Suetonius most probably wrote Chrestus and not Christus

19 april, 2012 den 21:44 (Jobjorn Boman, Suetonius, utomkristna vittesbörd)

A new article has just been published: Jobjorn Boman, Inpulsore Cherestro? Suetonius’ Divus Claudius 25.4 in Sources and Manuscripts, Liber Annuus 61 (2011), ISSN 0081-8933, Studium Biblicum Franciscanum, Jerusalem 2012, pp. 355-376. It is a study of the manuscripts containing the Suetonian phrase Iudaeos impulsore Chresto assidue tumultuantis Roma expulit – in the translation given in the article: From Rome he (Claudius) expelled the perpetually tumultuating Jews prompted by Chrestus.

Having right from the start in 2010 followed the process of (and hopefully also contributed to) this article’s coming into being; I have eagerly waited to be able to refer to the results. The article is quite dense, and to my satisfaction, filled with facts, without the unnecessary filling and euphemisms. The report is simply clear and precise.

The study is accordingly about the “famous Chrest-sentence, which has been connected to ancient Christianity – the one in the Lives of the Twelve Caesars by the Roman historian and biographer Gaius Suetonius Tranquillus (c. 70-after 130 CE).” As readers of this blog may know, many believe that this Chresto is a reference to Jesus. Some have even suggested that Suetonius actually wrote Christo (ablative of Christus), so in order to reasonably establish the most probable reading, this study is most welcome.

In 2011, a study of a few manuscripts of Suetonius regarding the reading of Suetonius’ Nero 16.2 was done, and this showed that the original reading probably was christiani. I summarized this in Swedish in Skrev Suetonius kristna eller krestna?

There are more than 200 handwritten manuscripts of De Vita Caesarum, i.e. the Lives of the Twelve Caesars “extant, and over half of them were written after 1375”. The oldest manuscript, Parisinus Lat. 6115 or Memmianus, is believed to be from c. 820 CE.

These manuscripts have been categorized into two distinct groups. To quote William Hardy Alexander in “Some Textual Criticism on the Eighth Book of the Vita Caesareum of Suetonius” (University of California Publications in Classical Philology, Vol. 2, No. 1, pp. 1-33 November 17, 1908):

“The scheme of relationship among the Mss. of the De Vita Caesarum is given by M. Preud’homme thus:

Ω.  Early ancestor of P, written in capitals, possibly of fifth century.

P.  Archetype of all the known Mss. of the De Vita Caesarum.

X. Archetype of the Mss. of the first group.

Z. Archetype of the Mss. of the second group.

x.  Archetype of B and x’.

x’. Archetype of a b c f.

E. Archetype of A and D. (The footnote says: “M. Preud ‘homme does not give E in his scheme, but I have ventured to introduce it on the strength of his remarks in T. E. 37 regarding the relationship of A and J”).

A. Codex Memmianus, Parisinus 6115, ninth century.

B. Codex Vaticanus Lipsii, No. 1904, eleventh century, containing only the first three Lives and a short portion of the Caligula.

C. Codex Wulfenbuttelanus or Gudianus 268, eleventh century.

D. Codex Parisinus 5804, fourteenth century.

a. Codex Mediceus 68, 7 (called by Roth, after Jac. Gronovius, Med. 3), eleventh century.

b. Codex Parisinus 5801, twelfth century.

c. Codex Mediceus 66, 39 (called by Both, after Jac. Gronovius, Med. 1), thirteenth century.

f. Codex Montepessulanus 117, thirteenth century.

α. Codex Londiniensis, Brit. Mus. 15 C III, twelfth century.

β. Codex Parisinus 6116, twelfth century.

γ. Codex Parisinus 5802, thirteenth century.

δ. Codex Mediceus 64, 8 (called by Both, after Jac. Gronovius, Med. 2), thirteenth century.

ε. Codex Suessionis 19, thirteenth century,

ζ. Codex Cantabrigensis, kk. 5, 24, thirteenth century.

η. Codex Sioneusis, twelfth century.

θ. Codex Dunelmensis, C III 18, twelfth century.

κ. Codex Sionensis, twelfth century.

λ. Codex Londiniensis, Brit. Mus. 15 C IV, thirteenth century.

The existing Mss. fall then into two groups, X and Z, of which the first is the more important upon the whole, since it contains four codices (A B C a) of greater antiquity than any in the second division, and also because the lines of descent are so much better defined in it than in Z”.

Boman has studied 41 “of the oldest and most trustworthy manuscripts from the 9th to the 13th century, belonging to both families”, i.e X and Z. In the 17 manuscripts of the X-family, the names were distributed as …

Chresto 12
Cresto 1
Cheresto 2
Cherestro 1
Cristo 1

In the 21 manuscripts of the Z-family, the names were distributed as …

Chresto 9
Cherestro 8
Chrestro 1
xpisto 1
xpo 1
Christo 1

There were also three unclassified manuscripts, and they all read Cherestro. Accordingly:

In total, a majority of c. 51 % (21 of 41) of all the collected manuscripts read Chresto. If the one MS reading Cresto is included, the Chresto group include c. 53.7 % (22 of 41) of the collected MSS. The second largest group is the c. 31.7 % (13 of 41) reading Cherestro. The MSS reading a variant of the title Christ (xpo, xpisto, Christo and Cristo) form a small group of c. 9.8 % (4 of 41). The hapaxes are Cresto, Chrestro and Cheresto (c. 2.4 % – one MS – each). A spelling with an e is used in 90.2 % (37 of 41) of the collected manuscripts.

It should also be noted, that the variants of “Christ” occur in late to even later manuscripts, and then mostly in the less reliable Z-group. The reading also seems to depend upon earlier Christian interpretations of Suetonius.

Many modern scholars seem to have been either ignorant of these variants, or to have believed in non-existent variants. For instance “Maximilian Ihm, Henri Ailloud and John Carew Rolfe … note no other variant reading for Chresto than Orosius’ Christo (v.i.), which made Van Voorst believe that ‘the Latin text is sound’ and that no copyist ever ‘ventured to change Chresto to Christo’.” This we know is wrong. “Lævinus Torrentius (1525-1595), writes … that the reading Chresto indeed was evident only in one “of our manuscripts”, and that all the others had Cheresto, Cherestro or Chiresto”, and this is repeated again and again. Even in modern time, “Helga Botermann (1996) writes that apart from occasional (vereinzeltem) Christo and Chresto, the MSS give Cheresto, Cherestro and Chiresto.” That is the same Botermann that I have examined in five subsequent Swedish blog posts starting from here.

The manuscript which Boman has examined has the reading “Chresto, Cherestro, Cresto, Chrestro,Cheresto, Christo, xpo, xpisto, and Cristo. The readings Chestro, Chiresto and Chirestro, mentioned by Burman, Torrentius and Baumgarten-Crusius,” were  not found, and Chestro and Chirestro might be misspellings.

The truth is that Chresto is the dominant reading and Cheresto (which is not a proper name and might be just a misspelling that has been repeated through copying) covers most of the remaining instances. The few variants of Christ seem all to be simply alterations made in order to harmonize the text with incipient notion that Suetonius meant Christ – a notion that derive its origin already from Orosius.

Boman has also made a survey of all the important and at the same time early, Christian references to this passage in Suetonius. The most important of these are the one from the Christian theologian Paulus Orosius writing in the early fifth century. He then wrote:

Claudius Iudaeos inpulsore Christo adsidue tumultuantes Roma expulit.

In Orosius the name Chresto is replaced by Christo. This has led many to claim that Orosius has preserved the original reading, which then should have been Christo. But Boman goes against this idea by noticing that Orosius is not quoting Suetonius. He includes “the name Claudius, which Suetonius does not supply,” and Boman also refers to “other minor discrepancies between Suetonius and Orosius”. He says that in every one of the Orosian manuscript he has checked, the name is abbreviated into xpo or the like by using nomina sacra. This means that irrespective of the name being Chresto or Christo, it is just spelled CH-R-O. So we do not know if Orosius actually wrote Christus, as occasionally also the name Chrestus is abbreviated. Orosius for sure interpreted the Suetonian sentenced as if it referred to Christ, but this does not mean that it also read Christo. In fact, since he saw this as a reference to Christ, it is quite likely the later copyists of Orosius changed the quotation to read Christo (or more exactly X-P-O).

After this many, including Bede, quotes the Suetonian phrase as if it is about Christ. Nevertheless, most often they rely on Orosius’ interpretation of Suetonius and not on Suetonius himself:

“The Christian quotations of the Suetonian sentence in most cases share a common Christian source, and are of no value in determining the original spelling of the word after impulsore. Some seemingly deliberate omissions of the impulsore-part of Suetonius’ sentence, in the Christian corpus, could however indicate that the spelling was not the common Christo. Considering the obscurity of the Suetonian words, this is yet impossible to ascertain.”

So, the Christian sources cannot reasonably establish the text of Suetonius and the manuscripts of the Lives of the Twelve Caesars point to Chresto.

About 90 % of the collected manuscripts use an e, and the most common, earliest and most trustworthy spelling is indeed Chresto, which is an intelligible Latin word (the ablative of the proper name Chrestus). Chresto is also lectio difficilior compared to e.g. xpo. Accordingly, I, in agreement with the modern editions of De Vita Caesarum, conclude that the original Suetonian spelling of the word in fact was Chresto.

Roger Viklund, 2012-04-19

Kommentera

Ett nytt perspektiv till stöd för att Claudius’ fördrivning avsåg judar

5 februari, 2012 den 12:05 (Suetonius, utomkristna vittesbörd)

Ett antal inlägg av Rod Green på diskussionsforumet ”Jesus Mysteries” fick mig att dra några slutsatser som i sin förlängning leder till insikten att Claudius’ fördrivning (kanske år 49) inte gällde kristna utan just judar. Om så är fallet innebär det att Suetonius’ berömda yttrande om att ”judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom”, rimligen inte avsåg Jesus Christus, utan någon i övrigt okänd Chrestus. Jag har inte tidigare sett någon föra fram det argument som jag nu avser att utveckla (även om det ändå mycket väl kan ha åberopats av andra utan att jag känner till det).

Grundtanken är följande: När Paulus skriver till församlingen i Rom (ca år 57) skriver han till en församling som består av både judar och icke-judar, men där icke-judarna synes vara den dominerande falangen. Vidare har han vid tiden för sitt brevskrivande heller aldrig besökt församlingen i Rom. Vid andra tillfällen och vid andra tider skriver Paulus i huvudsak till icke-judiska församlingar eller i varje fall till församlingar dominerade av icke-judar. Men trots detta är det ändå den judiska synen som är den dominerande och den som Paulus måste förhålla sig till. Han måste helt enkelt ”slåss för” icke-judarnas rätt. Men i Rom är det i princip tvärtom. Här dominerar icke-judarna och Paulus måste därför tvärtom jämna marken så att judarna också tillåts komma till tals och innefattas i gemenskapen.

Hur kan denna skillnad ha uppstått? Ja en rimlig förklaring är att Claudius fördrev judarna från Rom, troligen då år 49. Med judarna avsågs i så fall de som var judar av börd och det innebar att också kristna judar åkte med på köpet oavsett om de var ”skyldiga” eller inte till vad de nu kan tänkas ha varit skyldiga till. Men de kristna som inte var judar fick vara kvar eftersom det enbart var judarna som Claudius ville komma åt. Detta innebar att dessa icke-judiska kristna fick Rom för sig själva och i stort sett ostörda kunde utveckla sin församling i fem till sex år från fördrivningen år 49 fram till dess att Claudius dog i slutet av 54. Det rimliga är att de därefter kunde återkomma till Rom men att de då sannolikt blivit utmanövrerade i antal (alla återkom inte) och de judiska sederna hade marginaliserats. Detta scenario kan förklara det ”omvända” förhållandet i Rom. Skulle Claudius’ fördrivning ha gällt kristna eller, som ofta framförs, både judar och kristna på grund av stridigheter dem emellan, borde inte de icke-judiska kristna ha undgått att fördrivas tillsammans med kristna judar och ”judiska” judar från Rom.

Många forskare ifrågasätter att alla judar skulle ha fördrivits från Rom. Man hävdar då att det är osannolikt att Claudius skulle ha kunnat fördriva alla judar därifrån med tanke på deras stora antal. Suetonius uppger dock att Claudius fördrev ”judarna” (bestämd form) från Rom, vilket antyder att hela kollektivet fördrevs och inte bara en liten grupp. I Apostlagärningarna, som troligen åsyftar samma fördrivning, sägs uttryckligen att ”kejsar Claudius hade låtit utvisa alla [grekiska: πάντας] judar från Rom.” (Apg 18:2). Naturligtvis kan ”alla” omöjligt innefatta exakt alla, enär en och annan måste ha slunkit igenom nätet. Frågan är dock om det avser en liten grupp judar eller den stora massan judar, och våra två källor ger båda sken av att merparten av judarna fick lämna Rom. Det synes ju också av Suetonius’ beskrivning ha varit ett kollektivt straff utfärdat för att judarna ”ständigt och jämt gjorde uppror”, och det verkar då inte helt genomtänkt att utvisa blott en mindre grupp om man ansåg att kollektivet var skyldigt.

Mottagarna av Paulus’ brev är som regel icke-judar. Och fastän dessa icke-judar inte behöver följa den judiska Lagen (Toran) är den ändå den norm som alla, inklusive icke-judarna måste förhålla sig till. Men när Paulus skriver till församlingen i Rom har han två andra omständigheter att ta hänsyn till. Han har tidigare inte varit i Rom och känner därför troligen bara dem som han träffat på andra håll, och han skriver till en församling som är ”blandad” och där stridigheter råder. Paulus försöker med sitt brev lösa upp konflikten. Den rimliga uttolkningen av brevet är att han ibland vänder sig till icke-judarna, ibland till judarna, och han skiftar vid dessa tillfällen perspektiv. Om man inte läser Paulus på det sättet blir hans hållning i brevet lätt schizofren. Man får då förutsätta att han antingen är bipolär eller att brevet innehåller tillägg och förfalskningar; alternativt att det är sammansatt av flera olika brev. Men den rimliga läsningen, och den som i dag är den rådande tolkningen bland forskarmajoriteten, är att Paulus i brevet skiftar fokus fram och tillbaka från judar till icke-judar.

Det är tydligt av Romarbrevet att Paulus redan innan sitt besök i Rom fått höra om den missämja som råder där.  Långt tidigare hade han i Antiochia upplevt dispyter mellan ”kristna” judar och icke-judar. Exempelvis slåss Paulus hårt för icke-judars rätt att äta tillsammans med judar utan att följa deras regler för vad som får ätas och inte, och detta eftersom han kräver att icke-judarna ska slippa att leva som judar:

”Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd. Ty innan det kom några från Jakob, brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ’Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?’” (Gal 2:11–14)

Paulus’ huvudsakliga bekymmer gäller icke-judarnas marginalisering och han står som regel på deras sida i kampen för samma rättigheter som judarna. Men i Rom är läget snarare det motsatta. Paulus försöker i möjligaste mån kämpa för en enad ”kyrka” och när då judarna i Rom blivit marginaliserade måste han skifta fokus och han frångår sin annars så kompromisslösa hållning mot det han ser som judiskt förtryck av icke-judarna och sträcker ut en försonande hand.

Romarbrevet är i många stycken en lovsång till judendomen. Paulus ägnar stora delar av de första 13 kapitlen i Romarbrevet till att plädera för att Guds löfte till det judiska folket inte på något sätt har ändrats, utan att detta löfte kvarstår. Paulus söker försoning mellan grupperna. I de två efterföljande kapitlen, 14 och 15, vädjar Paulus till icke-judarna att de ska godtaga de judiska matreglerna av omtanke och hänsyn till sina medbröder. Eller så kan man i alla fall tolka honom:

”Den som är svag i tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. En har tro till att äta allt, men en annan som är svag äter bara grönsaker. Den som äter skall inte förakta den som inte äter, och den som inte äter skall inte döma den som äter. Gud har ju tagit emot honom. Vem är du som dömer en annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, ty Herren har makt att hålla honom upprätt.” (Rom 14:1–4)

Ett annat exempel:

”Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller. Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent. Om din broder blir oroad genom den mat du äter, så lever du inte längre i kärleken. Bli inte genom din mat orsak till att den går förlorad som Kristus har lidit döden för. Låt alltså inte det goda ni har fått bli smädat. Ty Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. Den som tjänar Kristus på det sättet behagar Gud och håller provet inför människor. Låt oss därför sträva efter det som tjänar friden och den ömsesidiga uppbyggelsen. Riv inte ner Guds verk för matens skull.” (Rom 14:13–20)

Paulus försöker på alla sätt blidka icke-judarnas oförsonlighet gentemot sina judiska bröder och systrar och förmå dem att omfamna dessa fullt ut i sin gemenskap:

”Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära. Vad jag vill säga är att Kristus har blivit de omskurnas tjänare för att visa att Gud är sannfärdig och bekräfta löftena till fäderna, och att hedningarna har fått prisa Gud för hans barmhärtighet, som det står skrivet: Därför vill jag prisa dig bland hedningarna och lovsjunga ditt namn. Vidare heter det: Gläd er, ni hedningar, tillsammans med hans folk. Och på ett annat ställe: Lova Herren, alla hedningar, prisa honom, alla folk.” (Rom 15:7–11)

Så medan Paulus i Antiochia och annorstädes med fasthet får kämpa för icke-judarnas status som likvärdiga sina judiska trosbröder, måste han i Rom mana icke-judarna att besinna sig och låta judarna få leva efter sina regler och normer. Situationen i Rom är således annorlunda än på andra platser.

Jag vill inte påstå att detta i sig bevisar något. Ytterst tolkar jag enbart de omständigheter som går att utläsa av de källor vi har bevarade. Det man kan säga är att i Rom verkar den judiska delen av den kristna församlingen ligga i underläge gentemot den icke-judiska delen, och att detta, utifrån information som går att extrahera ur de bevarade Paulusbreven, förefaller att utgöra ett undantag. Det judiska inflytandet i den tidiga kristendomen är starkt och på andra håll får icke-judarna kämpa för sina rättigheter och för sin syn på förkunnelsen. Det går knappast att hävda att judarnas tillsynes svaga ställning i den kristna romförsamlingen skulle bero på att judarna inte hade ett starkt fäste i Rom. Tvärtom hävdar ju många forskare att Claudius näppeligen kan ha fördrivit alla judar då de var så många. Vi måste därför söka en annan förklaring till varför just de judisk-kristna i Rom, i motsats till hur det såg ut på andra håll, hade svårt att göra sig gällande.

En förklaring skulle då kunna vara att de under de år som föregått Paulus’ förestående besök i staden helt enkelt inte varit aktiva i församlingen eftersom de fördrivits därifrån och inte tillåtits återvända. När de så slutligan kanske år 55, två år innan Paulus skriver sitt brev, tillåts återvända, har många skaffat sig ett liv på annat håll och också förlorat sitt fäste i Rom, varför endast ett mindre antal av de fördrivna återvänder. De kristna judar som då återvänder (som exempelvis Priscilla och Aquila) kommer till en församling som i flera avseenden är förändrad och där de judiska inslagen fått en mer underordnad roll. De anländande judekristnas krav på att få sina normer representerade i Romförsamlingen möts av motstånd av de icke-judiska kristna som under många år fritt kunnat ordna församlingen utan inblandning från synagogorna.

Om denna bild är någorlunda korrekt, skulle alltså Claudius ha fördrivit åtminstone merparten av Roms judiska befolkning utifrån i första hand ett etniskt perspektiv. Familjerna fick flytta från Rom. De judar som konverterat till kristendomen och sannolikt utgjorde bara en minoritet av Roms judar, betraktades av Roms styrande som lika mycket judar som de judar som höll fast vid sin moderreligion, och de följde därför med ”på köpet”. Av den kristna församlingen i Rom år 49 blev därför i huvudsak endast icke-judarna kvar att leda och utforma den kommande församlingen. Om Claudius’ fördrivning egentligen avsett de kristna och inte judarna, finns inga rimliga skäl till att inte också de icke-judiska kristna skulle ha fördrivits från staden. Ville man bli av med upprorsmakarna skulle man givetvis ha kastat ut alla som man ansåg stå bakom dessa oroligheter. En annan förklaring som brukar framkastas till vad dessa oroligheter handlade om, är att det egentligen rörde sig om strider mellan judar och kristna om den sanna läran och att Rom uppfattade detta som interna judiska stridigheter. Fast interna stridigheter skulle knappast ha skapa ett sådant tumult i Rom att man såg sig föranledd att fördriva en stor del av befolkningen. Upproren riktade sig ju i så fall inte mot Rom. Vidare skulle också sådana uppror ha innefattat icke-judiska kristna som på samma sätt som judarna skulle ha befunnits skyldiga till upproren och därmed rimligen ha kastats ut ur staden.

Jag anser inte själv att jag med detta resonemang på något vis har bevisat något. Men om upproret i Rom är knutet till oroligheter orsakade av judar och om konsekvensen av dessa uppror blev att Claudius beslutade sig för att fördriva ”alla” judar från Rom, då skulle rimligen också de kristna judarna ha tvingats lämna staden. Därmed skulle de icke-judiska kristna i stort sett ostörda ha kunnat utveckla sin församling och det skulle förklara den mer undanskymda roll som de judiskkristna utövarna verkar ha haft ett knappt årtionde senare när Paulus skriver till församlingen.

Roger Viklund, 2012-02-05

4 kommentarer

Skrev Suetonius kristna eller krestna?

17 augusti, 2011 den 20:09 (Erik Zara, Suetonius)

Jag tänkte sammanfatta Erik Zaras korta sammanställning A Minor Compilation from Suetonius’ Nero, redogöra för handskriftsläget och därutöver också resonera något kring frågan om Suetonius skrev kristna eller krestna.

Erik Zara inleder med att hänvisa till en tidigare artikel The Chrestianos Issue in Tacitus Reinvestigated (2009), där han visade att den äldsta bevarade handskriften av Tacitus’ Annales (15:44) från tiohundratalet, den andra mediceiska handskriften, ursprungligen hade stavningen chrestianos, alltså krestna, och att detta (direkt av skribenten eller senare av någon annan eller av skribenten själv) ändrades till christianos, alltså kristna. Även om detta inte är något bevis för vad Tacitus ursprungligen skrev, ger det ändå stöd för att han skrev krestna. Däremot finns inga belägg för att Tacitus skulle ha kallat Kristus för Chrestus. Detta ställer i och för sig till problem eftersom det är ologiskt att tänka sig att Tacitus i samma mening skulle växla mellan vokalerna e och i när han avsåg två ord med samma rot.

Zara påpekar att det även i senare skrifter förekommer stavning med e men att det överhuvudtaget finns få referenser till gruppen som kristna avseende första århundradet. Bland romarna är det frånsett just Tacitus endast Suetonius som omtalar dem i samröre med kejsar Nero. Suetonius skriver som bekant dessutom om Chrestus när han i samband med behandlingen av kejsar Claudius säger följande: ”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han från Rom” (Claudius 25:4). Det är dock mycket tveksamt om han verkligen avser Jesus här (se min serie Suetonius som Jesusvittne med start här).

Emellertid hänvisar Suetonius vid ett annat tillfälle (Nero 16:2) med relativ säkerhet till kristna, och han skriver då: ”De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff”. Zara har i sin ministudie undersökt ett antal av de viktigare handskrifterna gällande stavningen av kristna i Nero 16:2 och funnit att i inget enda fall stavas namnet med e utan alltid med i.

Låt mig klargöra något om de bevarade handskrifterna från Suetonius’ Kejsarbiografi. Det följande är en sammanfattning eller snarare parafrasering av det Donna W. Hurley skriver på sidorna 21–22 i Divvs Clavdivs av Suetonius

På 800-talet fanns handskrifter av Suetonius’ Kejsarbiografi i väst. När Einhard skrev sin biografi över Karl den store, (Vita Caroli) hade han tillgång till Suetonius’ bok om Augustus. Och Servatus Lupus, som var abbot i Ferrières, skrev år 844 ett brev till klostret i Fulda i Tyskland och begärde att antingen det tvåvolymsverk som där fanns av Suetonius’ de Vita Caesarum (“que … in duos nec magnos codices divisus est”), eller en kopia därav, skulle skickas till honom, eftersom texten inte fanns tillgänglig i hans del av Frankrike. Senare fick också Lupus tillgång till ett exemplar av texten fast det inte är känt om det var handskriften från Fulda. Denna är emellertid numera försvunnen.

Den äldsta bevarade handskriften är Codex Memmianus, eller som den också kallas, Parisinus 6115. Denna tros ha skrivits i Tours i mellersta Frankrike ca år 820. I så fall fanns det en handskrift i Frankrike när Lupus efterfrågade en, även om han inte kände till den. Memmianus är den sista i sitt slag, och har således inte kopierats. Den är dock besläktad med flera andra handskrifter; mest tydligt Gudianus 268 från 1000-talet och flera andra från 1100-talet. Dessa tillhör det som normalt kallas X-familjen och anses alla stamma från en försvunnen förlaga X såsom beskrivs i ”trädet” inunder. X-familjen är den ena av de två huvudgrupperna; den andra är Z-familjen. Denna är bevarad genom yngre handskrifter, där den äldsta är från sent 1000-tal och flera från 1100- och 1200-talen.

Nedanstående schema är hämtat från sidan 4 i William Hardy Alexander, Some textual criticism on the eight book of the Vita Caesarum of Suetonius,; från University of California Publications in Classical Philology, Vol. 2, nr 1, s. 1-33, 17 november 1908. William Hardy Alexander har i sin tur hämta schemat från belgaren M. Léon Preud’hommes Troisième étude sur l’histoire du texte de Suétone, De vita Caesarum från 1904 och endast lätt modifierat detta.

Ω. Tidig förfader till P, skriven med versaler, möjligen från 400-talet.
P.  Förlaga till alla kända handskrifter av De Vita Caesarum.
X.  Förlaga till den första gruppen handskrifter.
Z. Förlaga till den andra gruppen handskrifter.
x.  Förlaga till B och x’.
x’. Förlaga till a b c f.
E. Förlaga till A och D.
A. Codex Memmianus, Parisinus 6115, 800-talet.
B. Codex Vaticanus Lipsii, nr. 1904, 1000-talet, innehåller bara de tre första biografierna och en kort del av Caligula.
C. Codex Wulfenbuttelanus eller Gudianus 268, 1000-talet.
D. Codex Parisinus 5804, 1300-talet.
a. Codex Mediceus 68.7 (av Roth, efter Jac. Gronovius, benämnd Med. 3), 1000-talet.
b. Codex Parisinus 5801, 1100-talet.
c. Codex Mediceus 66.39 (av Roth, efter Jac. Gronovius, benämnd Med. 1), 1200-talet.
f. Codex Montepessulanus 117, 1200-talet.
α. Codex Londiniensis, Brit. Mus. 15 C III, 1100-talet.
β. Codex Parisinus 6116, 1100-talet.
γ. Codex Parisinus 5802, 1200-talet..
δ. Codex Mediceus 64.8 (av Roth, efter Jac. Gronovius, benämnd Med. 2), 1200-talet
ε. Codex Suessionis 19, 1200-talet
ζ. Codex Cantabrigensis, kk. 5, 24, 1200-talet
η. Codex Sionensis, 1100-talet
θ. Codex Dunelmensis, C III 18, 1100-talet
κ. Codex Sionensis, 1100-talet
λ. Codex Londiniensis, Brit. Mus. 15 C IV, 1200-talet

Både X och Z anses bygga på en gemensam förlaga, P, som inte finns bevarad. Orsaken till detta är att alla handskrifter börjar med Julius Caesar: annum agens sextum decium, således: ”på sitt sextonde år” (Iul 1.1). Början av verket är alltså förlorad och då samtliga handskrifter saknar den inledande texten är det rimligt att de alla stammar från en gemensam förlaga där inledningen saknades. Denna första handskrift Ω tros ha skrivits på 400-talet och då med enbart stora bokstäver. Det brukar antas att även handskriften i Fulda som Lupus efterfrågade saknade denna inledning och kan ha varit den förlaga P (Preud’homme) eller Ω (Ihm) som alla nu kända handskrifter bygger på.

Fler än hälften av de över 200 bevarade handskrifterna skrevs efter år 1375 fram till att boktryckningen tog över.

Av de två familjerna X och Z anses X vara den som bäst ha bevarat originaltexten, även om Z i vissa fall företräder en bättre läsart. Dessutom finns de fyra äldsta codexarna (A B C a) inom X-familjen. Men alla handskrifter anses stamma från en gemensam förlaga eller arketyp.

Zara har alltså kontrollerat 14 av de viktigare handskrifterna. 13 av dessa finns i Biblioteca Medicea Laurenziana i Florens, Italien, och därutöver har han undersökt den äldsta handskriften, Codex Memmianus (Parisinus 6115). Han anser att samlingen i Florens måste ses som representativ eftersom den innehåller de viktiga 1100-talshandskrifterna Codex Mediceus 68.7 och 66.39 från X-famljen och dessutom flera av de viktiga handskrifterna från från Z-familjen, som 64.8, 20 sin. 3 och 64.9.

I alla 14 handskrifter sägs att det är de kristna som straffades av Nero. I 10 av handskrifterna skrivs kristna med förkortningen xpiani (alltså chriani), efter modellen att man som regel skrev heliga namn (Nomina sacra) förkortade. I de flesta av dessa tio fall markeras de tre utelämnade bokstäverna ”ist” med ett streck över bokstäverna p och i (r och i). I de övriga fyra fallen skrivs två gånger christiani (en av dessa är Memmianus), chrẏstiani och xani med ett litet i ovanför x. I tabellen under återges alla 14 läsarter:

xani (i skrivet ovanför x) – Laur 20 sin.4, fol. 92r
xpiani (streck ovanför pi) – 20 sin.3, fol. 69v
xpiani (streck ovanför pi) – 64.3, fol. 94r
chrystiani (punkt ovanför y) – 64.4, fol. 115v
xpiani – 64.5, fol. 121v
christiani (dessutom ”christianis” i marginalen) – 64.6, fol. 126r
xpiani (streck ovanför pi) – 64.7, fol. 91r
xpiani – 64.9, fol. 94r
xpiani (streck ovanför pi) – 89inf.8/1, fol. 83v
xpiani (streck ovanför pi) – 89inf.8/2, fol. 77v
xpiani (streck ovanför pi) – 66.39 (Med 1), fol. 119r
xpiani (streck ovanför pi) – 64.8 (Med 2), fol. 50v
xpiani (streck ovanför pi) – 68.7 (Med 3), fol. 131v
christiani – Parisinus 6115 (Memmianus), fol. 86r

Man kan alltså konstatera krestna inte förekommer i någon av dessa viktiga handskrifter utan att namnet skrivs kristna, även om olika förkortningar förekommer. Med detta som utgångspunkt kan konstateras att den gemensamma förlagan för alla handskrifter synes ha haft i och inte e. Denna förlaga är P, en hypotetisk text som är från allra senast början av 800-talet, då Codex Memmianus (A) är från ca år 820. Men P antas i sin tur vara en avskrift av ytterligare en hypotetisk 400-talstext skriven med endast versaler och utan mellanrum, och hur stavningen var i denna förlaga vet vi inte. Eftersom (vad jag vet) ingen citerar Suetonius’ kristna-passage från denna tidiga period har vi ingen absolut kännedom om vad Suetonius skrev mer än att det på kanske 600 eller 700-talet i den handskrift som kom att utgöra förlagan för kommande avskrifter stod kristna och att det inte finns några tecken alls på att Suetonius skrev krestna.

Roger Viklund, 2011-08-17

2 kommentarer

Ett bemötande av Stephen Dando-Collins förslag att Suetonius och Tacitus är förfalskade.

30 maj, 2011 den 13:02 (Den andre BB, Suetonius, Tacitus, utomkristna vittesbörd)

I går lät jag i en hast sätta samman ett inlägg där jag huvudsakligen lät den australiensiske historikern Stephen Dando-Collins med sina egna ord argumentera för att såväl Suetonius’ omnämnade av kristna som Tacitus’ passage om Christus är senare kristna tillägg: Skrev Tacitus om Isiskulten i stället för om kristna?

Jag opponerade mig i mycket liten grad emot det han framförde och hade för avsikt att återkomma med den saken. Jag tyckte mest att det var intressant att ta del av en historiker som ägnar en hel bok åt branden i Rom år 64 och därtill anser att både Suetonius’ och Tacitus’ omnämnanden om kristna och Kristus i samband därmed är förfalskade. Själv ser jag inga starka skäl till att tro att det rör sig om förfalskningar.

I dag har den skribent som använder signaturen ”Den andre BB” skrivit en kommentar och ett bemötande, som är så eminent att jag frågade och fick tillåtelse att publicera det som ett gästinlägg här på min blogg. Inlägget förtjänar helt enkelt att publiceras som ett eget inlägg och inte försvinna i en kommentar.

Över till ”Den andre BB” …

Jag har visserligen inte läst mer av Dando-Collins framställning än det som Roger här citerar, men kände mig likväl inspirerad att skriva något slags bemötande. Det beklagas att texten har blivit så lång; hav förbarmande.

Termen christiani/chrestiani används i romersk litteratur av Tacitus och Suetonius (gällande Neros tid), av Plinius d.y. (gällande början av andra århundradet och tidigare) och i det möjligen taciteiska fragmentet återgivet av Sulpicius Severus (samt i Testimonium Flavianum, en dock trolig förfalskning). Dando-Collins har uttryckligen fel gällande att ”Sankt Peter” inte skulle hänvisa till de troende som kristna, då detta uttryckligen sker i Första Petrusbrevet 4:16. Vidare påstår han att kristna inte skulle kallas kristna i Apostlagärningarna, och av romarna kallades judar, vilket är felaktigt; jfr Apg 11:26, 26:28 och Taciti uttryck ”vulgus appellabat”, vilket indikerar att de kristna redan under Neros tid kallades chrestiani. Slutligen kan det konstateras att termen kristna även används i Didache, och att Tertullianus (Ad Nationes, 1:7) påstod att namnet fanns redan under Augusti och Tiberii regimer (vilket väl i vart fall gällande Augustus dock torde vara en överdrift). I övrigt kan väl omnämnas de (visserligen omstridda) inskriptioner återgivna av Gruter, där kejsar Diokletianus påstås ha bl.a. ”nomine christianorum deleto”. Tertullianus skriver att ordet kristen av ickekristna uttalades kresten (Apologeticus 3).

Alltsom oftast hävdar de som påstår att termen kristna (eller kristna överhuvudtaget!) inte fanns under första århundradet, att termen är så sällan använd. Detta används i sin tur för att misskreditera de få omnämnanden som finns. Detta är givetvis ett besynnerligt tillika felaktigt sätt att argumentera: ”förutom de här användningarna av ordet kristna, används inte ordet i det bevarade materialet – alltså är de befintliga användningarna förfalskade”. Man kan inte utan uppgiven orsak bortse från de kristna som sedan länge fanns när Plinius d.y. företog sig sina rättssaker. Att mot tillgänglig evidens påstå att Petrusbreven och Apostlagärningarna inte innehåller termen kristen, är vidare blott ohederligt eller okunnigt.

Påståendet att de tidiga kristna ”for a long time” skulle ha påståtts vara judar (ett påstående som i sin tur av somliga används som argument för att Suetonius i Claudius 25.4 skulle avse kristna!), detta trots att Suetonius, Plinius och Tacitus alla tillskriver de kristna en unik vidskepelse som funnits sedan en tid och som inte likställs med den redan då uråldriga judendomen, anser jag vara på sin höjd spekulativt. Även här förnimmes det närmast cirkulära resonemanget ”inte många kallar dem kristna, utan de var judar, så de dokument i vilka de kallas kristna är förfalskade”.

Att döma ut allt material, som inte passar ens egen tes, som förfalskat, för att därmed stärka den egna tesen, måste rimligen anses ovetenskapligt. Jag håller dock med Dando-Collins om att ”den judiska riktningen” och liknande uttryck knappast avser kristendomen (vare sig de används om Glabrio eller om Poppaea Sabina), dock av motsatt skäl mot Dando-Collins: chrestianus/christianus var en unik term för en unik grupp, som hade använts av en romersk skribent om denna grupp avsågs.

Argumentet att ”en väldig skara” inte kan avse kristna, ter sig tämligen svagt. Cavallins mening, att det rör sig om en retorisk överdrift, förefaller rimlig; Cavallin hänvisar till Annales 6:19, där Taciti påstående om ”en omätlig sträcka betäckt med lik, af alla kön, alla åldrar, höga, låga, spridda eller hopade” (Kolmodins översättning) kan jämföras med Suetonii påstående om endast 20 avrättningar (Tiberius 61). Vidare torde även en mindre mängd personer, t.ex. 20-50, uppfattas som en avsevärd mängd, då det rör sig om grymheter som cirkuslekar och bruk av mänskliga facklor. Dessutom kan vi omöjligen veta om det fanns en avsevärd mängd kristna i Rom år 64, särskilt om vi inte tror på ett startskott för rörelsen omkring år 33. Då Paulus skriver till församlingen i Rom, finns den redan, hur få namn på medlemmar han än nämner.

Det är Suetonius och inte Tacitus som beskriver christiani som en ”klass” (genus) och som sagt vet vi inte hur många det fanns. Det är inte otänkbart att även andra grupper än de som trodde som Paulus omfattades av termen; den tidiga kristenheten synes ha varit mångfacetterad. Redan Nipperdey och Andresen ifrågasatte frasen om korsfästelser såsom en tänkbar interpolation (ty att korsfästa en person är knappast att driva gäck med denne), och gällande upproriska sekterister som bränt Rom skulle knappast medborgarskap hindra korsfästelse i vilket fall. Dock håller jag med om att korsfästelsen av chrestiani som Tacitus skriver om sannolikt saknar koppling till kristendomens läror om en korsfäst frälsare. Det rör sig helt enkelt om en vanlig bestraffning som utfördes mot Roms fiender.

Att förutsätta en interpolation i såväl Tacitus som Suetonius, och även indirekt förutsätta att Sulpicii Severi text (se: Tacitus som Jesusvittne. Del 10e – Sulpicius Severus’ kännedom om Tacitus-passagen) skulle ha interpolerats eller att Severus (helt osannolikt!) skulle ha missförstått ett ”egyptierna” som ett åsyftande av de kristna, anser jag är högst tvivelaktigt. Dessutom ska man, enligt Dando-Collins, i fråga om Tacitus text inte bara förutsätta att ett enstaka ord har bytts ut, utan även att biten om att sekten hade sitt ursprung i Iudaea är interpolerad (ty Isiskulten uppstod inte där), och att en kristen interpolator skulle ha velat påstå att de kristna var ”kända för sina laster” och avrättades p.g.a. mänsklighetshat, samt att Iudaea var ”det ondas upphov”.

Att få sitt lik sönderrivet av djur – damnatia ad bestias – var vidare knappast förnedrande endast för den som påstods dyrka djur, utan var ett förekommande straff i det antika Rom. Ett djurs skändande av en kropp var förnedrande redan för Homeros (jfr behandlingen av Hektors lik i Illiaden 22.369-375), och två hästvagnars söndrande av Mettus Fuffetii lik, beskrivet av Livius (I.28), bekräftar att slik behandling fortsatte anses vara förnedrande. Detta bekräftar även Martialis, som under Titi kejsardöme skrev om att en viss enligt andra korsfäst Laureolus hade sönderrivits av en björn (Liber spectaculorum 7). Suetonius skriver om en romersk ädling som av kejsar Caligula kastades till vilda bestar (Caligula 27). Neros rådgivare Petronius nämner i Satyricon en slav som på grund av sedlighetsbrott slängts till vilddjur (”ad bestias”; se Satyricon 45). Även andra exempel finns i litteraturen. Som synes finns det ingen koppling mellan djurdyrkande och djurs skändande av fördömda människors kroppar, så Dando-Collins argument framstår som ytterst svagt.

Dando-Collins koppling mellan bränning och Isiskulten framstår som krystad och är onödig för förklaring av Taciti text. Att påstådda mordbrännare just p.g.a. att de var sådana själva utsattes för dödande brand, som straff och förlöjligande, synes mig ha högre ursprungssannolikhet än att de romerska statsmakterna skulle ha anpassat brottslingarnas straff efter deras religiösa tillhörighet. Dessutom kan det konstateras att Dando-Collins påstående att Isiskulten förvisso kunde ha varit skyldig till branden i Rom, helt saknar stöd i tillgängliga källor (Josefus, som nämner kulten i fråga, ska uppenbarligen ha ignorerat att den brände Rom). Branden får rimligen uppfattas som en olyckshändelse, som samtidens illvilliga förevitade fursten.

Om det nu är som Dando-Collins skriver, att Isiskulten efter ett förbud åter blev tillåten under fyrkejsaråret (har han månne endast den kryptiska frasen ”repressa in praesens” som grund för detta?), kan det konstateras att två av tre kejsare som Dando-Collins nämner (Otho och Vitellius) var starkt Nerovänliga och därmed knappast skulle undanröja ett av Nero fattat beslut om att förbjuda kulten p.g.a. att den brände Rom. Ett sådant beslut skulle rimligen uppfattas som ett upprättande av kultens ära, och därmed ånyo misstänkliggöra Divus Nero såsom brännare av staden.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Dando-Collins

1) bortser från – och far med osanning om – tillgänglig tidig evidens, som ger det tydliga intrycket att chrestiani/christiani var en från judar separat grupp,

2) på svaga eller närmast cirkulära argumentationsgrunder dömer ut Tacituspassagen som delvis interpolerad,

3) utan andra skäl än att den ”appears out of context” dömer ut Suetonii passage om Neros straffande av christiani,

4) rimligen måste förutsätta att den kristne historikern Sulpicius Severus antingen ska ha missförstått Taciti text om Isiskulten och grundlöst ha trott att den handlade om kristna(!) eller själv förvrängt Taciti text, eller att även Severi verk är interpolerat,

5) framför krystade kopplingar mellan avrättningsformerna i Taciti passage och Isiskulten, trots att naturligare tolkningar står att finna, som att Roms fiender förlöjligas genom att skändas av djur och att mordbrännare bränns till döds,

6) förutsätter att en kristen interpolator medvetet ska ha skrivit starkt negativa omdömen om de tidiga kristna och om den tidiga kristenhetens vagga Iudaea,

7) bortser från att den tidigaste läsarten chrestiani indikerar att den bevarade texten återspeglar Taciti originaltext, detta enär en kristen interpolator eller kopist knappast skulle ha stavat fel till ordet kristna och vid felstavningen dessutom råkat använda en redan under Tertullianus tid vanlig hednisk benämning på kristna.

Dando-Collins teori är, blir min slutsats, mycket dåligt underbyggd och utgör definitivt inte den mest närliggande tolkningen av föreliggande evidens. Q. E. D.

Kommentera

Skrev Tacitus om Isiskulten i stället för om kristna?

29 maj, 2011 den 15:23 (Stephen Dando-Collins, Suetonius, Tacitus, utomkristna vittesbörd)

Stephen Dando-Collins

Den australiensiske historikern Stephen Dando-Collins, utkom i oktober i fjol med boken, The Great Fire of Rome: The Fall of the Emperor Nero and His City, vari han som titeln anger avhandlar Nero och branden år 64. Han behandlar då också de anklagelser som riktas mot de kristna för att ha startat branden och är minst sagt skeptisk till sanningshalten i uppgifterna.

I förordet på sidan 6 tar han upp Suetonius’ bok om Nero, och anser att omnämnandet av de kristna i Nero 16 (”De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff”) förefaller lösryckt ur sitt sammanhang och att det nästan säkert kan avföras som ett fiktivt tillägg gjort av en kristen kopist till det Suetonius ursprungligen skrev:

“The question of veracity in the works of Roman authors brings us to the widespread modern belief that in an effort to find scapegoats for the fire, Nero martyred the Christians of Rome, a belief that has become embodied in Christian legend. Where did that belief originate? In Suetonius’ Nero, we find the brief reference in his description of Nero’s overall life and career: “Punishments were also inflicted on the Christians, a sect professing a new and mischievous religious belief.” This lone sentence appears out of context and without any reference to or connection with the Great Fire and can almost certainly be dismissed as a later fictitious insertion in Suetonius’ original text by a Christian copyist.”

Han verkar också tämligen övertygad om att Tacitusomnämnandet av Christus på samma sätt är ett kristet tillägg; alltså meningen i Annalerna 15:44: ” För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna)” Han fortsätter på samma sida:

“Surprisingly, Tacitus, in his Annals, claims that Nero specifically punished the Christians at Rome for the Great Fire, though the Annals can be regarded as an otherwise quite reliable work in terms of historical fact. As typified by the listing for ‘Nero’ in recent editions of Encyclopaedia Britannica, many modern-day historians believe that this tale of Christian persecution was apocryphal and was inserted in Tacitus’ Annals by a Christian copyist, centuries later.”

Att det skulle vara ett tillägg är enligt Stephen Dando-Collins inte så märkligt då inga av de romerska historikernas verk förekommer annat än i sena avskrifter. På sidorna 6 och 7 skriver han följande:

“None of the copies of the great Roman books such as the Annals that exist today are originals. All are later copies, often created centuries after the first edition, in the laborious, handwritten production process that all books went through prior to the invention of the printing press, making the insertion of invented interpolations simple and, unless a reader was in possession of the original text, undetectable. These copies of ancient Roman works were found, over the past several hundred years, in the libraries of Christian monasteries and institutions (the task of writing books by hand became the province of monks in Christian society) and in the private libraries of devout Christian aristocrats.”

Sedan listar han orsakerna till att betvivla att Tacitus verkligen har skrivit passagen

“One of the reasons for suspecting the authenticity of the Christian reference in Tacitus, and the reference in Suetonius, is that the term Christian makes no other appearance in Roman literature of the first century. Tellingly, neither Saint Paul nor Saint Peter, who are believed to have died during Nero’s reign, describe their followers as Christians in their Gospel letters. Neither does the New Testament’s Acts of the Apostles, thought to have been written by Saint Luke. Many early followers of Jesus Christ, a Jew, were Jewish, like Paul and Peter. To the Roman masses, this religion based around the Nazarene was nothing more than a Jewish cult, and so its followers were, for a long time, labe1ed Jews.”

Termen kristna skulle således inte ha varit i bruk och använts av romare på Tacitus’ tid. Å andra sidan används termen av Suetonius och av Tacitus, fastän han synes ha brukat termen krestna.

Stephen Dando-Collins tar sig an Dio Cassius som skrev på 200-talet och det stycke där han beskriver kejsar Domitianus’ arrestering av ett antal personer år 95; att de som arresterades anklagades för ateism och att denna anklagelse riktades också mot andra som anammade den ”judiska riktningen”. Han säger att många kristna forskare antar att den ”judiska riktningen” avser kristna, men Stephen Dando-Collins avfärdar den tolkningen eftersom den är gjord utifrån antagandet om en parallell med en viss Manius Acilius Glabrio och dennes samröre med en viss kristen katakomb. Enligt Stephen Dando-Collins är det tveksamt om Manius Acilius Glabrio verkligen var kristen, den kristna katakomben hade vid den tiden ännu inte tagits i bruk och Dio kände till kristna och brukade termen varför det vore underligt om han inte skulle ha underlåtit att använda den också annars om han avsett kristna.

Därefter vänder sig Stephen Dando-Collins på sidan 8 till uttrycket prokurator och säger att Tacitus näppeligen skulle ha brukat detta ord om det varit han själv som skrivit meningen:

“Less important, perhaps, is that passages in the Annals refer to Pontius Pilatus (Pilate) as a “procurator,” a title always accorded Pilate in Christian literature. Pilate actually held the lesser rank of prefect in Judea, something that Tacitus, who had access to the official records at Rome’s Tabularium and frequently quoted from them in his Annals, should have known.

After explaining that there was a widespread “sinister belief that the conflagration was the result of an order” from the emperor, the Annals go on:”

Han citerar sedan ur Annalerna 15:44, den del som svarar mot följande i Cavallins översättning med min översättning av den fetmarkerade delen:

”För att alltså få slut på ryktet anklagade Nero och straffade synnerligen utsökt dessa för sina laster hatade, vilka hopen kallade kristna (eller: krestna). Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade; och [fastän] undertryckt för stunden utbröt den fördärvliga vidskepelsen på nytt, inte endast i Judeen, detta ondas upphov, utan även i staden [Rom], där all världens gräsligheter och skamligheter flödar samman och förhärligas [eller: ivrigt idkas]. Alltså greps först de som erkände, därefter överbevisades på deras angivelse en väldig skara, ej så mycket om skuld till branden som hat till människosläktet. Och när de dödades gjordes de till åtlöje: de sveptes i hudar av vilda djur och hundar bet dem till döds; eller också korsfästes de och antändes för att när det kvällades användas som belysning. Nero hade upplåtit sin park för denna underhållning och gav också spel på Circus; klädd som körsven blandade han sig med folket eller stod på kuskbocken. Härav uppstod medlidande med hans offer, som visserligen var skyldiga och förtjänade de strängaste straff; men de förintades icke till allmänt väl utan för en enda mans vilda grymhet.”

Stephen Dando-Collins anser att uppgiften om ”en väldig skara” inte kan stämma in på de kristna emedan de omöjligt kan ha varit speciellt många i Rom vid den tiden. Han hänvisar till Paulus som inte namnger en enda inhemsk kristen i Rom och vidare Apostlagärningarna som enligt honom styrker endast att de fanns få kristna i Rom på 60-talet.

“That ‘an immense multitude’ was arrested is another cause to doubt that these people were Christians. Even the Christian Church acknowledges that the Christian community at Rome in AD 64 would have been quite small. The Apostle Paul, in his letters, usually listed the many leading Christians of the city or town where he was staying; in his letters from Rome of AD 6G-62, he named not a single local Christian. In a letter apparently written in AD 66, while he was incarcerated at Rome for the second time, he specifically named just three male and one female Christians living at Rome; from their names, those four appear to have been noncitizens, probably former slaves.

“That there were indeed Christians at Rome at the time is affirmed by Acts of the Apostles, which referred to a small party of Christians coming out of the city to meet Paul at his last stop outside Rome while on his way to the capital in the spring of AD 60. But for Tacitus to describe this small community as a ”class” at Rome does not ring true. The observation that some of these people were executed on crosses by Nero following the Great Fire tells us not that they were Christians, but that they were not Roman citizens. Crucifixion was the regular method of execution for noncitizens convicted of a crime throughout the Roman empire, for centuries before and after the crucifixion of Christ. The use of crosses for these particular prisoners’ executions was not a deliberate allusion to, or a mockery of, Christianity. It had nothing to with Christianity.”

Stephen Dando-Collins anser alltså att Tacitus’ hänvisning till kristna egentligen inte avsåg kristna. Han ställer sig frågan om hela det citerade stycket hos Tacitus är en förfalskning eller om stycket bara är lätt modifierat? På sidorna 9 och 10 skriver han följande:

“Was this entire section of the Annals text a forgery, as some believe? Or did the person responsible for the interpolation merely change a word here and add a sentence there to distort Tacitus’ original, for religious propaganda purposes? What if, for example, the original text had described those arrested and executed for starting the fire as followers of the Egyptian goddess Isis, and not as Christians? In that instance, all the interpolator had to do was replace ‘Egyptians,’ as followers of Isis were known, with the word ‘Christians.’”

Stephen Dando-Collins föreslår alltså att passagen ursprungligen handlade om att Nero anklagade de egyptiska Isis-anhängarna för branden och att någon kristen helt sonika ändrat i texten så att det i stället kom att åsyfta de kristna. Han fortsätter skriva på sidan 10 att dyrkarna av Isis inte bara var många utan också illa sedda. Man kan betänka Josefus’ berättelse om hur kejsar Tiberius lät korsfästa Isisprästerna och förstöra Isistemplet till följd av vad en viss Mundus gjorde mot Paulina.

“The worship of Isis was among the most popular of the religious cults followed at Rome by noncitizens during the first century. The first altars to Isis appeared on the Capitoline Mount early in the first century BC. Destroyed by the Senate in 58 BC, they were soon replaced by a temple to Isis, the Iseum, which was leveled on Senate orders eight years later. The so-called First Triumvirate, Octavian, Antony, and Lepidus, had a new temple to Isis and her consort Serapis erected in 43 BC—the Iseum Campense—on the Campus Marrius, on Rome’s northern outskirts. Other large Isea, or temples to Isis, would eventually be built at Rome—one on the Capitoline Mount and another in Regio III, with smaller ones on the Caelian, Aventine, and Esquiline hills.

“Isis, who was seen as a caring goddess welcoming both men and women, rich and poor, and who promised eternal life and aid with her followers’ earthly woes, soon had thousands of followers among all classes at Rome, but particularly among the lower classes. The cult of his involved certain mysteries, which Isiacs were not permitted to reveal to nonbelievers. There were even a number of similarities between the cult of Isis and the later Christian faith, not the least being initiation by baptism in water, the belief in resurrection, and the adoration of a holy mother and son-Isis and Horus. Later statues of the Virgin Mary nursing the infant Jesus Christ heat a striking resemblance to the earlier statues of Isis nursing her son Horus, which may well have inspired them.

“By AD 64, the cult of Isis had been in and out of favor at Rome for a century. In 21 BC, Augustus’ efficient right-hand man, Marcus Agrippa, forbade the rites of the cult of lsis to be practiced within a mile of Rome. In AD 18–19, during the early years of the reign of the next emperor, Tiberius, four thousand ‘Egyptians’ and Jews, all of them freedmen of military age (18 to 46), were rounded up at Rome and sent to repress brigands on the island of Sardinia.”

Stephen Dando-Collins försöker leda i bevis att beskrivningen hos Tacitus stämmer bättre in på Isisdyrkarna än på de kristna. På sidan 13 tar han upp att Isisanhängarna sägs ha dyrkat djur och att de som Nero ska ha dödat ”sveptes i hudar av vilda djur och hundar bet dem till döds”, då för att förnedra dem.

“Other evidence hints at the identity of those who were executed on Nero’s orders after the Great Fire. Look again at what the Annals say about them: ‘Mockery of every sort was added to their deaths. Covered with the skins of beasts, they were torn by dogs and perished.’ Consider also that followers of Isis were seen by Romans to worship animals, and that Anubis, the Egyptian god of the dead, had the head of a dog. Conversely, the priests of Isis eschewed all contact with animal products, which were considered unclean, and wore linen garments and sandals made from papyrus. For all these reasons, the mockery to which Tacitus refers-with the condemned made to wear animal skins as they were torn to pieces by dogs—strongly suggests that these people were followers of Isis.”

Stephen Dando-Collins tar också upp att eld utgjorde en viktig del i Isisreligionen.

“There was one other connection: As Nero would have known, fire played a key part in Isiac religious observances. This made the burning to death of some of the prisoners another mockery of the cult, just as it would have made the connection between the worship of Isis and the Great Fire credible to Romans at the time. It is not impossible that followers of Isis were indeed guilty of either spreading the fire, to ‘cleanse’ Rome, or of possibly setting the second-stage blaze in the Aemilian property.”

Därför föreslår Stephen Dando-Collins att Tacitus ursprungligen skrev något liknade detta:

”Consequently, to get rid of the report, Nero fastened the guilt and inflicted the most exquisite tortures on a class hated for their abominations, followers of the cult of lsis, called Egyptians by the populace, which had taken root at Rome, where all things hideous and shameful find their center and become popular.”

Någon kristen bytte sedan ut Isiskulten och egypter och lade till de kristna delarna. Han skriver också att Isiskulten under de kommande åren undertrycktes men sedan återkom, vilket därmed skulle tyda på att det var Nero som lät undertrycka den.

“All the indications are that the cult of lsis was subdued over the next few years after the Great Fire, before one of the first three of the four emperors of the tumultuous year of AD 68–69—Galba, Otho, or Vitellius—again permitted the worship of Isis.“

Roger Viklund, 2011-05-29

Signaturen ”Den andre BB” har bemött Stephen Dando-Collins argument och hans bemötande finns publicerat som ett eget inlägg: Ett bemötande av Stephen Dando-Collins förslag att Suetonius och Tacitus är förfalskade.

Kommentera

Suetonius som Jesusvittne. Del 6 – Bemötande av Helga Botermann

3 februari, 2011 den 22:17 (Helga Botermann, Suetonius, utomkristna vittesbörd)

Gaius Suetonius Tranquillus, ca 70–ca 140 vt, illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Suetonius som Jesusvittne. Del 1
Suetonius som Jesusvittne. Del 2
Suetonius som Jesusvittne. Del 3
Suetonius som Jesusvittne. Del 4a
Suetonius som Jesusvittne. Del 4b
Suetonius som Jesusvittne. Del 4c
Suetonius som Jesusvittne. Del 4d
Suetonius som Jesusvittne. Del 5

Detta är mitt bemötande av Helga Botermanns slutsatser, vilka jag presenterade i Suetonius som Jesusvittne. Del 4d – Botermanns slutsatser.

Innan jag inleder mitt bemötande av Helga Botermanns slutsatser bör noteras att vi inget säkert kan veta i frågan om vem Suetonius avsåg när han skrev om Chrestus. Det går att konstatera att Suetonius skriver att han hette Chrestus och inte Christus, att denne skapade tumult bland judar och inte kristna, och att som meningen är formulerad läsaren ges intrycket att denne Chrestus var på plats i Rom ca år 49 när oroligheterna ägde rum. Man kan argumentera för att Suetonius likväl avser Jesus Kristus. Vi kan emellertid inte veta om Chrestus avser den ene eller den andre. Vi saknar helt enkelt bevis och den slutsats man kommer fram till kommer med nödvändighet att vara en resonemangs- och sannolikhetsslutsats. Botermann anser att omständigheterna tyder på att Chrestus är att likställa med Christus, medan jag anser att de inte tyder på det. Jag ska i detta inlägg visa på det i mitt tycke svaga resonemang som Botermann bygger på och därmed förhoppningsvis också visa varför jag anser att Chrestus inte avser Christus.

Jag återger Botermanns slutsatser under rubriker som speglar det hon själv skriver och i den ordning som hon framlägger sin sak.

DET POLITISKA SAMMANHANGET

Helga Botermann anser att en kristen tolkning av Suetonius-passagen om Chrestus är att föredra framför att det skulle röra sig om en judisk upprorsmakare. Hon anser att en judisk upprorsmakare inte passar i det politiska sammanhanget.

Jag vet dock inte vad Botermann egentligen avser med ”ist jener unbekannte Unruhestifter nicht in den politischen Kontext einzuordnen”? Ty varför skulle en judisk upprorsmakare inte kunna passa in? Betänk hur läget egentligen var under nollhundratalet. Redan år 19 hade Tiberius fördrivit alla judar från Rom. Claudius skriver själv i ett brev till invånarna i Alexandria alldeles i början av sin tid som kejsare år 41 att de ska se upp med judisk undergrävande aktivitet. I samma brev säger han att judarna underblåser en allmän farsot över hela världen. Strax innan detta vid år 38 hade det enligt Filon skett rätt avsevärda förföljelser av Alexandrias judar, kanske på grund av upprorisk verksamhet, såsom Claudius låter påskina. I Palestina jäste missnöjet och det ledde så småningom till ett regelrätt judiskt uppror och krig med romarna med början år 66.

Jag kan inte se några som helst skäl till varför det INTE skulle ha kunnat förekomma judiska upplopp i Rom under Claudius’ tid. Kollektiva upplopp som involverade judar var vanliga i den grekisk-romerska världen.  Och med judar i upplopp följer av bara farten att det också finns en ledare för dessa upplopp; en ”judisk” upprorsmakare vid namn Chrestus.

PRICILLA OCH AQUILLA – JUDAR ELLER KRISTNA?

Vidare hävdar Botermann att det är svårt att tänka sig att Priscilla och Aquila, vilka senare framträdde som prominenta kristna missionärer, tidigare hade varit anhängare till en judisk Chrestus i Rom. Botermann anser att Priscilla och Aquila ”måste” ha tillhört orosanstiftarna och i synagogorna stiftat bekantskap med att ”Jesus från Nasaret är den utlovade Messias. Gud har uppväckt honom från de döda” – en synnerligen apologetisk formulering, kan jag tycka. Även signaturen Joshua för i denna kommentar fram liknande synpunkter.

Som jag skrev i min sammanfattning av Botermanns slutsatser, är detta att dra alldeles för långtgående slutsatser av det texten i Apostlagärningarna faktiskt säger. Vi vet ingenting om deras förehavanden i Rom före och i samband med Claudius’ fördrivning av alla judar därifrån. I Apostlagärningarna sägs följande:

”Sedan lämnade han [Paulus] Athen och for till Korinth. Där träffade han en jude vid namn Aquila, som stammade från Pontos men som tillsammans med sin hustru Priscilla nyligen hade kommit från Italien, eftersom kejsar Claudius hade låtit utvisa alla judar från Rom. Paulus sökte upp dem, och då han hade samma yrke stannade han hos dem och arbetade; de var sadelmakare. Varje sabbat talade Paulus i synagogan och försökte övertyga både judar och greker. När Silas och Timotheos kom ner från Makedonien var han fullt upptagen av sin förkunnelse och vittnade inför judarna att Jesus är Messias” (Apg 18:1–5)

Det är svårt att veta hur stor tilltro man överhuvudtaget ska ge åt Apostlagärningarna när det gäller Paulus’ verksamhet, eftersom berättelsen i flera andra fall rimmar illa med det som går att utläsa ur Paulus’ egna brev. I vilket fall redogörs därefter för Paulus’ vidare öden i Korinth och hans missionärsverksamhet på platsen:

”Paulus stannade kvar där i ett och ett halvt år och undervisade dem om Guds ord.” (18:11)

Så beslutar sig Paulus för att lämna Korinth och då följer Priscilla och Aquila med honom:

”Paulus stannade där ännu en tid men tog sedan farväl av bröderna och avseglade till Syrien i sällskap med Priscilla och Aquila … När de kom till Efesos skildes han från sina reskamrater.” (18:18–19)

Eftersom de två nu följer Paulus kan man utgå från att också de är omvända till kristendomen, något som senare också framgår genom att de i Efesos lär ut kristendomen:

”När Priscilla och Aquila hade hört honom [en jude vid namn Apollos] tog de sig an honom och gav honom ännu noggrannare kunskap om Guds väg.” (18:26)

I Efesos skriver Paulus (sannolikt) också Första Korinthierbrevet till församlingen i Korinth som han tidigare lämnat i sällskap med Priscilla (eller Prisca; Priscilla är en diminutivform av Prisca och betyder ”lilla Prisca”) och Aquila. Detta brev skrevs troligen i början av 50-talet (kanske år 53?). Alldeles i slutet av brevet sänder Paulus en hälsning till församlingen i Korinth:

”Församlingarna i Asien hälsar till er. Aquila och Prisca och församlingen som möts i deras hus hälsar hjärtligt till er, sina medkristna. Alla bröderna hälsar till er. Hälsa varandra med en helig kyss.” (1 Kor 16:19–20)

Aquila och Prisca har synbarligen tidigare verkat i Korinth och församlingen där känner därför troligen till dem. Deras hus i Efesos fungerar nu som mötesplats för kristna i Efesos.

Senare, mot slutet av 50-talet, skriver Paulus också till församlingen i Rom, kanske från Grekland. Han hälsar till de båda och deras hus fungerar fortfarande som mötesplats för kristna:

”Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De har vågat livet för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem. Hälsa också församlingen som möts i deras hus.” (Rom 16:3–5)

Uppenbarligen befinner sig Prisca och Aquila vid den tiden (ca år 57) i Rom. Fast Paulus hälsar i kapitel 16 till sammanlagt 26 personer och eftersom han vid tiden för brevskrivandet ännu inte hade besökt Rom förefaller hälsningen vara ställd till fler personer än vad han kan tänkas ha varit bekant med i Rom vid denna tid. Därför har det föreslagits att måhända också en kopia skickades till Efesos och att Paulus’ hälsning egentligen var ett tillägg till Romarbrevet avsett för dem som befann sig i Efesos, där Paulus trots allt vistats i två år.

Ur texten i Apostlagärningarna rörande fördrivningen går följande att utläsa:

1)      Att Aquila (och rimligen också Priscilla – fastän så inte sägs) var judar.

2)      Att alla judar hade fördrivits från Rom.

3)      Orsaken till denna fördrivning uppges ej.

4)      Att alla judar skulle ha deltagit i det som ledde till fördrivningen sägs inte.

5)      Att Aquila och Priscilla skulle ha gjort något som ledde till att de fördrevs (utöver att de var judar) sägs ej.

6)      Chrestus (eller Christus) nämns ej.

7)      Inget i texten säger att Aquila och Priscilla var kristna när fördrivningen skedde eller när de träffade Paulus. Visserligen kan de ha redan ha varit kristna men det framgår inte. Senare däremot klargörs det att de har anslutit sig till den kristna läran. Genom Paulus’ egna brev klargörs också att de senare i Efesos verkar som kristna missionärer.

8)      Följaktligen sägs aldrig att Aquila och Priscilla skulle ha följt någon Chrestus i Rom.

Hos Suetonius sägs följande:

”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom.”

Ur denna text går följande att utläsa:

1)      Att sannolikt alla judar fördrevs från Rom

2)      Att orsaken till detta var att Claudius ansåg att de ständigt och jämt gjorde uppror.

3)      Att det i detta fall var en viss Chrestus som var anstiftaren.

4)      Texten är formulerad på ett sådant sätt att läsaren får intrycket att denne Chrestus var på plats och ledde ”upproret”.

5)      Även om texten skulle gå att tyda på ett sådant sätt, är det osannolikt att alla judar skulle ha deltagit i dessa uppror. Det sägs bara att alla fördrevs.

6)      Att det var ett kollektivt straff som drabbade alla judar för att de var judar.

7)      Inget sägs om några kristna.

Det är således ett obestyrkt antagande att just Priscilla och Aquila hade varit anhängare till en judisk Chrestus i Rom, liksom att de båda vid den tiden skulle ha varit anhängare till en Jesus Kristus – ty då hade de varit kristna och det sägs uttryckligt att Aquila var jude.

Mot detta kan man invända att författaren av Apostlagärningarna med att Aquila var jude kan ha menat att han var en jude av ”börd” och alltså tillhörde det judiska folket, men likväl var kristen i sin trosuppfattning. Till stöd för detta kan man hävda att Paulus enligt Apostlagärningarna sökte upp dem i samband med sin ankomst och att de därför redan kan ha varit kristna. Detta antagande synes också grunda sig på föreställningen att Suetonius verkligen talat om Christus – vilket dock är det som prövas.

Författaren av Apostlagärningarna är rimligen en person vi kan beteckna som kristen. Att denne inte skulle ha vetat att det också var de kristna (om så varit fallet) och inte bara judarna som fördrevs från Rom, förefaller vara ytterst osannolikt. Dessutom vore det ologiskt av författaren till Apostlagärningarna att skriva att paret var judar om de i verkligheten var kristna, må vara kristna judar. Man kan föreställa sig att den absoluta merparten av alla de tidiga kristna, inklusive Paulus, till sin börd var judar. Varför då poängtera just Priscilla och Aquilas judiska tillhörighet om det inte var deras religiösa tillhörighet som avsågs?

Någon säger då kanske att uppgiften om att de var judar tillkom för att förklara varför de fördrivits från Rom. Men i så fall slår det tillbaka på uppgiften att kristna skulle ha fördrivits från Rom, eftersom ifall de kristna också fördrivits från Rom behövde det ju inte poängteras att Priscilla och Aquila var judar. Då hade det räckt om författaren av Apostlagärningarna skrivit att Priscilla och Aquila var kristna eftersom judarna och de kristna hade fördrivits från Rom. Som det nu står skrivet blir den logiska slutsatsen att Priscilla och Aquila var judar som fördrevs från Rom därför att alla judar hade fördrivits därifrån. I Korinth träffade de Paulus och under inflytande av hans missionsverksamhet konverterade de till kristendomen. Visserligen framgår det inte (vad jag vet) i Paulus’ egna brev att han i Korinth undervisade i synagogorna, men detta påstås däremot i Apostlagärningarna.

Inte nog med det, enligt teorin om att Suetonius’ Chrestus avsåg Christus skulle ju själva orsaken till fördrivningen ha varit messianska kristna missionärers aktivitet i Rom. Om författaren av Apostlagärningarna var medveten om den saken, varför skrev han då bara att ”kejsar Claudius hade låtit utvisa alla judar från Rom” och underlät att nämna de kristna? Detta var ju i så fall ett direkt angrepp på den kristna läran och något som skulle ha visat på den svårighet som mötte apostlarna och som i övrigt påtalas flitigt. Det vore en fjäder i hatten och något att lägga på det kristna martyrskapets altare.

Att författaren av Apostlagärningarna skulle ha varit ovetande om att kristna var inblandade i oroligheterna (om de nu varit det) låter än mer otroligt.

Till detta kan läggas att ingen tidig kristen författare (frånsett Orosius som ca 400 tolkar Suetonius som om denne avsåg Christus) har noterat någon förföljelse under Claudius och uppmärksammat att de kristna tillsammans med judarna skulle ha fördrivits från Rom. Faktum är att när Paulus, (troligen) mindre än ett årtionde senare än den tid då man kan anta att denna fördrivning ägde rum, skriver sitt Romarbrev, visar han ingen kännedom om händelsen eller ens oro för framtida romerska repressalier gentemot kristna. Den enda varning Paulus ger dem är när han skriver:

”Jag uppmanar er, bröder, att se upp med dem som vållar splittring och lockar till avfall från den lära som ni har undervisats i. Håll er undan från dem.” (Rom 16:17)

Detta avser uppenbarligen stridigheter inom den kristna rörelsen och har inget samband med en eventuell yttre förföljelse. Det finns helt enkelt inga tidiga tecken på att den fördrivning (eller möjligen de fördrivningar) som omtalas av Claudius och i Apostlagärningarna skulle ha gällt kristna och framför allt ha orsakats av kristna. Om det är så att Suetonius verkligen menar att det var Jesus Christus som uppviglat judarna, finns ingen annan rimlig tolkning än att de kristnas aktiviteter var den direkta orsaken till fördrivningen, och detta ger varken Paulus eller Apostlagärningarna sken av att veta om.

Att det kan ha funnits kristna som fördrivits från Rom om dessa samtidigt var judar av börd och alla judar fördrevs, är en helt annan sak. Detta är inte bara möjligt utan rent av troligt. Därmed kan också Priscilla och Aquila ha varit kristna judar och tillhört de kristna som kan tänkas ha följt med ”på köpet” när alla judar fördrevs utan att de kristna behövde ha haft någon egen förskyllan i den saken. Men något bevis för att så var fallet föreligger inte.

Så även om vi inget säkert kan veta, är det min bedömning att uppgiften i Apostlagärningarna styrker att det var judarna som fördrevs från Rom och att de inte fördrevs på grund av de kristnas aktiviteter utan på grund av sina egna.

HADE SUETONIUS ALLS EN FÖRLAGA?

Botermann säger att hon redan från början förutsätter att Suetonius inte stilistiskt har bearbetat sin förlaga och att denna redan innehöll ”anstiftaren Chrestus”. Men hon inte bara förutsätter att Suetonius inte stilistiskt har bearbetat sin förlaga, utan att han överhuvudtaget hade en förlaga. Det är kanske troligt att han hade det, men det är inget som vi vet något om.

Däremot kan uppgiften knappast bygga på kristna uppgifter och därmed heller inte som i fallet Tacitus, kunna tänkas bygga på hörsägen som har sin grund i det kristna berättat. Orsakerna till detta är egentligen två. Kristna skulle inte ha berättat att det var judarna som fördrevs på grund av oroligheter orsakade av deras ”Chrestus” i Rom under Claudius’ styre. Om de ändå mot förmodan skulle ha berättat det, borde de också ha känt till händelsen och den skulle ha förekommit i deras senare ”historieskrivning” – något den inte gör. Således kan man rimligen avfärda hörsägen från kristna som en källa.

Men detta hindrar inte alls annan hörsägen i form av att andra som Suetonius umgicks med inom den romerska aristokratin (där han kände såväl Plinius som Tacitus) hade berättat om judarnas fördrivning under Claudius’ på grund av oroligheter orsakade av en viss Chrestus. Avsåg detta inte alls de kristna kan uppgiften stamma från var som helst och från vem som helst. Suetonius var mer av en samlare och krönikör än en regelrätt historiker, och även om han sannolikt oftast byggde på skrivet material finns ingen garanti för att han alltid gjorde det.

Nåväl, låt oss skärskåda en eventuell skriven källa och hur Suetonius kan tänkas ha behandlat den.

BYGGER UPPGIFTEN PÅ ETT OFFICIELLT DOKUMENT OCH HAR SUETONIUS I SÅ FALL BEARBETAT DETTA?

Botermann hävdar att Suetonius inte stilistiskt har bearbetat sin förlaga och att den förlagan antingen var ett officiellt dokument eller bygger på ett sådant officiellt dokument. Är dessa båda antaganden, vilka hos Botermann mest synes fungera som axiom, rimliga antaganden?

Botermann anser det vara rimligt anta att Suetonius har hämtat uppgiften från de kejserliga arkiven. Hon påstår också att han ”otvivelaktigt” haft tillgång till register så att uppgifterna verkligen gick att lokalisera. Men hon medger att det faktum att De Coninck visat att Suetonius underlät att konsultera arkivuppgifter även i centrala frågor, gör det tveksamt att han skulle ha gjort det gällande en så pass obetydlig händelse som den om Chrestus. Och jag kan bara hålla med, med tanke på att Suetonius inte citerar ur en enda kejserlig brevväxling efter att han avhandlat kejsar Augustus (dog år 14 vt) och varefter han därför tros ha förlorat sin rätt att konsultera de kejserliga arkiven. (Robert E. Van Voorst, Jesus outside the New Testament, s. 38) Det är helt enkelt osannolikt att Suetonius hade tillgång till uppgifter ur de kejserliga arkiven när han skrev om Claudius.

Då inte heller Botermann känner sig övertygad om att Suetonius använt en officiell källa för sina uppgifter, men samtidigt ändå vidhåller att uppgiften sannolikt bygger på en sådan, föreställer hon sig att han förlitat sig på någon annan källa vilken i sin tur bygger på ett officiellt dokument. Suetonius ska ha övertagit uppgiften mer eller mindre ordagrant och detta ska stödjas av att påståendet är ”osmyckat” och ”reducerat”.

Botermann anser att detta är en rapport upprättad av det romerska polisväsendet och hon utgår från att myndigheterna begått ett misstag och blandat samman Chrestus med Christus och, lägger jag till, inte förstått att denne inte befann sig på plats och inte heller att det rörde sig om kristna. Till stöd för ett sådant antagande anför hon att man i forntiden många gånger var mer ovetande om sin egen historia än vad vi är. Fast detta må då gälla forna historiker som skrev om händelser bakåt i tiden i jämförelse med moderna historiker, vilka inte bara har tillgång till sina föregångares verk utan också en större samlad kunskap om forna tider. Men en rapport upprättad på plats när något inträffar, måste rimligen anses bygga på större kännedom om de verkliga förhållandena än vad vi i vår tid kan känna till om samma händelse när vi helt saknar kompletterande information om denna händelse. Med andra ord är det betydligt mer osannolikt att en redogörelse av ordningsmakten på plats skulle ha fått uppgifterna om det som hände helt om bakfoten än att senare tiders skribenter skulle ha fått det.

Ett annat påstående som det kan vara på sin plats att ta upp vid detta tillfälle är spekulationerna över att uppgiften skulle bygga på ett domstolsprotokoll. Eftersom Suetonius påskiner att Claudius utfärdade ett påbud, en förordning, om att judarna skulle fördrivas, anser vissa att detta påbud därmed skulle ha givits laga kraft i en domstol och att det protokoll som då upprättades låg till grund för Suetonius’ ”enradare”. Fast det är just sådana dokument som vi minst av allt kan misstänka för att innehålla felaktiga uppgifter. Om det skulle visa sig att Suetonius byggde på ett officiellt domstolsprotokoll, skulle detta tvärtom styrka att Chrestus var en judisk uppviglare.

Hur många kristna kan det egentligen tänkas ha funnits i Rom år 49, eller kanske år 41 (det andra förslaget på när fördrivningen skedde)? Ska vi tro Paulus var de i början av hans mission vid ca år 50 en ”handfull” som samlades hemma hos varandra i små grupper. Hur stora tumult skulle dessa kristna kunna skapa? Suetonius säger att de ”ständigt och jämt gjorde uppror”. Detta förutsätter oroligheter under en längre tid och ger stöd om att det verkligen är judar och inte kristna som avses.

Och uttrycket ”ständigt och jämt” torde inte ha förekommit i ett domstolsprotokoll eller i en polisrapport, som ju Botermann föreslår. Hon hävdar att Suetonius inte stilistiskt har bearbetat sin förlaga, vilket rimligen måste innebära att han mer eller mindre ordagrant skrivit av sin förlaga. Rimligen skulle dock vare sig en polisrapport eller ett domstolsprotokoll ha innehållit en så svepande generalisering som att judarna ”ständigt och jämt gjorde uppror”. I båda fallen borde den aktuella händelsen och direkta orsaken ha beskrivits och de berördas tidigare ”försyndelser” ha lämnats utanför. Det ankommer på en historiker eller berättare att förmedla dessa, varför Botermanns antagande om att Suetonius inte stilistiskt har bearbetat sin förlaga, vilken dessutom är ett officiellt protokoll, inte känns speciellt övertygande.

Det är givet att en äldre källa kan ha begått alla dessa misstag, men detta är ett antagande som i grund och botten är avhängigt av att oroligheterna verkligen genererats av kristna. Vore det inte så att vissa redan från början antar att passagen handlar om kristna, skulle de knappast förutsätta att källan begått alla dessa misstag. Och om man kommer till slutsatsen att källan helt missförstått det som verkligen skedde eftersom man redan från början antar att det är Christus och kristna som åsyftas, och man därefter använder sitt antagande till att argumentera för att Christus och kristna avses, då för man faktiskt ett cirkelresonemang – eller som Botermann uttrycker det om Slingerland, en petitio principii. Det kan inte vara annat än en vild gissning att Suetonius’ Chrestus-omnämnande skulle bygga på en polisrapport och antagandet synes grunda sig i cirkelresonemangsantagandet att det är Christus och de kristna som åsyftats.

VAR FÖRDRIVNINGEN EN FÖLJD AV BRÅK I SYNAGOGORNA OM HURUVIDA JESUS VAR MESSIAS?

Helga Botermann (och många andra) anser att orsaken till tumultet som ledde till fördrivningen av alla judar var bråk i synagogorna om huruvida Jesus var Messias. Hon menar att ett väpnat judiskt uppror mot Rom under ledning av en revolutionär upprorsman inte är att tänka på. Orsaken till detta synes utifrån hennes resonemang i övrigt vara att hon förutsätter att det handlar om stridigheter mellan judar och kristna. Fast som jag skrev i början undrar jag varför det inte skulle kunna röra sig om ett väpnat judiskt uppror? Jag anser dock inte att det nödvändigtvis behöver ha rört sig om ett väpnat judiskt uppror. Våldsamma protester och allmän oordning skulle likaså kunna räcka som grund.

Claudius’ misstro gentemot judarna var stor. Som jag visade i artikeln om Slingerland och dateringsproblematiken säger Dio Cassius att judarna var så många att det skulle ha skapat upplopp om Claudius försökt att stänga dem ute från staden Rom, varför han i stället förbjöd dem att hålla möten (där det rimligen uppstod oro på grund av missnöje). Och Claudius själv ska i ett brev ha varnat invånarna i Alexandria för judisk undergrävande aktivitet och att judarna underblåser en allmän farsot över hela världen. (Detta liknar onekligen Suetonius’ uppgift om att de ständigt och jämt gjorde uppror.) I inget av fallen avses kristna och detta visar att Botermann inte har fog för sitt antagande att det skulle vara uteslutet att det rörde sig om ett judiskt uppror mot Rom under ledning av en revolutionär upprorsman.

Vidare skulle Claudius knappast ha fördrivit ”alla” judar om det bara var den lilla gruppen av kristna missionärer som orsakade oroligheterna. Dio Cassius klargör ju att Claudius drog sig för att göra något sådant eftersom detta skulle skapa sådana upplopp. Vore det bara de kristnas predikande om Jesus Kristus som var orsaken till oroligheterna, vore det betydligt rimligare att Claudius slängde ut enbart dem och därmed undvek de stora upplopp en massfördrivning rimligen skulle medföra. Judarna skulle då med all säkerhet ha protesterat våldsamt och förklarat hur det egentligen låg till.

VARFÖR RÄTTADE SUETONIUS INTE DE FELAKTIGA UPPGIFTERNA?

Frågan om varför Suetonius inte rättade de felaktiga uppgifterna förutsätter naturligtvis att uppgifterna alls är felaktiga. Så det följande resonemanget förs således under premissen att uppgifterna är felaktiga – något som jag som bekant betvivlar att de är. Botermann frågar hon sig om det är rimligt tro att Suetonius skulle ha upptäckt misstaget i ”polisrapporten” och rättat till det? I motsats till många andra som tror att Suetonius åsyftade Christus och då förutsätter att han själv inte förstod detta, anser Botermann det vara omöjligt att Suetonius inte skulle ha förstått att passagen handlade om kristna.

I motsats till Botermann anser Van Voorst att Suetonius inte kopplar samman de båda händelserna. Jag håller dock med Botermann om att Suetonius svårligen kan ha varit ovetande om en sådan koppling om den förelegat. Det faktum att han inte gör en sådan koppling och med sin förklaring i Nero-passagen av vilka de var, visar att han gjorde det, tyder därför på att det heller inte fanns en koppling. Chrestus var inte Christus och Suetonius visste det.

Botermann menar att Suetonius’ val av Chrestus var den normala beteckningen på Christus bland romare och den i hans tycke rätta formen på det han uppfattade som ett personnamn på de kristnas ledare. Hon menar vidare att man inte kan förvänta sig att Suetonius, när han senare skriver om de kristna, ska återvända till den tidigare passagen om Chrestus och harmoniera styckena genom att där göra ett tillägg.  Dessutom menar hon att Suetonius likväl förstod att det var samma grupp som åsyftades.

1)      En första invändningen mot detta är varför Suetonius, om han som Botermann tror redan när han skrev om fördrivningen av judar under Claudius visste att händelsen orsakats av kristna, då inte sade det redan vid detta första tillfälle?

2)      Vidare har vi faktiskt inga bevis för att en sammanblandning av Chrest* och Christ* skedde så tidigt som på Suetonius’ tid. Det första någorlunda säkra tecknet på detta kommer med Justinus Martyren strax efter år 150. Suetonius’ Chrestus-omnämnande duger inte som belägg för denna sammanblandning då vi inte vet om han avser Christus och just detta är under prövning. Och vad gäller Tacitus, vet vi inte om han skrev chrestiani eller christiani och i vilket fall skrev han Christus (om handskrifterna inte är korrupta).

3)      Dessutom skulle en god historiker ha rättat sin källa om han visste att den var fel. Suetonius var måhända ingen god historiker på så sätt att han var källkritisk, men likväl borde han ha återgett de rätta förhållandena ifall han känt till dem.

4)      I Nero 16 skriver Suetonius att kristendomen är en ny och ond vidskepelse medan judarna ansågs vara ett forntida folk med en gammal religion. Detta visar att Suetonius klart visste skillnaden på den nya vidskepelsen kristendom och den gamla vidskepelsen judendom.

5)      En god historiker skulle dessutom inte ha uttryckt sig så oprecist att det framstår som om denne Chrestus var på plats i Rom i samband med upproret, om han vetat om att det egentligen avsåg den redan döde Christus. Latinets impulsore leder snarare tankarna till upprorsmakare än till uppror och ger intrycket av att en person på plats avses. Suetonius var god vän med både Plinius och Tacitus och borde rimligen också ha läst Tacitus’ verk Annalerna, inte minst som grund för sin egen framställan. Tacitus’ verk utkom några år innan Suetonius skrev sitt verk; och i Annalerna berättar Tacitus (såvida det inte är ett senare tillägg) att Christus avrättades under Tiberius’ tid. Hade Suetonius haft vetskap om att Chrestus var den Christus som avrättades av Pilatus, skulle han knappast ha skrivit som han gjorde.

Botermann säger att det faktum att Suetonius inte tillfogar quodam [en viss] framför namnet tyder på att personen var välkänd och att det därmed handlade om de kristna. Hon argumenterar för att om Suetonius avsett en i övrigt okänd judisk uppviglare skulle han ha skrivit impulsore Chresto quodam, ”uppviglad av en viss Chrestus”, och att avsaknaden av en reservation tyder på Chrestus var så känd att en sådan inte behövdes. Detta är visserligen möjligt, men motsägs av såväl yttre som inre omständigheter.

1)      Tacitus skriver som förklaring på vilka de kristna (eller krestna) var följande: ”Upphovsmannen till detta namn, Christus, avrättades genom prokurator Pontius Pilatus när Tiberius regerade”. Detta visar att Christus alls inte var så känd som Botermann antar. Varför kände sig Tacitus i så fall nödgad att förklara varifrån de kristna fått sitt namn och vem denne Christus var? Det tyder i stället på att de kristnas bakgrund var dåligt känd och att Christus inte var en figur som de romerska historikerna kunde förutsätta att läsarna kände till.

2)      Tacitus skriver inte ”en viss Christus” utan bara ”Christus”. Det visar också att fastän Tacitus ansåg att Christus inte var mer känd än att han behövde förklara vem han var, tillfogade han likväl inte något quodam framför Christus. Så även om Suetonius skulle kunna tänkas ha underlåtit att tillfoga ett quodam eftersom han ansåg att Chrestus var så välkänd, talar det enda kända parallellexemplet av en historiker från samma tid emot att orsaken till att han inte infogade ett quodam var att han ansåg personen vara välkänd.

3)      Botermann sitter också på två stolar samtidigt. Å ena sidan argumenterar hon för att Suetonius visste vem Chrestus var och ansåg denne vara så känd att han heller inte behövde förklara detta för sina läsare; inte ens tillfoga en liten osäkerhetsmarkör. Å andra sidan visste Suetonius inte ens att Christus var död vid den tid han skulle ha lett upproret, och Suetonius skulle därmed vara nästan mer oinsatt än vad hans läsare förutsätts vara. Man kan inte anta att en historiker som Suetonius väljer att utan förklaring namnge en person eftersom denne förväntas vara så känd att ytterligare presentation är överflödig, samtidigt som denne historiker inte ens vet att personen i fråga egentligen varit död i bortåt 20 år.

DEN ENDA BERÖMDA CHRESTUS

Det argument som förefaller vara det argument Botermann lägger störst vikt vid är att vi enligt henne inte känner till någon judisk upprorsman med det namnet som vid den tiden verkade i Rom, och att Christus är den enda berömda [Chrestus] under de två första århundradena.

1)      Den första invändningen mot detta är att inte heller Christus verkade som en upprorsman i Rom vid denna tid.

2)      Den andra invändningen blir att med det resonemanget skulle varje i övrigt okänd Chrestus som omnämns måsta identifieras med Christus.

3)      Vidare är det är en sak att via hörseln inte kunna urskilja vad personens namn var – en helt annan att skriva namnet fel när man dessutom vet vad anhängarna som fått sitt namn från denne person heter. Suetonius nämner de kristna och vet då att de stavar sitt namn med i. Den varifrån Christiani fått sitt namn kan inte gärna ha hetat Chrestus. Laestadianerna kan inte gärna härledas tillbaka till någon viss Listadius, utan grundaren bör ha hetat Læstadius.

INGEN JUDE MED NAMNET CHRESTUS HAR PÅTRÄFFATS I INSKRIPTIONER.

Trots en betydande mängd inskriptioner har ingen jude med namnet Chrestus påträffats. Detta är emellertid ett argument utifrån tystnad. Och frågan är hur många judar som kan tänkas dölja sig bakom de inskriptioner som nämner Chrestus? För att en individ som nämns i en inskription ska gå att identifiera som jude krävs att så sägs i inskriptionen eller att inskriptionen förekommer i ett judiskt sammanhang som exempelvis på en judisk begravningsplats. Orsaken till att Chreste gick att identifiera som judinna var att det uttryckligen framgick av en längre beskrivning att hon var judinna genom att det refererades till en synagoga.

Det är helt klart att Chrestus var ett namn som var populärt inom främst den grekisk-romerska befolkningen. Framför allt bland slavar synes namnet ha förekommit ofta. Däremot var det inte ett vanligt namn bland judar. Därmed inte sagt att det inte fanns judar som hette Chrestus. Vi har ju ett exempel på en kvinna som hette Chreste; alltså den feminina formen av Chrestus. Som jag tidigare har skrivit, att om en svensk kvinna kan heta Bengta går det knappast att hävda att svenska män inte kan heta Bengt. Om en svensk kvinna kan heta Augusta går det knappast att hävda att svenska män inte kan heta August. Om en judisk kvinna kan heta Chreste finns det inga goda skäl att hävda att en judisk man inte skulle kunna heta Chrestus. Eftersom judiska kvinnor uppenbarligen hette Chreste, kan vi nog utgå ifrån att det fanns judiska män som hette Chrestus. Bland de 122 Chresti bland personnamnen i Rom som H. Solin räknar upp, var det hela 60 som var av osäker härkomst. Bland dessa kan det säkert dölja sig flera judar.

Vidare kan den Chrestus som Suetonius omtalar ha varit en proselyt, en nyligen vunnen konvertit till judendomen. Kanske då en tidigare slav som hette Chrestus. Än troligare är att denne Chrestus var en så kallad ”Gudsfruktare” (θεοφοβείς), det vill säga en icke-jude som ändå anslöt sig till judendomen utan att fullständigt konvertera. Sådana så kallade ”Gudsfruktare” var rätt vanliga och, som Earl Doherty säger (s. 633), tenderar de nyaste anhängarna att också vara de ivrigaste och de mest högljudda.

Ett tredje alternativ är att Chrestus var en judisk messiasgestalt som därför i likhet med Jesus kom att kallas Messias och då på grekiska Christus. I så fall måste vi åter förutsätta att Suetonius blandade samman Christus med Chrestus. Dock i så fall en annan Christus.

Ett fjärde alternativ är att Chrestus var en icke-jude som inte ledde judarna i ett upplopp utan i stället gjorde dessa upprörda och att de därmed opponerade sig mot Chrestus i stället för mot Rom.

Jag anser att de båda sistnämnda alternativen är mindre troliga, men de är ändå möjliga.

SUETONIUS’ KÄNNEDOM OM CHRISTIANI

Suetonius är bekant med begreppet kristna och han vet att namnet stavas med i genom att han skriver christiani. Botermann anser att det är irriterande (Irritierend) att Suetonius känner till begreppet christiani och att han dessutom förklarar vilka de var när att han för första gången i samband med att han avhandlar Neros tid nämner dem:

”De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff.” (Suetonius, Nero 16:2)

De är alltså ”ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse”. Att Suetonius här förklarar vilka de kristna var tyder då på att han anser sig nämna dem för första gången – trots att Suetonius tidigare berättat om fördrivningen under Claudius. Vidare, i och med att Suetonius ansågs sig behöva upplysa sina läsare om vilka de var, tyder det på att de i motsats till vad Botermann påstår var relativt okända.

Att Suetonius blandat samman Chrestus med Christus motsägs alltså av att han skriver christiani. Suetonius visste uppenbarligen att anhängarna stavade sitt namn med i och inte med e. Och om användarna fått sitt namn från namnet på en person bör anhängarna och personen stava sitt namn likadant.

Ifall Tacitus ursprungligen skrev chrestianos (krestna), är detta det tidigaste belägget för en sammanblandning av christ* och chrest*, i så fall krestna i stället för kristna. Vi har dock inget tidigt bevis för att någon skrivit Chrestus och avsett Christus. Suetonius vore i så fall det enda exemplet därpå. Samtidigt vet vi inte med säkerhet hur man stavade namnet i den första tiden, eftersom kristna mycket tidigt utvecklade en vana att i skrift förkorta namnet med de tre grekiska bokstäverna Χρς, alltså ch-r-s. Eftersom de flesta av de bevarade handskrifterna bevarats i avskrifter gjorda av kristna, kom namnet Christus/Christos ofta att återges utan att vokalerna betecknades. Därmed kan vi inte veta om det bland alla Χρς också döljer sig ett och annat Chrestus. Å andra sidan betecknade Χρς just Jesus Kristus, och då även Suetonius’ verk förmedlats genom avskrifter gjorda av kristna kan konstateras att de inte har uppfattat Chrestus som Christus, ty då borde inte formen Chrestus ha överlevt utan ersatts av Χρς, alternativt Christus.

Botermann invänder med att det är orealistiskt tro att Suetonius skulle kritisk pröva sanningshalten i varje källa och dessutom kommentera den saken.  Hon menar att om han sammanställt material och skrivit om Claudius och senare när han gör detsamma om Nero finner en källa om de kristna, kan man inte förvänta sig att han återvänder till det första stället för att harmoniera styckena genom att där göra ett tillägg.

Men Botermann ansåg ju själv att Suetonius visste att de oroligheter som skedde under Claudius var förorsakade av kristna. Varför noterade han då inte det vid första tillfället?

OROSIUS OCH BEROALDUS

Botermann undrar hur Orosius (ca 375–ca 420) och Beroaldus (1453–1505) vilka både kunde latin, kunde tolka detta som impulsore Christo? Hon menar rimligen då att de inte skulle ha gjort det om det inte funnits anledning.

Detta ser jag som en mycket svag invändning. Visserligen är alla förklaringar och tolkningar osäkra och högst spekulativa och därför måhända av litet värde. Men borde inte Botermanns undran i stället riktas åt motsatt håll? Hur kan det komma sig att bara Orosius tolkar Chrestus som Christus? Kristna var sannolikt inte så okunniga om Suetonius som ofta görs gällande. Tertullianus hade definitivt läst honom och trots att han behandlar förföljelser av kristna nämner han inget om någon förföljelse under Claudius. Det gör ingen före Orosius. Att endast Orosius åberopar Chrestus-passagen kan bero på att ”endast” han gjorde kopplingen till Christus medan ”övriga” kristna insåg att judarna inte kan ha fördrivits till följd av att Christus ledde ett uppror i Rom. Detta är den rimliga orsaken till varför de heller inte hänvisade till Suetonius’ Chrestus. De ansåg att det inte handlade om kristna och Christus. Att sedan Beroaldus tar upp Orosius’ tolkning i sina kritiska kommentarer ett drygt årtusende senare har knappast med saken att göra – i varje fall inte mer än den har med att moderna uttolkare också förlitar sig på Orosius’ uttolkning.

SLUTPLÄDERING

Botermann menar att de filologiska invändningar som görs inte är hållbara. Hon anser att man bör följa principen att inte vara överdrivet skeptisk och därigenom göra denna information värdelös. Eftersom vi inte har hittat någon kandidat till den okände judiske Messiaspretendenten Chrestus bör vi använda den Chrestus som vi är bekanta med – då Christus.

Uttrycket ”överdrivet skeptisk” har jag stött på flera gånger tidigare och är allergisk emot. Motsatsen till ”överdrivet skeptisk” borde vara ”godtrogen”. Varför skulle det vara en dygd att tro att Suetonius avser Christus? Och varför skulle man genom att  vara skeptisk ”göra denna information värdelös”? Den blir givetvis värdelös för dem som önskar att skapa en förföljelse av kristna under Claudius, men i övrigt blir den inte mer värdelös än annan historisk information – den bara pekar i en annan riktning. Det finns ingen som helst anledning att använda den Chrestus som vi är bekanta med – då Christus, och detta av två anledningar. För det första därför att den berömde gick under namnet Christus, för det andra därför att det är historiskt ohederligt att välja att tolka ett namn så att det avser en känd person om det nu är så att det troligen rör en i övrigt okänd person.

Roger Viklund, 2011-02-03

37 kommentarer

Suetonius som Jesusvittne. Del 4d – Botermanns slutsatser

23 januari, 2011 den 16:31 (Helga Botermann, Suetonius, utomkristna vittesbörd)

Gaius Suetonius Tranquillus, ca 70–ca 140 vt, illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Suetonius som Jesusvittne. Del 1
Suetonius som Jesusvittne. Del 2
Suetonius som Jesusvittne. Del 3
Suetonius som Jesusvittne. Del 4a
Suetonius som Jesusvittne. Del 4b
Suetonius som Jesusvittne. Del 4c
Suetonius som Jesusvittne. Del 5
Suetonius som Jesusvittne. Del 6

Då sammanfattar jag sista delen, sidorna 95–102, av Helga Botermanns Das Judenedikt des Kaisers Claudius. Römischer Staat und ”Christiani” im 1. Jahrhundert (Stuttgart 1996), kapitel ”III. SUETON. CLAUD. 25,4”.

I detta avsnitt argumenterar Botermann mer för sin ståndpunkt, och även om det ofta ”kliar” i mina fingrar, har jag valt att så troget som jag har förmått återge hennes syn på saken, och endast i några få fall (och då endast summariskt), invända mot de ideer som jag anser vara ologiska. Jag avser i stället att i kommande inlägg [Suetonius som Jesusvittne. Del 6] bemöta min egen sammanfattning av Botermanns argument.

SUETONIUS’ IMPULSORE CHRESTO

Helga Botermann inleder med att referera tillbaka till sin uppfattning som hon redogjorde för i avsnitt 3, att den kristna tolkningen är att föredra framför att det skulle röra sig om en judisk upprorsmakare. Hon anser att en judisk upprorsmakare är svår att inordna i det politiska sammanhanget [varför, har jag svårt att se] och att det också är svårt att tänka sig att Priscilla och Aquila, som senare blev kristna missionärer, tidigare hade varit anhängare till en judisk Chrestus i Rom. [Detta återkommer jag till, men det är att dra alldeles för långtgående slutsatser av det texten i Apostlagärningarna faktiskt säger.]

Botermann fortsätter med att säga att hon redan från början förutsätter två saker – utan att egentligen i någon större omfattning motivera varför hon förutsätter detta:

1)      Att Suetonius inte stilistiskt har bearbetat sin förlaga och att denna redan innehöll ”anstiftaren Chrestus”.

2)      Att textstället bygger på ett officiellt dokument.

Hon utgår från att omvärlden hade skapat sig en viss kännedom om de kristna år 120, men visste mycket litet om dem år 49.

Botermann anser det vara rimligt anta att Suetonius har hämtat uppgiften från de kejserliga arkiven. Hon föreställer sig också att man hade register så att uppgifterna verkligen gick att lokalisera. Men hon medger att vi inte vet om Suetonius bedrivit arkivstudier. Hon säger att Luc De Coninck [Suetonius en de Archivalia, Brussels, 1983] visat att Suetonius underlät att konsultera arkivuppgifter även i centrala frågor, varför tvivel kan resas mot att han skulle ha använt sådana gällande struntsaker i kapitel 25. Suetonius’ rapport bygger därför enligt Botermann sannolikt på historiografisk litteratur [alltså historieskrivningens produkter] ur vilken Suetonius ska ha plockat ut material och omorganiserat under egna rubriker.

Botermann vidhåller att man trots detta måste anta att notisen går tillbaka till själva påbudet. Till stöd för detta antagande anför hon att påståendet är ”osmyckat” och på de väsentliga punkterna reducerat: då dels gällande åtgärden, dels gällande motiveringen till beslutet. Under dessa förutsättningar anser Botermann att impulsore Chresto inte kan tolkas på annat sätt än att Chrestus avser den person som orsakade oroligheterna och att man får förutsätta att myndigheterna begått ett misstag och blandat samman Chrestus med Christus, eftersom Jesus redan var död på Claudius’ tid.

Botermann anser att det är rimligt anta att myndigheterna har begått detta misstag. Hon påpekar att man i forntiden många gånger var mer ovetande om sin egen historia än vad vi är. Man måste därmed anta att bakom Impulsore Chresto döljer sig ett misstag begånget av polisväsendet. Hon anser att det bakom tumultet ligger ett bråk i synagogorna gällande om Jesus var Messias. Det skulle alltså inte röra sig om uppror gentemot Rom. En revolutionär upprorsman ledande ett uppror mot Rom är enligt Botermann inte att tänka på.

Efter att Botermann antagit att sammanblandningen gjorts i en polisrapport, frågar hon sig om Suetonius skulle ha upptäckt misstaget och rättat till det. Hon påpekar att de flesta moderna författare räknar med att Suetonius begått ett misstag och inte såg igenom de sanna förhållandena. Botermann tror att det är omöjligt och att Suetonius mycket väl visste vad det handlade om. Hon anser att även om man år 49 inte vetat vem Christus var och vad kristendomen var, skulle Suetonius på hundratalet ha varit fullt införstådd med den saken. Att Suetonius trots detta skrev Chrestus berodde enligt Botermann på att det vid den tiden var den normala beteckningen på Christus bland romare och att Suetonius därför uppfattade formen Chrestus som ett personnamn för Christus.

Att Suetonius trots detta skriver christiani, försvarar Botermann på ett i mitt tycke inte helt övertygande sätt. Hon menar att ordbildningen christiani utgår från samma förutsättning. Hur hon kan anse det kan jag inte se. Däremot anför hon Tacitus, Plinius och Justinus Martyren till stöd för att man uppfattade Christus som ett personnamn.

Hon säger att det faktum att Suetonius inte tillfogar quodam [en viss] framför namnet tyder på att personen var välkänd och att det därmed handlade om de kristna. Hon säger att Slingerland (se mitt inlägg: Suetonius som Jesusvittne. Del 5 – Slingerland och dateringsproblematiken på nytt) använder även denna omständighet till att argumentera för en obekant Chrestus, men att detta är en petitio principii [ett felaktigt bevis där man förutsätter det som ska bevisas]. Orsaken enligt Botermann är att vi inte känner till någon judisk upprorsman med det namnet som vid den tiden verkade i Rom, och att Christus är den enda berömda [Chrestus] under de två första århundradena. (och jag kan ändå inte låta bli att säga att inte heller Christus var en judisk upprorsman som verkade i Rom under Claudius’ tid).

Botermann erkänner dock att det är irriterande (Irritierend) att Suetonius känner till begreppet christiani och när att han för första [och enda, kan jag tillägga] gången i samband med att han avhandlar Neros tid nämner dem, förklarar han också vilka de var:

”De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff.” (Suetonius, Nero 16:2)

De är alltså ”ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse”. Att Suetonius här förklarar vilka de kristna var tyder då på att han anser sig nämna dem för första gången här – trots att Suetonius tidigare berättat om fördrivningen under Claudius. (Och, kan jag tillägga, tyder också på att de var så relativt okända – och alls inte kända som Botermann påstår – att Suetonius ansågs sig behöva upplysa sina läsare därom). Botermann invänder med att det är orealistiskt tro att Suetonius skulle kritisk pröva sanningshalten i varje källa och dessutom kommentera den saken.  Hon menar att om han sammanställt material och skrivit om Claudius och senare när han gör detsamma om Nero finner en källa om de kristna, kan man inte förvänta sig att han återvänder till det första stället för att harmoniera styckena genom att där göra ett tillägg. (Min korta kommentar blir att Botermann själv ju ansåg att Suetonius visste att de oroligheter som skedde under Claudius var förorsakade av kristna. Varför noterade han då inte det vid första tillfället?)

Botermann säger att hon anser att Suetonius mycket väl insåg sambandet mellan christiani och impulsor Chrestus. Hon anser det vara svårare att veta om Suetonius insåg att Chrestus hade avrättats redan under Tiberius’ tid och alltså inte var på plats i Rom när Claudius fördrev judarna. Det faktum att Tacitus kände till den saken behöver inte medföra att Suetonius också måste ha känt till detsamma – även om det är möjligt. Det är i vilket fall enligt Botermann inte tillåtet att stänga dörren för en identifikation med Christus bara för att där står impulsor. Hon undrar också hur Orosius (ca 375–ca 420) och Beroaldus (1453–1505) vilka både kunde latin, kunde tolka detta som impulsore Christo? Hon menar rimligen då att de inte skulle ha gjort det om det inte funnits anledning.

Botermann fortsätter: Förvisso kan impulsor åsyfta en tänkt upprorsmakare på plats i Rom, men sedan Plautus [min kommentar: den romerske komediförfattaren Maccius Plautus, ca 254–ca 184 fvt] har det också funnits en annan användning av ordet impulsor. Hon åberopar Plaut. Aul. 737; Arnob. nat 1:5; Cassian, concl. 9:6:3; Aug. civ. 7:11 och Paneg. 8:14:3. Dessa textställen går enligt Botermann att likställa med Suetonius’ användning av ordet impulsor [då får man förutsätta att hon menar att han med impulsor skulle avse Christus] och visar därmed enligt Botermann på möjligheten att också Suetonius har begått ett stort tidsmässigt misstag.

Botermann menar att de filologiska invändningar som görs inte är hållbara. Hon anser att man bör följa principen att inte vara överdrivet skeptisk och därigenom göra denna information värdelös. Eftersom vi inte har hittat någon kandidat till den okände judiske Messiaspretendenten Chrestus bör vi använda den Chrestus som vi är bekanta med – då Christus. Botermann anser att Priscilla och Aquila ”måste” ha tillhört orosstiftarna och i synagogorna stiftat bekantskap med att ”Jesus från Nasaret är den utlovade Messias. Gud har uppväckt honom från de döda”.

Jag avser att återkomma med en kritisk granskning av Botermanns argument.

Roger Viklund, 2011-01-23

7 kommentarer

Suetonius som Jesusvittne. Del 5 – Slingerland och dateringsproblematiken på nytt

15 januari, 2011 den 21:07 (Dixon Slingerland, Suetonius, utomkristna vittesbörd)

Gaius Suetonius Tranquillus, ca 70–ca 140 vt, illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Suetonius som Jesusvittne. Del 1
Suetonius som Jesusvittne. Del 2
Suetonius som Jesusvittne. Del 3
Suetonius som Jesusvittne. Del 4a
Suetonius som Jesusvittne. Del 4b
Suetonius som Jesusvittne. Del 4c
Suetonius som Jesusvittne. Del 4d
Suetonius som Jesusvittne. Del 6

Detta är en fri sammanfattning och uttolkning av H. Dixon Slingerland, “Suetonius Claudius 25.4, Acts 18, and Paulus Orosius’ Historiarum Adversum Paganos Libri VII: Dating the Claudian Expulsion(s) of Roman Jews (JQR, 1992), 127–144.

Inlägget överlappar delvis den information som förekommer i inlägget Suetonius som Jesusvittne. Del 2 – Judar eller kristna? från 9 november 2010.

Dio Cassius redogör för att Claudius agerade mot judarna redan år 41 under sitt första år vid makten:

”Vad gäller judarna, vilka åter hade ökat så i antal att det på grund av deras stora mängd skulle ha varit svårt att utan att skapa upplopp stänga dem ute från staden, körde han inte ut dem, utan beordrade dem att samtidigt som de skulle fortsätta sitt sedvanliga liv, inte hålla möten.” (Dio Cassius, Roms historia 60:6:6-7)

Claudius låter också i ett brev från samma år till invånarna i Alexandria varna för judisk undergrävande aktivitet (bevarat i ett papyrusfragment som påträffades år 1921 och nu finns på British Museum). I en passage av texten uppmanar Claudius invånarna att de …

”inte ska göra bekantskap med eller bjuda in judar som seglar ner från Syrien eller Egypten och på så sätt tvinga mig till en större misstro. I annat fall ska jag med alla medel utkräva hämnd på dem för att underblåsa en allmän farsot över hela världen.”

H. Dixon Slingerland, Professor of Religious Studies

Utöver dessa två redogörelser finns också Suetonius’ uppgift om att ”judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom.” Frågan är då när den fördrivning Suetonius omtalar ägde rum? Skedde den redan år 41 då de övriga uppgifterna om Claudius’ agerande mot judarna finns rapporterad om? Eftersom Suetonius’ framställan är tematisk och inte kronologisk går den knappast att jämka samman med Dio Cassius’. Denne säger dessutom att Claudius inte körde ut dem ur staden Rom, varför det ytterligare är svårt att föreställa sig att Suetonius’ fördrivning skulle ha skett år 41.

Ett argument utifrån tystnad vore det att Tacitus har beskrivit fördrivningen i de försvunna delarna av Annalerna över åren 41–46, eftersom han inget säger om den under åren 47–54. Dessutom hade Tacitus skrivit om Tiberius’ fördrivning av judarna från Rom år 19, och borde därför även ha skrivit om den fördrivning Suetonius beskriver. Fast mot detta kan man invända att även Josefus skriver om Tiberius’ fördrivning av judarna år 19 (strax efter förekomsten av Testimonium Flavianum) och trots att hans verk är komplett berättar inte heller han om fördrivningen under Claudius. Övriga tecken som Slingerland redogör för gäller tidiga förföljelser av judar i Alexandria, men dessa är enligt honom inte entydiga.

Den andra föreslagna tiden för fördrivningen är 49 vt. För detta talar två omständigheter – Paulus Orosius som i början av 400-talet förlägger fördrivningen till år 49 och Apostlagärningarna. Slingerland uppger dock att han tidigare visat att det inte går att slå fast att händelsen i Apostlagärningarna skulle ha skett just år 49. Han säger att Paulus’ ankomst till Korinth inte går att datera med större noggrannhet än perioden från strax före december 47 till år 54 vt (då Claudius dog).

Slingerland jämför uppgiften i Apostlagärningarna 18:2 rörande fördrivningen av judar i Rom med Suetonius’ Chrestus-passage (25:4) där också judarna fördrivs från Rom. Han säger att även om det inte går att avgöra om det är samma händelse, har de båda texterna mycket gemensamt.

De båda berättelserna är överens i detaljerna om att (1) Claudius (2) fördrev (3) judarna (4) från Rom. De avviker från varandra endast i att Apostlagärningarna hänvisar till Priscilla-Aquila och att Suetonius nämner Chrestus. Det finns inget som tyder på den minsta oenighet mellan de två berättelserna eller något som hindrar att de harmonieras. Det enda som skulle kunna skilja dem åt vore om man kunde visa att händelsen i Apostlagärningarna gällde hela den judiska befolkningen – πάντας τοὺς Ἰουδαίους (alla judar) – medan den hos Suetonius endast berörde en del av den judiska befolkningen i Rom. Eftersom latinets Iudaeos (hos Suetonius) går att översätta i obestämd form som ”judar” och i bestämd form som ”judarna” har vissa forskare föreslagit den förra översättningen ”judar”. Därigenom uppstår en skillnad mellan de båda passagerna. Fast Slingerland påpekar att den översättningen är osannolik i ljuset av hur Suetonius annars använder ordet ”Iudaeus”. Han använder ordet fem gånger utöver i Claudius 25:4 och i tre av dessa (8:4:5, 8:8:1, 3:36) fordras en bestämd artikel (alltså judarna), i ett fall är bestämd artikel att föredra (1:84:5) och i det femte fallet (2:76:2) är betydelsen oklar. Inte i ett enda av dessa fem andra användningar av ordet ”Iudaeus” kan man alltså säga att det avser judar i obestämd form och således kan avse endast en del av judarna. Slingerland sammanfattar att det därför i båda texterna talas om en fördrivning av hela den judiska befolkningen och att det därför inte heller i detta fall föreligger någon skillnad mellan beskrivningarna.

Men Slingerland fortsätter med att konstatera att fastän det visserligen inte går att anföra något till stöd för att det inte är samma händelse som beskrivs i både Apostlagärningarna och hos Suetonius, är det ändå inte självklart att det är samma händelse. Argument som att Claudius aldrig skulle ha fördrivit judarna två gånger är inte giltiga. Ett giltigt argument är dock att ingen av passagerna visar kännedom om en ytterligare fördrivning. Hur sannolikt är det att de två redogör för två skilda fördrivningar utan att någon av dem är medveten om den fördrivning som den andre skildrar? Mot detta kan anföras att Dio Cassius skildrar Claudius’ styre från år 41 fram till slutet av år 46 (plus bitar av den senare tiden), och känner inte till någon fördrivning under denna period, medan Tacitus’ skildring tar vid år 47 (Annalerna 11) fram till Claudius’ död år 54, och inte heller Tacitus känner till någon fördrivning av judarna. Slingerland skriver att eftersom heller inte Josefus nämner något om någon fördrivning av judarna är det fullt möjligt att Apostlagärningarna beskriver en fördrivning och Suetonius en annan och att övriga inte nämnde någon. Slingerland reserverar sig mot detta genom att poängtera att det kräver att Claudius var fientligt inställd och att det inte har rapporterats av någon att så skulle ha varit fallet. Men givetvis går det med ledning av citaten i inledningen att argumentera för att han ändå var det.

Slingerland anser att det inte finns stöd i Apostlagärningarna för en datering av den fördrivningen till år 49. Eftersom Paulus Orosius förlägger Suetonius’ fördrivning till det året måste hans uppgifter bedömas på sin egen grund. Paulus Orosius (385–420 vt) säger att fördrivningen skedde i Claudius’ nionde år. Då det första året är år 41 innebär det att han förlägger händelsen till år 49. Så här skriver Orosius:

“Anno eiusdem nono expulsos per Claudium urbe Iudaeos Iosephus refert. sed me magis Suetonius mouet, qui ait hoc modo: Claudius Iudaeos inpulsore Christo adsidue tumultuantes Roma expulit; quod, utrum contra Christum tumultuantes Iudaeos coherceri et conprimi iusserit, an etiam Christianos simul uelut cognatae religionis homines uoluerit expelli, nequaquam discernitur.” (Orosius, Historiarum Adversum Paganos Libri VII, 7:6:15-16)

”’I sitt nionde år lät Claudius fördriva judarna från staden [latin: urbe = stad; avser Rom]’, rapporterar Josefus.  Men Suetonius, som säger följande, påverkar mig mer: ’Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Christus [Christo], fördrev han från Rom.’ Huruvida han hade befallt att de judar som gjorde uppror mot Christus [Christum] skulle sättas stopp för och hindras, eller också ville att kristna i egenskap av människor tillhörande en besläktad religion skulle utvisas, går inte att avgöra.” (Orosius, Historiarum Adversum Paganos Libri VII, 7:6:15–16)

Till att börja med säger alltså Orosius att uppgiften om år 49 kommer från Josefus. I Josefus’ bevarade texter sägs aldrig något sådant, så frågan är då om Orosius hade tillgång till något av Josefus som nu är försvunnet? Orosius verkar dock inte ha varit en Josefus-kännare och hänvisar till honom vid ytterligare endast två tillfällen. I Historiae Adversum Paganos 7:9:3 hänvisar Orosius till Josefus, men texten är i själva verket hämtad från Suetonius och inte Josefus. Och i Historiae Adversum Paganos 7:9:7 citerar han Josefus, men detta citat är ordagrant hämtat från Hieronymus’ latinska översättning av Eusebios’ Chronicon. Detta visar med all önskvärd tydlighet att Orosius inte är att lita på när det gäller att Josefus skulle ha daterat förvisningen till år 49. Robert Eisler föreslår att Josefus verkligen hade skrivit detta och att kristna plockat bort stycket, fast varför då, då texten inte innehåller något fientligt gentemot kristna?

Orosius skriver också (som den ende) Christo och inte Chresto. Här är det uppenbart att Orosius själv har ändrat till en kristen stavning för att han trodde att det avsåg Christus – såvida nu inte någon annan har ändrat i handskrifterna av Orosius.

Slingerland argumenterar för att Orosius själv hittade på år 49 för att i kristen apologetisk anda kunna ge ett fast datum och därmed trovärdighet åt uppgiften. Med tanke på det omkringliggande materialet i hans redogörelse behövde han också slå fast ett datum för att också kunna datera det övriga. Dessutom var Orosius’ mål att visa att Romarrikets öde var en följd av dess fientlighet mot de kristna och för att kunna infoga Suetonius’ odaterade händelse till stöd för detta i sin berättelse, behövde han också ge händelsen ett bestämt datum. Enligt Slingerland var Orosius’ mål med att datera händelsen apologetiskt och inte historiskt. Uppgiften från Josefus hittade han helt enkelt på.

Slingerland säger att en fördrivning år 41 inte är trolig och en fördrivning år 49 inte påvisbar. Han undersöker också ett senare förslag att fördrivningen skulle ha skett år 52, men finner inget stöd för en sådan tolkning. Hans slutsats är att det är omöjligt att avgöra om det var en eller två fördrivningar och att det heller inte är möjligt att datera den eller dessa.

Personligen anser jag nog ändå att mycket talar för att det rör sig om samma fördrivning både hos Suetonius och i Apostlagärningarna, och jag anser att Slingerland själv också har gett stöd för en sådan tolkning. Tiden däremot är nog mer osäker.

Roger Viklund, 2011-01-15

3 kommentarer

Suetonius som Jesusvittne. Del 4c – Botermann om Chrest contra Christ

14 januari, 2011 den 21:28 (Helga Botermann, Suetonius, utomkristna vittesbörd)

Gaius Suetonius Tranquillus, ca 70–ca 140 vt, illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Suetonius som Jesusvittne. Del 1
Suetonius som Jesusvittne. Del 2
Suetonius som Jesusvittne. Del 3
Suetonius som Jesusvittne. Del 4a
Suetonius som Jesusvittne. Del 4b
Suetonius som Jesusvittne. Del 4d
Suetonius som Jesusvittne. Del 5
Suetonius som Jesusvittne. Del 6

Sammanfattning av Helga Botermanns Das Judenedikt des Kaisers Claudius. Römischer Staat und ”Christiani” im 1. Jahrhundert (Stuttgart 1996), kapitel ”III. SUETON. CLAUD. 25,4”, sidorna 87–95.

I avsnitt 5 tar Helga Botermann upp förhållandet …

CHRESTUS – CHRISTUS, CHRESTIANI – CHRISTIANI

Botermann inleder med att säga att Χριστός (Christos) är den vanligaste kristologiska beteckningen i nästan alla Nya Testamentets böcker. Vanligen förekommer det tillsammans med Ἰησοῦς (Iêsous), då som antingen Jesus Kristus eller Kristus Jesus. Båda orden kan bindas samman genom ὁ λεγόμενος (ho legomenos). (Min kommentar: betyder ”som kallas” eller ”så kallade”; alltså ”Jesus som kallas Kristus”, Ἰησοῦς ὁ λεγόμενος Χριστός.) Vidare kan titeln Χριστός användas utan namnet Ἰησοῦς och som ersättning för detta namn.

Χριστός är en översättning av Messias och förekommer redan i Septuaginta 37 gånger som beteckning på smorda personer. I första hand var det kungar men också präster som smordes. Profeterna smordes förvisso inte, men kunde även de genom att ha utvalts av Gud och ha mottagit anden beskrivas som smorda. Botermann fortsätter med en längre utläggning om att man inte får likställa detta äldre bruk av ordet Christos med den beteckning som senare kom att brukas på Jesus.

Hon säger att Paulus använder Χριστός 270 gånger. Jag räknade på detta tidigare. När Paulus använder namnet Jesus är det oftast som Jesus Kristus, Kristus Jesus eller Herren Jesus. Namnet Jesus utan titel används i alla Paulus’ brev – äkta som oäkta – endast 15 gånger. Titeln messias (kristus) utan namnet Jesus förekommer däremot 210 gånger. Och av de 15 gånger namnet Jesus brukas är det endast i 1 Thess 4:14 och 2 Kor 4:10 som det verkar handla om personen Jesus. Men detta var en utvikning.

Enligt Botermann är grekiskans χρηστιανόσ och latinets chrestianus i majoritet bland de texter som överlevt. Det äldsta belägget finns hos Tacitus (Annalerna 15:44:2) i Codex Mediceus 68 II. Hur spritt detta uttryck var kan man se genom Tertullianus’ tillrättavisning av hedningarna: Inte en gång namnet på de kristna ni bekämpar, känner ni rätt till (Tertullianus,  Apologeticus 3:5). Kristna apologeter använder namnet i ordlekar i en positiv betydelse av χρηστόσ [god] (Justinus, Apol 1:4:5, 1:46:4). I inskrifterna från Mindre Asien är χρηστιανοι absolut den normala formen. I fotnoten (268) till detta hänvisar hon till inskriptioner i Frygien och argumenterar för att dessa bör dateras till 300-talet, efter kejsar Konstantin (dog år 337). Först på 400-talet börjar den rätta stavningen råda i papyrushandskrifterna. Hon hänvisar till stavningen χρηστιανόσ på alla tre ställen i Codex Sinaiticus. Detta ligger måhända, som senare ska visas, i Botermanns eget intresse, då andra vill datera vissa av dessa till 200-talet.

Fast ändå kan formen Chrestus inte påvisas bland icke-kristna författare. Tacitus, Plinius och Josefus skriver alla Christus, under förutsättning att de texter vi har bevarade speglar originalet. Detta gör att flera betraktar Suetonius’ Chrestus som någon annan än Christus, inte minst för att Suetonius så tydligt kopplar Chrestus samman med judarna och mycket väl visste vilka de kristna var.

Eftersom hedningarna inte var bekanta med Septuaginta kunde de inte förstå ordet Χριστός. Utanför Septuaginta och NT, samt skrifter som direkt bygger på dessa skrifter, används χριστός aldrig om personer. Verbaladjektivet (adjektiv som är avlett av ett verb) χριστός avsåg egentligen bara den olja eller den salva med vilket man, ofta i terapeutisk behandling, smorde in folk med, och det betyder ”påbredbar”, ”pålagt”, ”insmort”. Endast de som var bekant med judiska föreställningar kunde förstå Χριστός som något annat än ett egennamn, vilket som helst – det gällde såväl hedningar som kristna, vilka hemma också varit hedningar.

Botermann påpekar också hur pass snarlika såväl grekiskans som latinets E och I var i uttalet och att dessa vokaler var svåra att höra skillnad på.

Så enligt Botermann kan man knappast betvivla (trots avsaknad av bevis: ”min notis”) att Christus förväxlades med Chrestus redan på Suetonius’ tid. Men det finns ett annat problem som Botermann avser att behandla längre fram, och det är att beteckningen christiani inte uppkom först i början av 300-talet, som de flesta antar vara fallet, utan enligt henne uppkom senast strax före år 60. Suetonius säger att de kristna år 64 under Nero utgjorde en ny vidskepelse. Men för Claudiuspåbudet år 49 bör man för den skull varken förutsätta att beteckningarna chrestiani eller christiani förekom.

Jag noterar att detta är Botermanns försök att förklara skillnaden mellan att Suetonius skrev judar år 49 (då kristna enligt henne ännu inte hade ett namn) och kristna år 64 (då de enligt henne fått sitt namn). Fast Suetonius skrev faktiskt ca år 120 och det vore anakronistiskt att tillskriva gruppen den beteckning de skulle ha haft i den tid de placeras, på samma sätt som det vore att tro att när vi beskriver händelser bakåt i tiden så skulle de uttryck vi ger dessa händelser vara relevanta i den tid som då rådde.

Roger Viklund, 2011-01-14

4 kommentarer

Suetonius som Jesusvittne. Del 4b – Botermann om läsarterna

11 januari, 2011 den 21:58 (Helga Botermann, Suetonius, utomkristna vittesbörd)

Gaius Suetonius Tranquillus, ca 70–ca 140 vt, illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Suetonius som Jesusvittne. Del 1
Suetonius som Jesusvittne. Del 2
Suetonius som Jesusvittne. Del 3
Suetonius som Jesusvittne. Del 4a
Suetonius som Jesusvittne. Del 4c
Suetonius som Jesusvittne. Del 4d
Suetonius som Jesusvittne. Del 5
Suetonius som Jesusvittne. Del 6

I del två av min sammanfattning av kapitel ”III. SUETON. CLAUD. 25,4 i Das Judenedikt des Kaisers Claudius av den tyska historikern (antika historien) Helga Botermann (f. 1938) har jag kommit till sidorna 72–87 och avsnitt 4 …

KONTROVERSEN GÄLLANDE CHRESTO – CHRISTO INOM DEN ÄLDRE FORSKNINGEN

Botermann noterar i fotnot 196 att hon för denna genomgång använt de böcker som funnits tillgängliga i Göttingens stads- och universitetsbibliotek och att för en fullständig studie av den tidiga moderna forskningen behövs en grundligare studie.

Hon noterar att redan från mycket tidig modern tid har det varit oenighet om det ska stå Chresto eller Christo. Denna oenighet går tillbaka till den kristne historikern och teologen Paulus Orosius (ca 375–ca 420) som när han citerar Suetonius skriver Christo. Min kommentar till detta är att vi givetvis har endast avskrifter också av det Orosius skrev, men denne synes dock ha ansett att Suetonius skrev om Christus alldeles oavsett vad hans förlaga kan tänkas ha innehållit.

„Seit es in der frühen Neuzeit eine wissenschaftliche Auseinandersetzung mit den antiken Texten gibt, ist um das Verständnis von impulsore Chresto gestritten worden. Die interpretatio christiana geht, wie oben schon gesagt, auf Orosius zurück, der Sueton zitiert, allerdings statt Chresto Christo schreibt und folgert, es sei von jüdischen Tumulten gegen Christus die Rede. Er wirft die Frage auf und läßt sie unbeantwortet, ob damals nicht nur Juden, die gegen Christus lärmten, sondern auch Christen vertrieben worden seien.“

Botermann säger att frånsett enstaka Christo och Chresto har handskrifterna Cheresto, Cherestro och Chiresto. Men Botermann skriver i fotnoten att hon inte själv sett dessa utgåvor utan förlitat sig på de uppgifter som förekommer hos Burmann, Amsterdam 1736 (s. u. S. 84). Hon påpekar att också M. (Theodor Mommsen förmodar jag) förlitade sig på Burmann (Leipzig 1907).

De först tryckta utgåvorna (Editiones Principis från 1470 och 1471) nämner dels Chrestro dels Cherestro. Dessa läsarter skulle med tiden, med hänvisning till det Orosius skrivit, trängas undan av Christo. Den venetianska utgåvan från 1510, som innehöll kommentarerna från Philipp Beroaldus (1453–1505) och Marcus Antonius Sabellicus (1436–1506), skriver Christo och har i kommentaren med det fullständiga Orosius-citatet.

„Neben vereinzeltem Christo und Chresto bieten die Handschriften Cheresto, Cherestro und Chiresto. Die editiones principes (1470 und 1471) nahmen teils Chrestro, teils Cherestro in den Text auf. Dieses wurde in der Folgezeit auf Grund der Orosius-Stelle durch Christo verdrängt. Die venezianische Ausgabe von 1510, die die Kommentare von Philipp Beroaldus (1453-1505) und Marcus Antonius Sabellicus (1436- 1506) enthält, schreibt Christo und bringt im Kommentar, mit PHIL. gekennzeichnet, das vollständige Orosius-Zitat.“

I likhet med Orosius ansåg Philipp Beroaldus att Claudius’ utvisning av judarna tillkom på grund av en konflikt i Rom mellan judar och kristna.

Baselutgåvan från 1542 med kommentarer från Sabellicus har Christo med det förklarande tillägget, andra skriver Chresto och med en förklaring varifrån ”egennamnen” stammar. Det är samma utformning av texten i Leidenutgåvan från år 1548. Likaså bestämde sig Erasmus av Rotterdam i sin utgåva från 1518 för Christo, vilket finns återgivet (abgedruckt) i utgåvorna från Basel 1542, Köln 1544 och Leiden 1548. Botermann har dock inte själv sett Erasmus’ utgåva.

Vid denna tid började emellertid Chresto att konkurrera ut Christo enligt modellen lectio difficilor, den svårare läsningen är den starkare. Utgåvorna från Leiden 1534 och Köln 1544 av Gryphius hade båda Chresto med tillägget, andra skriver Christo. Samma förfarande skedde i Baselutgåvan från 1560. Också Isaak Casaubonus skriver Chresto med ordet spärrat (texten utdragen) och i sina kritiska kommentarer finns bara hänvisningar till de befintliga codexarna, ingen ytterligare förklaring till valet av Chresto.

År 1565 drog den sovande debatten om huruvida Chresto skulle identifieras med Christo igång med den lärde fransosen Pierre Pithou. Denne Pithou menade att Suetonius utan tvivel avsåg Christus. Året därefter skrev Torrentius att det ska stå Chresto eftersom hedningarna hånade Christus genom att kalla honom Chrestus.

Jag kan också lägga till att Torrentius skriver följande:

”I U D AE O S  I M P U L S O R E  C H R E S T O .  Sic quidem unus e nostris ms. Alii omnes aut Cheresto, aut Cherestro, aut Chiresto etiam.”

Lævinus Torrentius, C. Svetonii Tranqvilli XII Cæsares Commentarii, Antverpiae 1578, s 383

Nu kan jag inte latin, men detta kan rimligen inte betyda något annat än att Iudaeos impulsore Chresto bara finns i en av våra handskrifter och att alla övriga antingen har Cheresto, Cherestro eller Chiresto.

Därefter fortsätter Botermanns uttolkningar utan jag avser att återge dem, då de i mina ögon inte längre för frågan framåt om vad Suetonius ursprungligen skrev. Dessa författares synpunkter finns i vilket fall sammanfattade hos moderna historiker och dessutom är då argumenten än bättre presenterade. Kring det förrförra sekelskiftet (ca 1900) var väl den dominerande uppfattningen den att Suetonius inte kan ha avsett Jesus Christus. Botermann sammanfattar kritikernas orsak till att anse så vara fallet:

Impulsore impliziert, daß der Rädelsführer als in Rom anwesend gedacht ist. Der impulsor heißt nicht Christus, sondern Chrestus. Als Sueton die Christen zum erstenmal erwähnt, nennt er sie aber richtig „christiani“ und fügt ein Erklärung bei, die nahelegt, daß er der Meinung ist, von ihnen vorher nicht gesprochen zu haben.

Med andra ord att denne upprorsledare befinner sig i Rom, att hans namn är Chrestus och inte Christus och att när Suetonius nämner de kristna för första gången kallar han dem vid deras rätta namn. Suetonius yttrar sig också på ett sådant sätt att det tyder på att han inte anser sig tidigare ha talat om dem.

EGNA REFLEXIONER

Så några egna reflexioner kring detta virrvarr av läsarter. Många verkar ha gjort det lätt för sig genom att bara antaga att det förhåller sig på ett visst sätt. Så kan exempelvis en expert på området, Robert E. Van Voorst i Jesus outside the New Testament: an introduction to the ancient evidence, i fotnot 29 på sidan 30 skriva följande:

Van Voorst har tagit den enkla utvägen och bara sökt i kritiska utgåvor. Men det är alls inte så att Chresto är den enda stavningen i handskrifterna och att det enda undantaget är Orosius med Christo. Det enda man väl kan säga är att inget tryckt manuskript av de allra första har Christo. Och dessa bygger rimligen på nu förlorade handskrifter. Dessa i sin tur synes ha haft en mängd varianter i sin stavning. Ska vi tro Botermanns sammanställning (där hon dock medger att hon själv inte kontrollerat dessa äldsta tryckta manuskript utan förlitar sig på Burmanns genomgång på 1700-talet) så fanns varianterna Cheresto, Cherestro, Chiresto och Chrestro. Till detta kan läggas Torrentius, som påstår att blott en av våra handskrifter lyder Chresto medan de övriga har andra stavningar. Det enda som inte verkar finnas är Christo.

Denna variation där dock Chrest* eller Cherest* utgör basen talar verkligen inte för att originalet hade Christo. Ty mångfaldigandet av nästan alla antika skrifter fram till sena medeltiden skedde i kristna munkkloster av kristna skribenter, vilka snarare hade en tendens att harmoniera avvikande läsarter och framför allt sådana som berörde de kristna. Att ett ursprungligt Christo skulle ha splittrats upp i alla dessa varianter utan att en enda handskrift bevarat originalstavningen förefaller vara ytterst osannolikt. Men vad Suetonius verkligen skrev verkar inte vara så säkert, om han skrev Cheresto, Cherestro, Chiresto, Chrestro, eller Chresto?

Roger Viklund, 2011-01-11

1 kommentar

Suetonius som Jesusvittne. Del 4a – Botermann om när och vem

11 januari, 2011 den 16:13 (Helga Botermann, Suetonius, utomkristna vittesbörd)

Gaius Suetonius Tranquillus, ca 70–ca 140 vt, illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Suetonius som Jesusvittne. Del 1
Suetonius som Jesusvittne. Del 2
Suetonius som Jesusvittne. Del 3
Suetonius som Jesusvittne. Del 4b
Suetonius som Jesusvittne. Del 4c
Suetonius som Jesusvittne. Del 4d
Suetonius som Jesusvittne. Del 5
Suetonius som Jesusvittne. Del 6

Utan vänner stod man sig slätt. I detta fall är det en godhjärtad person som brukar bistå mig som har tagit sig omaket att låna Helga Botermanns Das Judenedikt des Kaisers Claudius. Römischer Staat und ”Christiani” im 1. Jahrhundert (Stuttgart 1996) och också fotograferat av sidorna 50–102, innehållande kapitel ”III. SUETON. CLAUD. 25,4”. Jag har beslutat mig för att göra en kortfattad sammanfattning av det Helga Botermann skriver i ämnet och på grund av kapitlets längd delar jag upp sammanfattningen på fler än ett inlägg. Jag vill heller inte påstå att min genomgång är allomfattande, utan jag sammanfattar fritt det jag finner vara intressant och utan något försök till ordagrann översättning av det Botermann skriver.

Botermanns egen översättning av Suetonius’ Claudius 25:4 skulle emellertid i direktöversättning från tyskan lyda:

”Judarna, som – på anstiftan av Chrestus ­– ständigt förorsakade oroligheter, fördrev han från Rom.”

Detta avviker inte i någon större grad från Ingemar Lagerströms översättning:

”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han från Rom.”

Botermann skriver att det är osannolikt att Claudius skulle ha kunnat fördriva alla judar från Rom med tanke på deras stora antal.

NÄR SKEDDE FÖRDRIVNINGEN?

Orosius daterar utdrivningen till Claudius nionde år (år 49):

”Anno eiusdem nono expulsos per Claudium urbe Iudaeos Iosephus refert. sed me magis Suetonius mouet, qui ait hoc modo: Claudius Iudaeos inpulsore Christo adsidue tumultuantes Roma expulit; quod, utrum contra Christum tumultuantes Iudaeos coherceri et conprimi iusserit, an etiam Christianos simul uelut cognatae religionis homines uoluerit expelli, nequaquam discernitur.” (7:6:15–16)

Noterbart är att Orosius uppger Christo och inte Chresto.

Botermann redogör för olika uppfattningar om att Orosius inte bara kan ha hittat på detta utan måste ha läst det i någon bok som nu är försvunnen, exempelvis hos Julius Africanus. Fast Botermann påpekar också det uppenbara i att uppgiften passar som hand i handske med uppgiften om fördrivningen av judarna i Apostlagärningarna, där det enligt dess kronologi skedde ca år 49. Man kan därför misstänka att Orosius’ uppgift om att fördrivningen skedde år 49 kommer från att Orosius själv förutsatt att det Claudius skriver om är samma fördrivning som förekommer i Apostlagärningarna. Därmed är enligt Botermann Orosius’ uppgift” oanvändbar”.

EN JUDISK UPPRORSMAKARE OCH/ELLER MESSIASPRETENDENT

Hur ska man bäst förstå impulsore Chresto?

Man kan tänka sig att Chresto ska uppfattas som Christo. Därmed kan man tänka sig två alternativ.

1)      Christus = Messias är beteckningen på en bestämd person, således Jesus Kristus.
2)      Christus = Messias är beteckningen på en i övrigt okänd judisk messiansk agitator.

Men om Chresto ska uppfattas som just Chresto kan man tänka sig en judisk uppviglare vid namn Chrestus. Att vi i så fall inget hört om denne Chrestus är inte så förvånande då det är ett välbelagt vanligt namn.

I fotnot 152 på sidan 57 säger Botermann att det i förteckningen CIL VI (Lincks sammanställning av numren i CIL VI finns att läsa här) i vilket fall finns fler än 80 belägg för namnen Chrestus och [den feminina formen] Chreste. H. Solin räknar upp 122 Chresti bland personnamnen i Rom. Av dessa 122 var 1 född fri, 60 av osäker börd, 4 sannolikt frisläppta (slavar), 55 slavar och frisläppta, var 1 son till en frisläppt och 1 utlänning. Och det finns i samma uppteckning ännu fler belägg för namnet Chreste, då 159 kvinnor, och fördelningen vad gäller dessa kvinnors ställning är liknande den hos männen. I listan över grekiska namn intar Chrestus plats 34 bland de vanligaste manliga namnen medan Chreste var det 10:e vanligaste namnet bland kvinnor. Dessau ILS räknar upp 31 personer som bar dessa namn, varav 1/3 (11 st.) stammade från slavar. Ett lexikon över grekiska personnamn, Band I de Egeiska öarna, Cypern och Cyrenaika, listar 2 Χρηστοσ, 1 Χρηστα och 1 Χρηστη; Band II gällande landskapet Attika i Grekland, 24 Χρηστοσ och 1 Χρηστα.

Botermann skriver att namnet uppenbarligen var omtyckt bland slavar och framför allt slavinnor. Bland judar träffar vi dock bara på det en gång, närmare bestämt i den kvinnliga formen Chreste (se inskriptionen här).

Botermann redogör för Zielinskis uppfattning, där han uppger att kejsar Claudius betraktade judarna som en sjukdom som besmittade hela världen. De ständiga utbrotten av revolutionär aktivitet bland judarna kulminerade i tre uppror, det första åren 38–41 med centra i Alexandria, Cyrenaika och Rom, det andra med det judiska kriget i Palestina 66–70 och det tredje var den stora revolten under kejsar Trajanus’ tid. Han anser därmed det vara rätt orealistiskt att tänka sig att Suetonius med Chrestus skulle avse Christus.

M. Borg intar den motsatta positionen genom att poängtera den starka antiromerska tonen i Paulus’ Romarbrev och anser det vara tämligen säkert att Chrestus egentligen avser Christus. Borg ser i Claudius’ passage intyg för att även somliga judar i Rom delade uppfattningen om ett befriat Palestina.

S. Benko anser att Chrestus är en i övrigt okänd judisk upprorsmakare. Även han ser detta som en ”kulturkamp” mellan judarna och den grekisk-romerska befolkningen. Denne Chrestus anspelade på de strömningar bland judarna som ansåg att man måste bruka våld för att uppnå Gudsherravälde.

Också Koestermann argumenterar för att Chrestus är en i övrigt okänd judisk upprorsmakare. Denne använder som bevis sin tes de chrestiani som Tacitus beskriver (Annalerna 15:44) och vilka Koestermann anser vara anhängare till Chrestus och inte till Jesus Christus. Han hänvisar till Ciceros beklagan (Flacc. 66) över judarnas ständiga upplopp och Tiberius’ utfärdande av ”drakoniska” straff. Han anser att man kan betvivla att en handfull kristna skulle dra till sig en sådan uppmärksamhet som den Suetonius redogör för, i jämförelse med vad den stora gruppen upproriska judar skulle kunna åstadkomma. Koestermann anser att vi ska se denna Chrestus som en individuell person; som en pådrivare och uppviglare/ledare för judar som sammangaddat sig.

Botermann påpekar att alla de anförda tolkningarna bygger på att judarna i staden Rom var upproriska. På grund av den spända situationen i Palestina kom nya messianska förväntningar att växa sig starka också i Rom. En invändning mot att Chrestus inte skulle vara Christus utan en judisk upprorsmakare på plats i Rom är att vi i övrigt inget känner till om en sådan person – trots att han ska ha skapat upplopp i den romerska huvudstaden. En annan invändning Botermann har är att man i likhet med andra upprorsmakare snabbt borde ha avrättat honom, i stället för att massutvisa hans anhängare. Min egen invändning mot detta synsätt är att man givetvis kan ha gjort både ock, och att den allmänna upprorsstämningen kan ha lett till denna utvisning oavsett vad myndigheterna valde att göra med själva ledaren.

Botermann hänvisar till de allmänna messianska stämningarna bland judar och anför bland annat Theudas som 45/56 vt påstod sig kunna dela Jordanfloden och ”egyptern” som några år senare samlade 30 000 anhängare på Oljeberget. Den allmänna stämningen var den om det nära förestående världsslutet.

Botermann påpekar dock att med den information vi för närvarande besitter känner vi inte till att någon annan messiaspretendent har kallats Christos, fastän det funnits de som uppträtt som om de vore Messias. Det hebreiska Messias motsvaras ju av det grekiska Christos. Dessutom är de kända Messiasfigurerna alla kopplade till Palestina och vi har inget exempel på någon som uppträtt annorstädes. Mot detta går det att göra den självklara invändningen att om den Chrestus som Suetonius omtalar, plus andra obskyra referenser till Chrestus, skulle avse judiska Messiasgestalter, finns helt plötsligt både andra som kallats Christus och verkat utanför Palestina. Problemet vi har att tampas med här är ju att Chrestus och Christus blandas samman och att man tenderar att tolka allt som åsyftar Chrestus som om det skulle åsyfta Jesus Christus.

Botermann anser i vilket fall att man kan avfärda den ”okände upprorsmakaren” och utgå från att Chrestus avser Jesus Christus.

Det kommer mera …

Roger Viklund, 2011-01-11

Kommentera

Suetonius som Jesusvittne. Del 3 – Chrestus eller Christus?

13 november, 2010 den 17:34 (Klemens av Alexandria, kyrkofäder, Suetonius, utomkristna vittesbörd)

Gaius Suetonius Tranquillus, ca 70–ca 140 vt, illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Suetonius som Jesusvittne. Del 1
Suetonius som Jesusvittne. Del 2
Suetonius som Jesusvittne. Del 4a
Suetonius som Jesusvittne. Del 4b
Suetonius som Jesusvittne. Del 4c
Suetonius som Jesusvittne. Del 4d
Suetonius som Jesusvittne. Del 5
Suetonius som Jesusvittne. Del 6

I sin kejsarbiografi skriver Suetonius följande när han behandlar kejsar Claudius:

”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han från Rom.”

I mitt förra inlägg Suetonius som Jesusvittne. Del 2 – Judar eller kristna? redogjorde jag för grunderna till att anta att Suetonius med judarna antingen avsåg just judarna eller kristna. Jag påvisade att det fanns flera faktorer som talade mot att han skulle ha avsett Jesus Kristus. I detta inlägg har jag för avsikt att granska namnet Chrestus och den möjlighet som föreligger att Suetonius egentligen avsåg Christus.

Christus är en latinsk form av grekiskans Christos (Χριστός). Utöver att avse personen Jesus Kristus (på grekiska Ιησούς Χριστός) betyder ordet i grunden smord, inoljad eller fuktad. Efter år 586 fvt, sedan Juda rike gått under och folkets ledande skikt deporterats till Babylonien, utbredde sig förväntningarna på en kommande frälsare, som skulle återupprätta det fallna Israel. Denne frälsare kom att på hebreiska kallas ha-mashiah, försvenskat till messias. Detta är inget namn utan en titel och betyder ”den smorde”. Israels första kungar Saul, David och Salomo ansågs av präster och profeter ha blivit smorda till sitt ämbete och i samband därmed fått mottaga JHVH:s ande.

Från ca 300-talet fvt började många judar överge sitt hebreiska modersmål till förmån för grekiskan. Troligen var det också ett stort antal grekisktalande som konverterade till judendomen. Den hebreiska bibeln, vårt Gamla Testamente, blev därmed obegriplig för många judar utanför Palestina och översattes därför till grekiska. I denna översättning, kallad Septuaginta, ersattes det hebreiska ordet ha-mashiah konsekvent med ho christos, som betyder detsamma, ”den smorde”. Man kan alltså säga att medan de judar som alltjämt talade hebreiska längtade efter messias, längtade de grekisktalande judarna efter christos, utan att det förelåg någon större skillnad mellan dem för övrigt. Vårt ord ”Kristus” är den latinska formen av det grekiska ordet.

Med all sannolikhet var det ingen på nollhundratalet och hundratalet som hette Christos. Namnet skulle ha tett sig mycket märkligt för de personer som inte var bekanta med den judiska messiasföreställningen.

Chrestus är den latinska formen av det grekiska ordet chrêstos (χρηστός) vilket är ett adjektiv med betydelsen användbar, utmärkt, ärbar, god, nyttig, medgörlig, mild, behaglig, snäll, vänlig och välvillig. Därutöver var grekiskans Chrêstos och latinets motsvarighet Chrestus ett regelrätt namn som bars av framför allt slavar och frigivna slavar. På sidan 106, not 2, i De antiquissimis veterum quae ad Iesum Nazarenum spectant testimoniis (Giessen 1913) redogör Kurt Linck för fler än 80 förekomster av namnet Chrestus i latinska inskriptioner funna i det gamla Rom. Jag tycker mig kunna räkna till 83 stycken inskriptioner med namnet Chrestus på sidan som ses här till höger.

Jag vill också här passa på att rekommendera Wikipedia-artikeln om Chrestus, vilken är en ovanligt bra artikel för att komma från svenska Wikipedia och beröra ett ämne som har bäring på kristendomen.

Robert E. Van Voorst påpekar på sidan 34 i Jesus outside the New Testament att det i hellenistisk grekiska var en nästan fullständig överlappning av ljuden för jota (ι), eta (η) och diftongen epsilon-jota (ει). Det betyder att det var svårt att höra skillnad på Christos och Chrêstos och vi vet också att orden/namnen blandades samman. Detta omtalas av kristna skribenter.

I mitten av 100-talet skriver Justinus Martyren följande:

”Såvitt man kan döma av namnet vi anklagas för [kristna] är vi de mest förträffliga [krestna] av människor … Vi anklagas för att vara kristna, och att hata det som är förträffligt [krestet] är orätt”. (Justinus Martyren, Apologi 4:1; citerat från Chrestus)

Ett halvt århundrade senare (ca år 197) skriver Tertullianus följande:

”Om detta hat nu riktas mot namnet, vilken skuld kan man då tillvita namn? Vilken anklagelse kan man göra mot enbart beteckningar, förutom att ett visst uttal av ett namn låter antingen barbariskt eller är olyckligt eller plumpt eller oanständigt? Vad gäller betydelse av ordet kristna [Christianus] kommer det från smörjelse. Och även när det felaktigt uttalas ’Chrestianus’ av er (ty ni vet inte ens det korrekta namnet på det ni hatar), är det format från vänlighet och godhet. Således hatar ni inte bara oskyldiga människor utan även ett oskyldigt namn.” (Tertullianus,  Apologeticus 3:5; i min översättning från engelska, fast jag sneglat på den latinska texten som återfinns här inunder)

”Nunc igitur, si nominis odium est, quis nominum reatus? Quae accusatio vocabulorum, nisi si aut barbarum sonat aliqua vox nominis, aut infaustum aut maledicum aut inpudicum? Christianus vero, quantum interpretatio est, de unctione deducitur. Sed et cum perperam Chrestianus pronuntiatur a vobis (nam nec nominis certa est notitia penes vos), de suavitate vel benignitate conpositum est. Oditur itaque in hominibus innocuis etiam nomen innocuum.”

Och vid ungefär samma tid skriver Klemens av Alexandria följande:

”De som nu har sin tro i Kristus både är och kallas goda (Chrestoi), på samma sätt som de som tas om hand av den sanne kungen är kungliga. Ty medan de visa är visa genom sin visdom och de som iakttar lagen är så genom lagen, är också de som tillhör kungen Christos kungar och de som är Kristi kristna.” (Klemens, Stromata 2:4:18)

Ett drygt århundrade ytterligare senare, i början av 300-talet, skriver kyrkofader Lactantius att de okunniga kallar Christus för Chrestus:

”Bland människor kallas han Jesus, ty Christus är inte ett egennamn utan en titel av makt och välde. Judarna hade för vana att kalla sina kungar detta. Men betydelsen av detta namn måste läggas fram på grund av de okunnigas villfarelse, vilka genom ändringen av en bokstav har för vana att kalla honom Chrestus.” (Lactantius, Gudomliga läror 4:7:5)

Således kan man nog slå fast att förväxlingen av Christus med det nästan likalydande Chrestus var vanlig bland icke-kristna. Vi har dock inget belägg för att så skedde redan på Suetonius’ tid även om det är rimligt att anta att så var fallet. Tacitus kan ju dessutom ha förväxlat kristna med krestna.

Men även kristna synes ha växlat mellan ”chrest” och ”christ”. I den troligen äldsta nästan fullständiga handskriften innehållande hela Bibeln, Codex Sinaiticus från mitten av 300-talet, är stavningen vid alla de tre tillfällen då kristen eller kristna (Χριστιανός) förekommer i stället kresten eller krestna. Exemplet här inunder är hämtat från Apostlagärningarna 26:28:

Texten lyder ”λιγω με πιθειϲ χρη-ϲτιανον ποιηϲαι”. Övre raden längst till höger avslutas med ΧΡΗ för att fortsätta på nästa rad med CTIANON (kre-sten). I den uppförstorade bilden till höger kan man se hur det ursprungliga e:et eta (H) ändrats till ett i, jota (Ι) genom att den högra delen suddats bort. Men den ursprungliga bokstaven kan ändå ses när texten fotograferats i rätt ljus och bilden manipulerats för att bättre framhäva bakgrunden. Detsamma gäller de två övriga fallen från Apostlagärningarna 26:28 och Första Petrusbrevet 4:16, vilka i tur och ordning återges nedan.

Likaså i handskrift p72 från ca år 300, kan man i 1 Pet 2:3 (ett av de 7 tillfällen där ordet chrestos förekommer i NT) i stället läsa Christos – så att det inte står ”Herren är ”god” utan ”Herren är Kristus”. Ett måhända förklarligt misstag om det alls var ett misstag, emedan det redan i originalet kan ha varit en anspelning på att Christus är chrestus; alltså god.

Från G. Mendel, 'Catalogue des monuments grecs, romains et byzantins du Musée Imperial Ottoman de Brousse', Bulletin de correspondance hellenique 33 (1909), s 423

Ovan 1 Pet 2:3 från p72. Texten lyder: ”ει εγευσασθαι επειστευσατε οτι χρ̅ς ο κς̅”, där χρ̅ς längst till höger på övre raden är en förkortning av Christos och där [ο = bestämd artikel] κς̅ längst till vänster på raden inunder är en förkortning av kyrios, Herre.

Enligt Van Voorst (s. 35.) blandades namnen också samman på begravningsinskriptioner i Frygien under tidsperioden 240–310 vt.Till höger återges en av dessa inskriptioner från Frygien där kristna stavas krestna. Det berörda ordet är understruket med rött och genom att klicka på bilden öppnas den uppförstorad i ett eget fönster.

Överhuvudtaget råder en viss förvirring kring chrest* kontra christ* och vi har fler inskriptioner med stammen chrest* där ingen konsensus råder om det avser Kristus/kristna eller någon viss Krestus/krestna; där det kan avse en annan grupp eller andra grupperingar som gick under namnet ”de goda”. Ett exempel är denna kopp eller skål som påträffades år 2008 av arkeologen Franck Goddio i vattnet utanför hamnen i Alexandria, Egypten.

Inskriptionen säger ΔΙΑΧΡΗCΤΟΥΟΓΟΙCΤΑΙC. Texten är inte alldeles lättolkad men rimligen ska det skrivas ΔΙΑ ΧΡΗCΤΟΥ Ο ΓΟΙCΤΑΙC; alltså ”Dia Chrêstou o goistais”. Den kanske vanligaste tolkningen som görs är då att goistai kommer från goês (γόης) med bestämd artikel ([h]o) före. Grekiskans γόης betyder magiker och bedragare och används av kristna författare som Eusebios i en negativ betydelse. Den enda gång ordet förekommer i NT (2 Tim 3:13) används det i betydelsen att ”bedraga”.

En tolkning av texten skulle kunna vara ”magiker genom Chrestus”. Vissa tolkar då detta som ”magiker genom Christus”. Denna tolkning förutsätter emellertid att goistais, liksom Chrestou, är genitiv singular, och fungerar som ett efterställt nominalt attribut i satsen. Men goistais bör rimligen vara dativ pluralis. Därför kanske Chrestou inte ens avser ett namn som Chrestus, utan skulle kunna vara ett adjektiv med betydelsen ”vänlighet”; då att muggen varit en gåva som givits till ”magiker med vänlighet”. (Charles Crosby, Jesus the Magician? Archaeological Find Unlikely As Earliest Reference to Jesus Christ)

Koppen liknar de som tillverkades i Pergamon i nuvarande Turkiet med start ca 125 fvt fram till senast år 50 vt. Den fördes i så fall till Alexandria och inskriptionen är gjord efter tillverkningen eftersom ytskiktet är genomskuret. Den påträffades i vattnet i ett lager som tros härröra från perioden ca år 1 till ca år 50 vt. Den kan således vara äldre än från den tid Jesus anses ha varit verksam (ca år 30) och möjligen även styrka en Krestus-kult från tiden före Kristus. Om detta finns en hel del mer att säga.

I vilket fall råder inget tvivel om att christ* ofta förväxlades med chrest*.

Kan då Suetonius ha menat Christus fastän han skrev Chrestus? Svaret är att han givetvis kan ha gjort det. Det som talar för den saken är att orden uttalades mycket snarlikt och var svåra att skilja åt samt att det inte var ovanligt att det misstaget gjordes. Något som också talar för den saken är att det inte finns någon annan given kandidat än Christus, då den Chrestus Suetonius omtalar inte finns omnämnd någon annanstans.

Det som talar mot att Suetonius skulle ha förväxlat namnen är dock flera. Han skriver trots allt att det är judarna och inte kristna samt ger sken av att denne Chrestus fanns på plats i Rom vid tiden för upploppet. Suetonius beskriver också kristna i en annan bok och använder då deras riktiga namn. Suetonius visste alltså inte bara hur namnet stavades utan även att de kristna var en egen grupp särskild från judar och med en egen form av NY vidskepelse (se: Suetonius som Jesusvittne. Del 2 – Judar eller kristna?). Vidare är det faktiskt en stor skillnad på det man hör och säger jämfört med det man läser och skriver. Även om man inte förmådde höra skillnad på Chrestus och Christus vore det inga problem att kunna stava namnet rätt. Då Suetonius (under förutsättning att de handskrifter som har bevarats inte har manipulerats) skriver Christiani måste han bara utifrån stavningen ha förstått att de kristnas ledare omöjligen kan ha hetat Chrestus utan måste ha hetat Christus. I annat fall får vi utgå från att Suetonius själv inte hade en aning om vem han beskrev och inte alls kopplade samman Claudius’ fördrivning av judarna under ledning av Chrestus med de kristna som Nero straffade.

Kunde det då ha varit en viss Chrestus som ledde upproret? Namnet Chrestus var som visats mycket vanligt och då framför allt bland slavar och frigivna slavar. Däremot var det inte vanligt bland judar. Enligt David Noy (Jewish Inscriptions of Western Europe: Volym 2) har man inte påträffat några judar med namnet Chrestus i Rom. Man har funnit hundratals namn i katakomber, på inskriptioner och andra källor och inget av dessa namn var Chrestus. Således var Chrestus ett ovanligt judiskt namn men ett vanligt grekisk-romerskt namn.

Bland de som anser att Suetonius trots allt avsåg Christus resonerar man som så att om den Chrestus som eggade upp judarna var på plats i Rom bör också han ha varit en jude. Och eftersom inga judar har påträffats med det namnet är det troligare att Suetonius ändå avsåg Christus.

Mot detta kan följande invändningar göras.

1)      Oavsett om judarna gjorde uppror på anstiftan av Chrestus eller om Chrestus var själva anstiftaren, leder formuleringen till att personen faktiskt var på plats i Rom vid den aktuella tidpunkten.

2)      Även om inga inskriptioner med namnet Chrestus påträffats där vi med någorlunda säkerhet kan säga att personen var judisk, hindrar det inte att det fanns judar bland de minst 83 funna inskriptionerna med det namnet. Alla judar behöver inte ha begravts i judiska katakomber.

3)      Dessutom vet vi att många icke-judar vid denna tid konverterade till judendomen, varvid det är inte är otänkbart att denne Chrestus var en konverterad jude. De unga och ivrande brukar också vara de mest pådrivande. Att dessutom slavar var konvertiter förefaller rimligt. Man skulle alltså kunna tänka sig att denne Chrestus var en slav som liksom Spartacus ledde ett slavuppror och att det också var orsaken till att Claudius lät fördriva alla judar från Rom.

4)      Vi har dessutom ett exempel på en judisk kvinna med namnet Chrêstê (grekiska: ΧΡΗΣΤΗ, inskriptionens 5:e rad understruken med rött), tidigare hustru till Drusus.  Hon omtalar att hon år 377 (svarar mot år 81 vt) under kung Tiberius Julius Rheskuporis, enligt ett tidigare löfte frisläppte en slav vid namn Heraklas i synagogan. Tiberius Julius Rheskuporis I var romersk lydkonung av det bosporanska riket, vilket var en grekisk statsbildning på norra sidan om Svarta havet. Han regerade fram till ca år 90 vt. Om en svensk kvinna kan heta Bengta går det knappast att hävda att svenska män inte kan heta Bengt. Om en svensk kvinna kan heta Augusta går det knappast att hävda att svenska män inte kan heta August. Om en judisk kvinna kan heta Chreste (femininumformen av Chrestus), vad finns då för goda skäl att hävda att en judisk man inte skulle kunna heta Chrestus? Som jag ser det, knappast något. Eftersom judiska kvinnor uppenbarligen hette Chreste, kan vi nog utgå ifrån att det fanns judiska män som hette Chrestus.

Slutsatser.

Det är alls inte omöjligt att Suetonius avsåg Christus trots att han skrev Chrestus. Detta innebär dock att han inte själv kan ha vetat vad han skrev om. Han kan inte ens ha vetat att denne Christus inte var på plats i Rom vid den aktuella tiden. Just att Suetonius tror både det och att de som fördrevs var judar och inte kristna, gör det mindre sannolikt att han avsåg Jesus Kristus. Hade det bara varit namnet i sig som han misstolkat som Chrestus eller att händelsen på annat sätt gått att koppla samman med något i den kristna historien, hade det varit en sak. När nu namnet, platsen, tiden och de berörda alla misstämmer med något känt kristet, blir det mindre sannolikt att Suetonius avsåg Christus. Det troliga är att han menade precis det han skrev, nämligen att en i övrigt okänd Chrestus ledde judarna i Rom till uppror och att Claudius därför fördrev dem.

Skulle Suetonius trots allt ha avsett Christus behöver det för den skull ändå inte innebära att han avsåg Jesus. Christus är som bekant inte ett namn utan en grekisk titel på den messias judarna väntade på. Eftersom det var judar i Rom som eggades upp kan Suetonius mycket väl ha avsett messianska judar i väntan på sin messias; alltså kristianska judar i väntan på sin Christus. Vi vet genom historikern Josefus att det i Palestina vid denna tid, i mitten av nollhundratalet, grodde messianska frihetsrörelser, där seloterna och sikarierna var de mest framträdande; en växande missnöjesyttring som så småningom ledde fram till ett organiserat uppror med början år 66 vt. Att samma saker skedde också bland judar utanför Palestina är väl ingen orimlig tanke. Så även om Suetonius mot förmodan skulle ha stavat Christus felaktigt som Chrestus, behöver han ändå inte ha avsett Jesus Christus, emedan han faktiskt talar om judarna.

Tolkningar som går ut på att det rörde sig om strider mellan messianska judekristna som predikade Jesus som Christus och mer traditionella judar, blir blott spekulationer eftersom Suetonius inte säger detta och vi i övrigt inte har några belägg för att sådana strider förekom i Rom.

Eftersom Suetonius visste att kristna var en ny och egen gruppering med egna föreställningar, blir styrkan i argumentet att Suetonius blandat samman Christus med Chrestus avsevärt försvagat. Dessutom tyder en sammanblandning på att Suetonius gått på hörsägen eftersom det vore lättare att höra fel än att läsa fel. Ifall Suetonius byggde på en skriven källa måste också Suetonius’ källa ha innehållit alla dessa felaktigheter, och vilken den källan var vet vi inte. Suetonius synes ha sammanställt allt han kom över, inklusive skvaller. De Annaler vari Tacitus antas ha skrivit att Christus avrättades av Pilatus när Tiberius regerade, hade bara några år tidigare (ca år 117) utkommit i Rom, och Suetonius (ca år 120) borde ha varit medveten om vad Tacitus skrev om denne Christus (om passagen är äkta och skriven av Tacitus). Att Suetonius därför skulle förlägga denne Chrestus till Claudius’ tid trots att Tacitus förlägger honom till Tiberius’, tyder ytterligare på att Suetonius inte alls avsåg Christus.

Så trots att det är möjligt förefaller det osannolikt att Suetonius avsåg Jesus Kristus. Troligen beskrev han en agitator som eggade upp judarna i Rom ca år 49 och denne agitator hette Chrestus, ett mycket vanligt namn i Rom vid denna tid.

Roger Viklund, 2010-11-13

6 kommentarer

Suetonius som Jesusvittne. Del 2 – Judar eller kristna?

9 november, 2010 den 21:05 (Suetonius, utomkristna vittesbörd)

Gaius Suetonius Tranquillus, ca 70–ca 140 vt, illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Suetonius som Jesusvittne. Del 1
Suetonius som Jesusvittne. Del 3
Suetonius som Jesusvittne. Del 4a
Suetonius som Jesusvittne. Del 4b
Suetonius som Jesusvittne. Del 4c
Suetonius som Jesusvittne. Del 4d
Suetonius som Jesusvittne. Del 5
Suetonius som Jesusvittne. Del 6

Den romerske författaren Gaius Suetonius Tranquillus var en god vän till Plinius den yngre enligt vad denne själv uppger (Plinius, Brev 1:18). Suetonius tycks till och med ha följt Plinius till Bithynien i samband med att denne blev ståthållare där. Under en kort period ca år 120 arbetade Suetonius som chefsekreterare åt kejsar Hadrianus och det var troligen också under denna tid som han skrev sin kejsarbiografi.

Av Suetonius’ rätt omfattande författarskap är det endast kejsarbiografin som någorlunda intakt överlevt till vår tid. Denna biografi är uppdelad i ett kapitel för varje kejsare. Varje sådant kapitel är i sig strukturerat så att det består av tre enheter eller områden. Den första enheten består av en sammanfattning av kejsarens tidiga liv och dennes familjebakgrund. Den tredje och sista enheten behandlar kejsarens sista tid, hans död, begravning och eftermäle. Båda dessa skildringar följer en kronologisk ordning så att Suetonius börjar bakifrån och arbetar sig framåt i tiden. Den mellersta och största delen handlar om vad kejsaren uträttat under sin tid som kejsare och vilka övriga händelser som inträffade under hans regeringstid. Här skildras kejsarens militära framgångar och misslyckanden, hans intressen, beteende (även sexuellt), om han var ond eller god; ja till och med hans utseende. Denna del är emellertid inte direkt kronologisk utan mer tematisk där ämne för ämne tas upp. Det är i dessa avsnitt som både Chrestus och de kristna avhandlas, och följaktligen är det inte givet till vilken tid de händelserna ska förläggas, annat än att det var under respektive kejsares regenttid.

Vad gäller Suetonius’ källor tänkte jag återge Ingemar Lagerströms beskrivning i förordet till hans översättning av Suetonius’ verk:

”Som Hadrianus chefssekreterare bör Suetonius ha haft god tillgång till skriftliga källor i form av protokoll, brev och andra handlingar i de kejserliga arkiven. Han har även utnyttjat tidigare historiska och biografiska skrifter. Ordagranna citat ur brev och andra handlingar förekommer mest i biografin om Augustus, varför det ibland har antagits att det var efter sammanställningen av detta avsnitt som han skildes från sin befattning som sekreterare. Ofta anger han namnet både på författaren och det verk som är hans källa, ibland nöjer han sig med uttryck som »många skriver«, »vissa säger«, »somliga påstår«. I Domitianus kapitel 12 anger han sig själv som källa, i det han skildrar en händelse som han själv bevittnat som ung. En gång är, som tidigare nämnts, hans farfar informationskällan (Caligula kapitel 19). Hans far kunde berätta om kejsar Otho (Otho kapitel 10). Det är dessutom rimligt att anta att Suetonius hade möjlighet att efter behag ösa ur en aldrig sinande källa av mer eller mindre trovärdigt skvaller kring kejsarna och deras familjer.” (Ingemar Lagerström, Suetonius Kejsarbiografier, s. 16–17)

Detta ska dock balanseras med insikten att Suetonius inte citerar ur någon kejserlig källa efter att han avhandlat Augustus, vilket tyder på att han hade avlägsnats från sin post som sekreterare när han skrev om exempelvis Claudius och därför inte längre hade tillgång till de kejserliga arkiven. Man kan också säga att Suetonius oftast inte anger sina källor och inte heller säger vilka hans källor är för vare sig informationen om fördrivningen av judarna från Rom eller för uppgiften om Neros förföljelse av de kristna. Suetonius var egentligen inte alls källkritisk på samma sätt som Tacitus och använde sig oftast av det han hade till hands, utan att bekymra sig speciellt mycket om trovärdigheten i uppgifterna. Så här skrev Suetonius:

”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han från Rom.”

Claudius, romersk kejsare 41–54 vt.

Claudius, romersk kejsare 41–54 vt

För att kunna matcha detta yttrande med kristendomens grundare måste vi antaga att Suetonius förväxlade kristna med judar och Christus med Chrestus och dessutom antog att Christus var vid liv och på plats i Rom under Claudius’ regim åren 41–54 vt. I detta inlägg ska jag främst granska judar kontra kristna.

Först ska slås fast att kristna inte sällan förväxlades med judar och att romarna åtminstone i början såg kristendomen som bara en utväxt av judendomen. Så det är visst möjligt att Suetonius skulle ha kunnat kalla de kristna för judar. De som argumenterar för att detta också var vad Suetonius gjorde, brukar resonera ungefär som följer.

År 139 fvt fördrevs judarna från Rom eftersom de ansågs att på ett offensivt sätt ha försökt missionera och därmed sprida sin ”vidskepelse”. År 19 vt fördrevs de på nytt från Rom, då av kejsar Tiberius, eftersom de enligt Dio Cassius ”omvände många av de infödda till deras sätt” (Roms historia, 57:18:5a). Fördrivningen år 19 omtalas också av Josefus nästan direkt efter Testimonium Flavianum och även av Tacitus. Därefter säger Suetonius att judarna på nytt fördrevs av kejsar Claudius ca år 50. Men här antar då de som tror att Suetonius hänvisar till Jesus Kristus att det är kristna som har missionerat att Jesus var Kristus och att detta missionerande ledde till att judarna (i form av kristna) på nytt fördrevs. Och detta är visst möjligt men förefaller mig ändå vara osannolikt.

Det osannolika består i att detta motsägs av kristna källor och dessutom av Suetonius själv. Han skriver ju också om de kristna (må vara i en annan bok) och verkar därför känna till att kristna är en egen grupp skild från judar. Därmed kan man med någon bestämdhet säga att Suetonius antingen beskrev en Chrestus som inte var densamme som Christus eller så gjorde han det men var själv omedveten om den saken. Att han skulle ha vetat att den som eggade upp de kristna i Rom så att Claudius fördrev dem var den sedan länge döda Christus, trots att han skriver som om personen var på plats, kallar honom Chrestus och säger att det var judarna och inte kristna som fördrevs, verkar osannolikt.

Kejsar Nero, 37-68 vt

Nero, romersk kejsare 54–68 vt

Suetonius visste uppenbarligen vilka de kristna var. I samband med att han behandlar Neros tid vid makten benämner han dem vid deras rätta namn och säger att de är ”ett slags människor”.  Latinets ”genus hominum” betyder ”slag av människor” (hominum = genitiv plural av homo, människa). Hela uttrycket ”superstitionis novae et maleficae” (”av en ny och fördärvlig vidskepelse”) är egenskapsuttryckande genitiv som är mycket vanlig i latinet men däremot ovanlig i svenskan, även om det förekommer i uttryck som exempelvis ”femtio års man”. Bokstavligt borde alltså den latinska satsen lyda ”en ny och fördärvlig vidskepelses människoslag”. Således säger Suetonius att de kristna är ett nytt slags människor, inte de uråldriga judarna. Han säger också att detta nya slags människor ägnar sig åt en ny vidskepelse, inte den uråldriga judiska förkunnelsen. Därmed visar Suetonius att han uppfattar dem som en ny grupp skild från judarna och med ett eget namn. Om vi antar att Suetonius verkligen avsåg att kristna fördrevs av Claudius måste han därför själv ha varit helt omedveten om den saken. I annat fall skulle han givetvis ha ändrat, även om hans källa angav judar, till att det var de kristna som fördrevs.

Men inte bara Suetonius själv motsäger att judarna skulle ha varit kristna, också de kristna källorna gör det. Ta exempelvis Paulus som skriver till församlingen i Rom. Suetonius säger att ”judarna” fördrevs från Rom eftersom de ”ständigt och jämt gjorde uppror” eller enligt ett annat sätt att översätta passagen var ”oavlåtligt oroliga”. Finns det några skäl att tro att kristna i Rom på 40-talet eller i början av 50-talet skulle ständigt och jämt ha gjort uppror? Så här skriver Paulus på 50-talet eller senast år 60 till församlingen i just Rom:

”Jag hälsar er alla som bor i Rom, ni Guds älskade, hans kallade och heliga. Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla, därför att man i hela världen förkunnar er tro. Gud, som jag tjänar i min ande, när jag förkunnar evangeliet om hans Son, han är vittne till hur jag ständigt nämner er i mina böner och alltid ber om att nu till sist få tillfälle att komma till er, om Gud vill. Jag längtar efter att träffa er för att få dela med mig någon andlig gåva åt er, så att ni blir styrkta, jag menar: för att vi tillsammans skall få tröst ur vår gemensamma tro, er och min. Bröder, jag vill att ni skall veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra hednafolk, men hittills har jag blivit förhindrad. Både mot greker och barbarer, både mot lärda och olärda har jag skyldigheter. Därför är det min önskan att få predika evangelium också för er i Rom.” (Rom 1:7–15)

Inget hos Paulus antyder att de kristna i Rom skulle ha fördrivits därifrån eller ens att man skulle ha varit inblandad i något uppror. I kapitel 16 hälsar till vissa enskilda personer och uppmanar dem till vissa handlingar.

”Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor. Er lydnad är ju känd av alla.” (Rom 16:17–19)

Det Paulus talar om är enbart splittring inom gruppen och den synes röra skilda trosuppfattningar. Med tanke på att Paulus inte alls berör någon fördrivning och därmed förföljelse förefaller det rätt osannolikt att församlingen tidigare fördrivits. Skulle då Paulus inte ha bekymrat sig över hur de nu hade det, speciellt som han hälsar till namngivna personer?

Och hur kan man tro att kristna skulle ständigt och jämt ha gjort uppror? De har ju knappast funnits till länge nog för att ens ständigt kunna göra uppror. Det var judarna som revolterade och som tidigare fördrevs från Rom och det var också de som startade det uppror som ledde till kriget åren 66 till 73 vt. Och handen på hjärtat, hur många kristna kan det ha funnits i Rom vid denna tid? Tillräckligt många för att ”ständigt och jämt” göra uppror?

Vidare har vi också en uppgift i Apostlagärningarna som direkt motsäger att det var kristna som fördrevs från Rom:

”Sedan lämnade han [Paulus] Athen och for till Korinth. Där träffade han en jude vid namn Aquila, som stammade från Pontos men som tillsammans med sin hustru Priscilla nyligen hade kommit från Italien, eftersom kejsar Claudius hade låtit utvisa alla judar från Rom. Paulus sökte upp dem, och då han hade samma yrke stannade han hos dem och arbetade; de var sadelmakare.” (Apg 18:1-3)

Enligt Apostlagärningarnas kronologi skulle juden Aquilia tillsammans med andra judar ha utvisats från Rom av kejsar Claudius ca år 49. Detta stämmer mycket bra med Suetonius’ uppgift. I båda fallen är det kejsar Claudius som utvisar judarna från Rom. Apostlagärningarna må vara notoriskt otillförlitlig, men det är orimligt tro att den kristne författaren av Apostlagärningarna inte skulle kunna skilja på judar och kristna. Står det i Apostlagärningarna att det var judar som fördrevs av Claudius kan vi nog också utgå från att det verkligen var judar och inte kristna. Utifrån berättelsen i Apostlagärningarna finns inget som tyder på något annat än att Aquila vid den tid han utvisades fortfarande var anhängare av judendomen. Det var Paulus som efteråt fick honom att konvertera till kristendomen.

De flesta historiker brukar argumentera för att den fördrivning som Suetonius omtalar skedde år 49. Orsaken är med all säkerhet att man kopplar den samman med den fördrivning av judar som omtalas i Apostlagärningarna 18:2 och där förläggs till ca år 49. Andra kopplar samman Suetonius’ fördrivning med den tillfälliga stängningen av de judiska synagogorna år 41. Och visst kan Claudius ha fördrivit judarna från Rom vid ett annat tillfälle och till och med vid flera tillfällen. Eftersom Suetonius’ berättelse är tematisk och inte kronologisk går det inte att säkert säga när hans fördrivning ska ha skett utöver att det ska ha skett när Claudius regerade, vilket sätter ett bortre datum vid år 41 och ett främre vid år 54. Å andra sidan har vi bara en enda fördrivning som omnämns och den skedde enligt Apostlagärningarna ca år 49 och det var då judarna som fördrevs. Inget i det Suetonius säger misstämmer med det som också sägs i Apostlagärningarna.

Det finns dock ytterligare en uppgift som måste behandlas. Det är historikern Dio Cassius som ca år 200 skriver följande:

”As for the Jews, who had again increased so greatly that by reason of their multitude it would have been hard without raising a tumult to bar them from the city, he did not drive them out, but ordered them, while continuing their traditional mode of life, not to hold meetings. He also disbanded the clubs, which had been reintroduced by Gaius. Moreover, seeing that there was no use in forbidding the populace to do certain things unless their daily life should be reformed, he abolished the taverns where they were wont to gather and drink, and commanded that no boiled meat or hot water should be sold; and he punished some who disobeyed in this matter.” (Roms historia 60:6:6-7)

Dio Cassius’ uppgift om att Claudius inte körde ut judarna från Rom har länge förbryllat forskarna eftersom detta går direkt emot Suetonius’ påstående att det var just det som han gjorde. Någon riktig lösning finns inte på detta problem. H. Dixon Slingerland har dock föreslagit att Dio Cassius här i stället kontrasterar mot Tiberius’ fördrivning av judarna som Dio Cassius tidigare beskrivit:

“As the Jews flocked to Rome in great numbers and were converting many of the natives to their ways, he banished most of them.“ (Roms historia 57:18:5a)

Eftersom Dio Cassius använder samma verb vid båda tillfällena kan hans avsikt ha varit att påvisa skillnaden mot Tiberius och kanske avse ett annat tillfälle än det Suetonius beskriver. Det går egentligen inte att veta hur det förhåller sig.

För att sammanfatta:

Suetonius skriver att Claudius fördrev judar och inte kristna från Rom. Ifall vi ska tro att han trots detta avsåg kristna måste vi anta att han blandat samman kristna med judar. Det som talar för att så är fallet är just att denna sammanblandning ofta gjordes i kristendomens tidiga skede. Det som talar emot saken är att Suetonius helt klart visste att kristendomen var en NY vidskepelse och något annat än den uråldriga judendomen där judar ”ständigt och jämt” gjorde uppror. Inte heller kristna själva tycks ha ansett att Claudius fördrev några kristna från Rom eftersom den uppgiften inte ingick i den kristna förföljelsehistorien. Paulus som skriver till Romförsamlingen och namngivna personer i Rom endast några få år efter att fördrivningen tros ha skett, ger inget sken av att någon sådan fördrivning ägt rum. I Apostlagärningarna finns beskrivet en fördrivning av just judar ca år 49, och denna beskrivning matchar helt Suetonius’ uppgift. Om det rör sig om samma händelse (vilket får anses vara troligt) är det ytterst osannolikt att den kristne författaren av Apostlagärningarna inte skulle ha vetat att det var kristna och inte judar som fördrevs från Rom. Till detta kan också läggas att ingen kristen har sett till att ändra uppgifterna i handskrifterna av Suetonius till först och främst Christus, men också till kristna. Den rimliga förklaringen till att detta aldrig gjordes är att de allra flesta tidiga kristna inte heller ansåg att Suetonius skrev om deras Christus.

Roger Viklund, 2010-11-09

10 kommentarer

Suetonius som Jesusvittne. Del 1 – Chrestus-omnämnandet i sitt sammanhang

4 november, 2010 den 15:04 (Suetonius, utomkristna vittesbörd)

Gaius Suetonius Tranquillus, ca 70–ca 140 vt, illustration ur Nürnbergkrönikan från 1493.

Suetonius som Jesusvittne. Del 2
Suetonius som Jesusvittne. Del 3
Suetonius som Jesusvittne. Del 4a
Suetonius som Jesusvittne. Del 4b
Suetonius som Jesusvittne. Del 4c
Suetonius som Jesusvittne. Del 4d
Suetonius som Jesusvittne. Del 5
Suetonius som Jesusvittne. Del 6

Den romerske författaren Gaius Suetonius Tranquillus är mest känd för sin kejsarbiografi De vita duodecim Caesarum libri VIII, på svenska oftast benämnd Åtta böcker om tolv kejsares liv. Varken tiden för Suetonius’ födelse eller död är känd. Han tros ha fötts ca år 70 och han levde till efter år 126, kanske långt efter, då det finns tecken som tyder på att han blev rätt gammal. Det är heller inte känt exakt när Suetonius skrev sin kejsarbiografi, men den bör vara ungefär samtida med Plinius’ och Tacitus’ ”vittnesbörd”; skriven kanske år 120 vt. Suetonius var ansvarig för de kejserliga arkiven under åtminstone en del av kejsar Hadrianus’ regeringstid (117–138 vt), men han tros inte ha haft tillgång till de romerska statsarkiven (Jona Lendering, C. Suetonius Tranquillus och Gaius Julius Caesar).  Suetonius verkar också ha varit god vän med Plinius.

Som namnet på Suetonius’ verk säger, behandlar han tolv på varandra följande kejsares liv och gärning, börjande med Julius Caesar (som tekniskt sett inte var kejsare) och avslutande med Domitianus. Nerva som blev kejsare därefter liksom Trajanus efter honom och följaktligen också Hadrianus som var kejsare när Suetonius skrev sitt verk, ingår inte i verket.

Ingemar Lagerström

Ingemar Lagerström

I Suetonius’ fall handlar det kanske inte främst om han bevittnar Jesus som historisk person, utan om han överhuvudtaget nämner honom. För vår analys finns två passager som ska undersökas. Den första inträffade under kejsar Claudius’ regeringstid åren 41–54 vt, och Suetonius skriver att ”judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han [Claudius] från Rom”. Den andra händelsen skedde under den efterföljande kejsar Neros tid som regent åren 54–68 vt, och Suetonius skriver att ”de kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff”.

Jag inleder med att återge de båda passagerna i Ingemar Lagerströms översättning. Hans översättning förefaller vara grundtexten mycket trogen, åtminstone gäller det de delar som är av betydelse för vår analys. Jag har satt de partier som är de viktiga i fet stil:

Claudius 25.

”Den militära befordringsgången för riddarna ordnade Claudius på så sätt att de först fick befälet över en kohort*, sedan över en rytteriavdelning, och slutligen blev legionstribuner[1]. Han inrättade tjänster inom hären* och ett slags fiktiva militära befattningar som gick under beteckningen »övertaliga« och som man kunde inneha i sin frånvaro och endast till namnet. Genom senatsbeslut* förbjöd han soldaterna att gå in i senatorernas hus för att uppvakta dem. Om frigivna slavar gav sig ut för att vara riddare, tog han deras egendom i beslag. Om de var otacksamma och deras skyddsherrar[2] framförde klagomål mot dem, gjorde han dem åter till slavar och förklarade för deras försvarare att han inte tänkte bevilja dem någon rättegång om de i sin tur hade klagomål att anföra mot sina frigivna. När somliga satte ut sina sjuka och svaga slavar på Aesculapius ö[3] för att på så sätt slippa besväret att vårda dem, beslöt han att alla som sattes ut där skulle bli fria och inte längre vara sina herrar underdåniga, om de nu återfick hälsan. Om någon däremot föredrog att döda slaven i stället för att sätta ut honom, skulle han anses skyldig till mord. I en kungörelse anmodade han resande att inte färdas genom Italiens städer annat än till fots eller i någon bärstol. Till Puteoli och Ostia[4] förlade han en kohort med uppdrag att bekämpa eventuella bränder där.

Utlänningar förbjöd han att anta romerska namn, det vill säga släktnamn. Sådana som på orättmätigt sätt tillvällade sig romersk medborgarrätt lät han avrätta med bila på fältet uppe på Esquilinen[5]. Achaia[6] och Makedonien[7], som Tiberius gjort till kejserliga provinser[8], återlämnade han till senaten. Lykierna[9] berövade han deras oberoende på grund av deras ödeläggande inbördes strider, medan däremot invånarna på Rhodos återfick sin frihet av den anledningen att de ångrat sina gamla brott. Invånarna i Troja[10] befriade han för all framtid från skatteskyldighet på den grunden att de var romerska folkets stamfäder. Vid tillfället i fråga läste han upp ett gammalt brev som var avfattat på grekiska och i vilket romerska senaten och folket lovade kung Seleukos vänskap och bundsförvantskap under den förutsättningen att han befriade Trojas invånare, vilka ju var romerska folkets blodsförvanter, från alla pålagor. Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus[11], fördrev han från Rom. Han gav germanernas sändebud tillåtelse att sitta på orchestran, förmådd därtill av deras naivitet och självförtroende. Det var nämligen så att när de anvisats platser bland det enkla folket och fick se att parthernas[12] och armeniernas[13] sändebud satt bland senatorerna, då hade de själva på eget bevåg gått över till dem och förklarat att deras duglighet och rang inte var ringare. Gallernas druidkult[14] med dess omänskliga grymhet avskaffade han helt, ty under Augustus hade den endast förbjudits bland romerska medborgare. Å andra sidan sökte han överföra den e1eusinska mysteriekulten[15] från Attika till Rom och såg till att Venus Erycinas tempel[16] på Sicilien, vilket råkat i förfall efter alla år, blev reparerat med medel ur statskassan. Fördrag med främmande regenter slöt han på Forum, varvid ett svin offrades och fetialkollegiets[17] formel användes. Men både dessa och många andra åtgärder, kort sagt nästan hela hans regering, dikterades inte så mycket av hans eget omdöme som av hans hustrurs och frigivnas, i det han själv i alla lägen anpassade sig till deras intressen och önskningar. (Claudius 25, ur Suetonius Kejsarbiografier; översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström; Wahlström & Widstrand 2001, s. 248–249)

[1] Legionstribunen var en militärtribun* som tjänstgjorde i legionen. Se hären*.

[2] »Skyddsherren« (patronus) är den frigivne slavens tidigare herre. Se slav* och frigiven*.

[3] Aesculapius ö ligger i Tibern och hade ett tempel helgat åt Aesculapius, läkekonstens gud.

[4] Puteoli, nuv. Puzzuoli, hamnstad nära Neapolis, nuv. Neapel. Ostia, Roms hamnstad.

[5] Esquilinen (Esquiliae), den största av Roms kullar.

[6] Achaia, landskap på Peloponnesos, den grekiska halvön. Från 27 f.Kr. beteckning för provinsen* Achaia, som omfattade Grekland söder om provinsen Makedonien.

[7] Makedonien (Macedonia), romersk provins* 146 f.Kr., omfattade det gamla Makedonien samt delar av nuv. Grekland.

[8] Kejserliga provinser, se provins*.

[9] Lykierna i landskapet Lykien (Lycia) i södra Mindre Asien.

[10] Troja eller Ilion (Troia eller IIium), en stad på Mindre Asiens västkust. Enligt sagan hade Aeneas undkommit då staden förstördes och efter långa irrfärder landstigit i Italien.

[11] Chrestus, antingen annan form för Christus eller namn på någon annan jude. Det senare är kanske troligare, eftersom ju Jesus Kristus korsfästs under kejsar Tiberius.

[12] Partherna (Parrhi), ett iranskt ryttarfolk söder om Kaspiska havet.

[13] Armenierna i Armenien (Armenia), landet sydöst om Svarta havet.

[14] Druiderna var gallernas* präster. I deras kult sägs människooffer ha förekommit.

[15] De e1eusinska mysterierna var religiösa fester till Demeters ära, fruktbarhetens och åkerbrukets gudinna. Eleusis, en ort några mil väster om Athen, var centrum för kulten.

[16] Gudinnan Venus tempel på berget Eryx på Siciliens västra spets. Venus var kärlekens och fruktbarhetens gudinna.

[17] Fetialkollegiet (fetiales), se präst*.

Lagerström översätter nyckelpassagen till:

”Judarna, som ständigt och jämt gjorde uppror på anstiftan av Chrestus, fördrev han från Rom.” (Suetonius, Claudius 25:4)

Den latinska texten lyder:

“Iudaeos impulsore Chresto assidue tumultuantes Roma expulit.”

Såvitt jag förstår följer Lagerströms översättning det latinska originalet mycket nära. Kanske en än mer ordagrann översättning skulle bli:

”Han fördrev från Rom de av Chrestus uppeggade, oavlåtligt oroliga judarna.” (Suetonius, Claudius 25:4)

Men detta förändrar inte innehållet i meningen. Suetonius skriver att Claudius fördrev judarna från Rom. Orsaken var att en viss Chrestus eggat upp dem eller anstiftat, alltså förmått dem att göra uppror. Därför fördrev han judarna från Rom. Claudius regerade åren 41–54 och således skedde det någon gång under denna tidsperiod.

Vidare skriver Suetonius om förföljelserna av kristna under Neros tid, dock utan att koppla samman den förföljelsen med branden:

Nero 16

”Nero tänkte ut en ny typ av byggnader i staden. Så skulle det exempelvis både framför hyreshus och övriga hus finnas pelargångar från vars platta tak man kunde bekämpa eldsvådor.[1] Dessa lät han bygga på egen bekostnad. Han hade även haft planer på att utsträcka stadens murar ända fram till Ostia[2] och att därifrån genom en kanal leda in havet ända fram till det gamla Rom. Under hans regering bestraffade man och stävjade många företeelser med stränghet, och många nya lagar infördes. Så skulle till exempel återhållsamhet iakttas i fråga om utgifter. De offentliga måltiderna begränsades till utdelning av livsmedel. På näringsställena fick ingen annan lagad mat än baljfrukter och grönsaker säljas, medan man tidigare kunnat få alla slags kött- och fiskrätter där. De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff. Tävlingskuskarna förbjöds utöva sin urgamla rätt att gå omkring och roa sig med att stjäla och lura folk. Pantomimskådespelarna* och deras anhängare förpassades från staden.” (Nero 16, ur Suetonius Kejsarbiografier; översättning från latinet, med inledning och kommentarer av Ingemar Lagerström; Wahlström & Widstrand 2001, s. 273)

[1] Efter branden som härjade Rom 64 e.Kr. Jfr kap. 38.

[2] Ostia, Roms hamnstad.

Lagerström översätter nyckelpassagen till:

”De kristna, ett slags människor som ägnade sig åt en ny och ond vidskepelse, bekämpade man med dödsstraff.”

Den latinska texten lyder:

”afflicti suppliciis Christiani, genus hominum superstitionis nouae ac maleficae.”

Även denna gång verkar Lagerströms översättning följa det latinska originalet mycket nära. Latinets suppliciis betyder ”med straff” och vanligen avses dödsstraff. Latinets maleficae betyder kanske hellre ”fördärvlig” eller ”fördärvbringande” än ”ond”. Men Lagerström tillåter sig inga extraord eller genomgripande omtolkningar.

Tre saker måste nu beaktas:

1)      Suetonius skriver Chrestus och inte Christus.

2)      Suetonius skriver judarna och inte kristna, fastän han senare under Neros tid talar om de kristna.

3)      Suetonius skriver att de gjorde uppror på anstiftan av Chrestus och ger därmed sken av att denne Chrestus var på plats i Rom på 40- eller 50-talet, och inte att han avrättades i Palestina i början av 30-talet.

Dessa omständigheter ska belysas i kommande inlägg.

Roger Viklund, 2010-11-04

16 kommentarer

« Äldre inlägg