tidigare tomma sidor i en bok från år 1646. Hon säger att all text är skriven med samma bläck och att inga tillägg är gjorda till texten.

Texten är på grekiska och flera bokstäver har särdrag i form av förkortningar och sammandragningar av den sort som var typiska för religiösa och politiska texter från 1700-talet. Anastasopoulou säger att detta sätt att skriva var ovanligt och det var endast ett litet fåtal som behärskade tekniken. I ett kloster fanns som regel endast några få som kunde skriva på detta sätt. Det var de som ansvarade för att kopiera de heliga texterna och för den officiella korrespondensen. Inom varje kloster försökte man ha en egen stil som skulle kunna kännas igen som klostrets egen.

Anastasopoulou har till sitt förfogande haft uppförstorade fotografier av de tre sidorna. Hon har också haft tillgång till texter av Morton Smith; närmare bestämt 27 texter från 10 olika dokument, böcker, eller tillfällen (de texter som gått att få fram) där han skriver på grekiska.  Texterna är daterade till 1958, 1959, 1961, 1973 och senare och till efter 1984. Därutöver finns odaterade anteckningar i hans egen bok från 1951 samt annat han skrivit och som inte gått att datera. Man kan säga att Anastasopoulou har haft exempel på Smiths sätt att skriva grekiska från tiden före 1958 (då texten till Klemens’ brev till Theodoros blev känd), från 1958 och de närmaste åren därefter och sedan exempel ända fram till slutet av 1980-talet, strax före hans död 1991. Exempelmaterialet sträcker sig således över minst tre årtionden.

Anastasopoulou anser att det material hon fått till sitt förfogande är tillräckligt såväl i mängd som i kvalitet för att det ska gå att nå en slutsats om huruvida Morton Smith förfalskat Klemens’ brev till Theodoros eller ej.

Anastasopoulou konstaterar att på alla tre sidor finns korrigeringar av felskrivningar, vilket inte är att betrakta som tecken på en förfalskning. Hon säger att handstilen är konstnärlig och av god kvalitet. Och trots att det är en mycket svårlärd handstil som kräver mycket övning för att tillägna sig, är texten skriven spontant med en utmärkt rytm. Bokstäverna är kurviga och texten flytande medan de grammatiska reglerna ändå följs. Rörelserna tyder på att den som skrev detta var van att skriva på detta sätt. Dessutom – och detta är viktigt – säger hon att texten är omedvetet skriven. Det betyder rimligen att den som skrev denna text inte tänkte på hur han formade bokstäverna utan detta sköttes automatiskt av undermedvetenheten:

”The hand, which wrote the three pages of the disputed document, it was common to use peculiar forms, connections, pen lifts, ornaments etc. with ease and spontaneity.”

Hon noterar också att bokstäverna har vissa små variationer, vilket är normalt och inom gränsen för de naturliga variationerna.

Därefter tittar hon på brevets utformning i förhållande till de regler som var brukliga när det gäller konstnärlig (kalligrafisk) skrift. Hon noterar att inget i dokumentet avviker från det man kan förvänta sig. Det gäller avstånd mellan rader, bokstävernas storlek och förhållande till varandra, användande av stor och liten bokstav, bokstävernas lutning. Dessa regler var rätt utstuderade och synes mig vara svåra att imitera om man själv inte var en framstående expert på dessa skrivsystem.

Anastasopoulou säger att skriften är formbar, mjuk och flexibel med en mycket god rytm Trycket med pennan varierar. Det är en tydlig skrift, trots förkortningarna och sammandragningarna. Raderna är relativt raka och texten är snabbt skriven. Hon noterar att trots att bokstäverna skrivs samman skrivs vissa bokstäver separat, något hon inte invänder mot. Jag noterade detsamma, att vissa bokstäver alltid särskrevs, i samband med Stephen C. Carlsons påstående att detta skulle vara ett misstag och tecken på förfalskning (se t.ex 3.1 The line connecting the epsilon and the kappa in ἐκ i min artikel Reclaiming Clement’s Letter to Theodoros – An Examination of Carlson’s Handwriting Analysis). Anastasopoulou håller uppenbarligen inte med Carlson i denna fråga (heller). Accenterna är också rätt använda och Anastasopoulou berömmer dispositionen vad gäller sidomarginalerna och deras avstånd till sidans kanter. I min översättning skriver hon:

”Slutsats: Hela skriften ger uttryck för frihet, spontanitet och konstnärligt kunnande. Den visar också prov på en skicklig kalligrafi av en välutbildad och tränad skribent som använder språket effektivt för att uttrycka sina tankar.” (s. 13)

Därefter övergår hon till att undersöka Morton Smiths sätt att skriva. Hon noterar genast att där finns en uppenbar skillnad mellan hans sätt att skriva på sitt modersmål engelska och på grekiska. Hans engelska är skriven spontant och otvunget med en mycket god rytm.

Morton Smith använder förkortningar enbart när han skriver engelska. När han skriver på sitt modersmål är bokstäverna förenklade, lediga med en fulländad rytm och texten är inte alltid fullt läsbar. Motsatsen gäller när han skriver grekiska. De grekiska bokstäverna är runda, tydliga, skrivna med omsorg och alltid läsbara. Den engelska texten är snabbt skriven medan den grekiska är skriven i låg eller medelsnabb hastighet.

I den engelska texten kopplar Smith som regel samman bokstäverna, medan de grekiska bokstäverna som regel är skrivna var för sig.

I sin sammanfattning skriver Anastasopoulou att det finns en uppenbar skillnad mellan hur Smith skrev på engelska och hur han skrev på grekiska. På engelska skriver han flytande, binder samman bokstäverna med både enskilda särdrag och förkortningar. På grekiska däremot skriver han bokstav för bokstav och långsammare utan någon lätthet och med få variationer. Hans skrivande på grekiska är att likna vid en skolelevs (a school student). Anastasopoulou konstaterar att han inte är tillräckligt van att skriva grekiska för att kunna skriva obehindrat och kunna uttrycka sina föreställningar.

Efter att först ha undersökt handstilen i Klemens’ brev till Theodoros och därefter den hos Morton Smith, gör hon en bokstav-för-bokstavs-jämförelse mellan de båda. Jag kan här inte återge denna jämförelse, men kan konstatera att hon på punkt efter punkt, bokstav för bokstav, visar att Morton Smith och den som skrev Klemens’ brev till Theodoros formade de grekiska bokstäverna på olika sätt. Hon visar också att Smith skrev hela ord på ett markant avvikande sätt jämfört med hur samma ord är utformade i Klemens’ brev till Theodoros.

Anastasopoulou beskriver hur man, när man först lär sig skriva, lär sig att kopiera bokstäverna en efter en. Men i och med att man blir trygg med språket börjar man lägga till och ta bort och utveckla en egen stil. Den som skrev Klemens’ brev till Theodoros skrev mjukt utan avbrott, fritt och med en konstnärlig förmåga. Skribenten var utbildad och hade långvarig träning, vilket gjorde det möjligt för honom att skriva bokstäverna och orden automatiskt och med lätthet. Skribenten kan därmed fokusera helt på sina tankar och hur han skulle formulera sig, medan texten bara uppkom helt av sig själv.

Vad gäller Smiths förmåga att skriva grekiska är den att likna vid en som lärt sig det i skolan genom att skriva i en välskrivningsbok bokstav för bokstav utan att koppla bokstäverna samman. Motsatsen gäller när han skriver på engelska. Då är texten flytande, bokstäverna sammanbundna och små, nedtecknade i hög hastighet. Smiths förmåga att skriva engelska är fullt utvecklad medan motsatsen gäller för hans förmåga att skriva grekiska.

Anastasopoulou skriver att Morton Smith möjligen skulle ha kunnat imitera en outvecklad och opersonlig skrift i en välskrivningsbok, men att det är osannolikt att han skulle kunna imitera något skrivet med en hög grad av rytm.

Slutomdöme
I sitt slutomdöme sätter Anastasopoulou upp ramarna för sin slutsats. Förutsättningen för hennes slutsats är det material som har tillhandahållits henne. Och utifrån detta material är det hennes professionella omdöme som tränad forensisk dokument- och handskriftsundersökare att Morton Smith inte förfalskat Klemens’ brev till Theodoros.

Hennes bedömning är att det är högst sannolikt att skiften i Klemens’ brev till Theodoros och Morton Smiths handskrift inte är desamma.

”Det är därför mycket sannolikt att Morton Smith inte kan ha imiterat ’Hemliga Markus’-dokumentet.”
“Therefore it is highly probable that Morton Smith could not have simulated the document of ‘Secret Mark’.”

Roger Viklund, 2010-09-02

2 kommentarer