Jesus granskad

Torsdagen 13/9 2007 deltog jag i en offentlig debatt med Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen. Debatten som gällde frågan om Jesus har funnits, var anordnad av Pingstkyrkan i Umeå och hölls på Kafé Station. Det var en trivsam tillställning med kanske hundratalet åhörare.

Innan debatten inleddes tillfrågades publiken om den trodde att Jesus hade funnits och därmed lutade åt Stefan Gustavssons ståndpunkt eller att Jesus inte funnits och lutade åt min ståndpunkt. Nästan samtliga åhörare favoriserade Stefan Gustavssons ståndpunkt – att Jesus hade funnits.

Som väntat skilde sig min och Stefans utgångspunkt för samtalet åt högst väsentligt. Stefan Gustavsson kom under vår debatt i mycket stor utsträckning att bygga sin argumentation på vad majoriteten av Bibel- och Jesusforskare anser.

Hans invändningar mot min framställan handlade bland annat om att andra förespråkare för att Jesus inte har funnits, kritiker som G. A. Wells och Alvar Ellegård, visserligen var professorer, men inte inom religions- eller historieområdet. Om jag förstod Stefan Gustavsson rätt, kan deras forskning på Jesusgestalten och kristendomens uppkomst därför inte tillmätas något större värde.

Hans budskap var att i stort sett alla forskare av facket var överens om att Jesus verkligen har funnits. Detta var Stefans huvudtes och tillsynes hans starkaste motiv till varför vi ska tro att Jesus har funnits.

Hur illa jag än tycker om att hänvisa till auktoriteter till stöd för mina ståndpunkter (och jag undviker i möjligaste mån att göra det), verkar det vara oundvikligt att här göra ett undantag, då just hänvisningar till auktoritets- och majoritetsåsikter är mina opponenters främsta argument.

Kanske är att citera de rätta experterna det enda sätt på vilket man kan argumentera med vissa kristna och vinna gehör när det gäller frågan om Jesu historicitet. Detta trots att hänvisningar till auktoriteter är gagnlöst, då frågan om Jesus har funnits eller ej inte påverkas det allra minsta av vad de har för uppfattning i frågan. Den påverkas endast av de skäl de åberopar för sin uppfattning.

En av debattens åhörare, Leif Svensson, har på Johannes Forsbergs blogg Teologi – Apologetik – Filosofi under rubriken Debatt om den historiske Jesus – en sammanfattande analys valt att kommentera sin syn på debatten mellan mig och Stefan Gustavsson.

Han skriver att just det faktum att ”Jesus är en historisk person brukar i regel ej ifrågasättas av forskarna.” Detta är tyvärr en verklighet och Leif Svensson har helt rätt. Men jag menar att detta snarare visar att många forskare inte angriper problemet förutsättningslöst utan redan från början har en förutfattad åsikt; något som ur forskningssynpunkt måste betecknas som förkastligt.

Inte sällan brukar jag genom mitt ifrågasättande av Jesu existens anklagas för att utgå från vissa förutfattade premisser. Men faktum är att den forskare som börjar sin forskning utifrån föreställningen att det är bevisat att Jesus har funnits, att detta är ett axiom, och att det handlar enbart om att utröna vem han var, inte heller forskar förutsättningslöst.

Varken utgångspunkten att Jesus har funnits eller att han inte har funnits är en förutsättningslös utgångspunkt och ingendera sidan kan i så fall sägas arbeta förutsättningslöst. Men forskningens själva kärna är att ställa upp en arbetshypotes och därefter pröva den arbetshypotesen mot forskningsresultaten. Forskningen får sedan visa om den uppställda hypotesen stöds av resultaten eller om hypotesen måste modifieras, alternativt omprövas.

Leif Svensson skriver vidare att det bland historikerna i dag råder ”en konsensus kring att den rimliga slutsatsen utifrån det historiska materialet är att Jesus har levt, medan man ibland i den populära debatten och amatörforskningen fortfarande för fram tanken att den historiske Jesus aldrig har funnits”.

Hur förhåller det sig då egentligen med historikernas syn på Jesusgestalten? Ja, visserligen har Stefan Gustavsson och Leif Svensson rätt när de hävdar att en klar majoritet av forskarna anser att Jesus har funnits. Men om vi nu ska leva upp till Stefan Gustavssons standardkrav på ”riktiga historiker”, då bör vi väl självklart räkna enbart dem som använder sig av moderna och objektiva historiska metoder, vilka betraktar Bibeln på exakt samma sätt som vilken som helst annan antik källa och som inte låter sin kristna tro leda dem till att försvara påståenden som de aldrig annars skulle försvara, gällde det någon annan händelse som inte berör den kristna föreställningsvärlden.

Därmed minskas antalet forskare högst väsentligt.

Nu vet jag inte exakt hur bibeltrogen min meddebattör, apologeten Stefan Gustavsson egentligen är, men av det jag har läst (hans bok ”Kristen på goda grunder” och ett antal artiklar) och hört, får han nog räknas in till de mer bibeltrognas skara.

Visserligen hyser en majoritet också av de mer ”sekulära” forskarna åsikten att det har funnits en förebild till evangeliernas Jesus, men faktiskt inte så mycket mer än det. Det förtjänar att påpekas, att bara för att många forskare anser att Jesus har funnits, innebär det inte automatiskt att de anser att denne Jesus på något avgörande sätt behöver ha liknat den Jesus som skildras i evangelierna.

Jag vågar faktiskt påstå att det är ett mycket större avstånd mellan Stefan Gustavssons åsikter och de sekulära bibelforskarnas åsikter, än vad det är mellan mina och deras. Det är alltså inte i tolkningen av exempelvis jungfrufödseln och andra påstådda mirakler etc. som de mer sekulära ”liberalteologerna” och jag skiljer oss åt. Den största skillnaden tycks vara att de allra flesta av dem tror att Jesus har funnits medan jag som bekant inte tror det.

Låt mig anföra ett exempel som tyvärr inte hanns med under själva debatten. Det är hämtat från det bland de mer bibeltrogna så förhatliga Jesusseminariet, vilket grundades år 1985. Sedan dess har fler än två hundra framstående religionsforskare och språkexperter samlats flera gånger per år för att försöka avgöra vad som kan tänkas härröra från en historisk Jesus. Man har beaktat allt bevarat material äldre än år 313 vt.

Efter ingående diskussioner har deltagarna i Jesusseminariet röstat om vad Jesus kan tänkas ha gjort och sagt, och för varje gärning och uttalande har man enats om äktheten. Resultatet de enades om var att blott 90 av de ca 500 kända Jesusorden torde har myntats av Jesus. Likaså ansågs endast var tionde berättelse om Jesus i evangelierna bygga på verkliga händelser. Väl att märka: De ord och händelser som anses kunna äga autenticitet accepteras av seminariedeltagarna inte för att man kan påvisa att de faktiskt härrör från Jesus, utan i stort sett endast för att man inte kan påvisa att de inte skulle stamma från Jesus.

Med andra ord går Jesusseminariets deltagare ofta ända fram till gränsen för ahistoricitet, men väljer, i alla fall i nuläget, att inte kliva över densamma. Det kanske dock bara är en tidsfråga innan så kommer att ske. Sedan man har skalat bort det mesta i Jesusberättelsen och står där med endast en ”naken” Jesus, kommer hur som helst frågan att förr eller senare uppkomma: Varför ska vi tro att Jesusgestalten har funnits, då vi inte tror att andra liknande gestalter som sedan länge förlorat sin dragningskraft har funnits?

Ett intressant tankeexperiment vore om vi skulle förutsätta att kristendomen aldrig hade utvecklats utan bara dött ut som de flesta messianska rörelser gjorde, hur många forskare (och vanliga människor) skulle då tro att Jesus har funnits? Om kristendomen visserligen verkat i ett antal århundraden, men likt de flesta religioner sedan dött ut och nu länge varit utdöd, hur många skulle då ha trott att Jesus har funnits? Min gissning är att under de förutsättningarna skulle läget ha sett helt annorlunda ut.

Robert M. Price, medlem av Jesusseminariet, är professor i teologi och bibelstudier vid Johnnie Colemon Theological Seminary i Miami Gardens, Florida. Denne Price borde rimligtvis räknas till dem som äger de rätta meriterna för att enligt Stefan Gustavsson få räknas in i de utvaldas skara. Ändå dristar han sig till att betvivla att Jesus har funnits! Robert Price har skrivit flera böcker i ämnet.

Detta stämmer dåligt med Stefan Gustavssons tes att det bara är folk som saknar relevant skolning som kan hävda att Jesus aldrig har funnits.

Stefan Gustavsson påpekar också 1) att man med de rätta historiska metoderna måste komma till slutsatsen att Jesus har funnits samt 2) att också alla historiker är överens härom.

Men låt oss då titta på vad historikern Richard Carrier skriver i samband med att han refererar Earl Dohertys bok The Jesus Puzzle. Denna bok är intressant ur den synvinkeln att Earl Doherty kanske är den som mest pregnant argumenterat för en helt mytisk Jesus. Richard Carriers omdöme är intressant också av en annan anledning, nämligen för att jag argumenterar på liknande sätt som Doherty och att Carriers omdöme därför, åtminstone i någon omfattning, kan sägas gälla även mig.

I sammanfattningen till Did Jesus Exist? Earl Doherty and the Argument to Ahistoricity (2002) skriver Richard Carrier bland annat följande:

När vi jämför den standardhistoriska teorin (SHT) med Dohertys ahistoriska teori eller mytteori (DMT) utifrån kriteriet argument som har bästa förklaringspotentialen, måste jag medge att för närvarande vinner Doherty vad gäller åtminstone fyra av de sex kriterierna (spännvidd [att kunna förklara så mycket som möjligt av bevisen], kraft [att kunna ge de existerande bevisen en troligare förklaring], rimlighet [baserat på vår allmänna uppfattning om den tiden, den platsen och det sammanhanget] och bäst för ändamålet [att teorin måste innehålla färre nya antaganden]; Jag tror att DMT är jämbördig med SHT när det gäller det femte kriteriet, motbestyrkt [att teorin motsägs av färre accepterade föreställningar]; varken DMT eller SMT vinner på det sjätte och avgörande kriteriet [att teorin måste överträffa andra oförenliga teorier inom samma område]). Med andra ord: Dohertys teori är helt enkelt överlägsen på nästan alla sätt när det gäller att handskas med fakta så som vi har tillgång till dem. Emellertid är den inte förkrossande överlägsen och detta ger utrymme åt en hel del osäkerhet. Trots all hans ansträngning, kan ju Jesus ändå ha existerat. Men till dess att en bättre historicitetsteori läggs fram, måste jag dra slutsatsen att det åtminstone är något troligare att Jesus inte existerade än att han gjorde det. Jag säger detta trots att jag länge har varit en motståndare till den ahistoriska teorin. (min översättning)

Tre år senare skriver Richard Carrier på Infidels diskussionsforum:

Jag har länge intagit en agnostisk position när det gäller myticism, vilket i sig var ett rätt så dramatiskt avsteg från min tidigare tro på det sannolika i historicitet, och min omsvängning berodde helt och hållet på Dohertys utomordentliga arbete, vilket jag inte höll med helt och hållet, men definitivt tillräckligt för att konstatera att han kunde ha rätt, [att hans tes] till och med är något troligare än historicisternas. Emellertid, efter att ha undersökt fler verk inom detta område (av Rank, Dundes, Price och Fitzgerald, en för närvarande på detta område okänd forskare vars bok kommer att publiceras troligen inom två år; och mina egna fortsatta studier på Markus’ berättelser), har jag kommit att inse att myticism är avsevärt mer sannolik än vad historicitet är. Detta betraktar jag som ett lika genomgripande avsteg från min tidigare agnosticism, som min agnosticism var från min tidigare historicism. …

Jag har nyligen färdigställt anteckningar som lett mig till slutsatsen att jag kan förklara varje detalj i varje vers i Markus’ berättelser om korsfästelsen och den tomma graven (inklusive alla namn på alla som nämns vid namn i endera) utan att bygga på ett enda historiskt faktum – att i själva verket de flesta av dessa detaljer är så uppenbart symboliska och metaforiska att de nästan säkert inte är historiska eller ens avsedda att vara det. Det enda undantaget är Pontius Pilatus, men hans närvaro i berättelsen är av samma sort som införandet av en daterbar historisk gestalt eller plats i varje hjältemyt och förklaras som ett förväntat faktum från Daniels messianska profetia som berättelsens Jesus tydligt är ämnad att uppfylla (som att avrättas trots sin oskuld, men också för hans tal om att förstöra templet, som ursprungligen kan ha varit symboliskt men senare assimilerades med verkligheten, genom visst kronologiskt fiffel).

Nu slog det mig, att om jag kan rekonstruerar den symboliska betydelsen av hela korsfästelseberättelsen och uppståndelseberättelsen hos Markus, och denna rekonstruktion gör hans historia tio gånger så meningsfull som den någonsin kunde vara som historisk berättelse och mycket i berättelsen är så uppenbart myto-symbolisk, vad finns då för anledning att tro att Jesu korsfästelse alls inträffade? Rättare sagt, det är mycket osannolikt att det hände på långt när på det sätt Markus beskriver saken (till exempel äger den nästintill säkert inte rum under påsken, än mindre vid exakt de klockslag som slås fast, vilka för övrigt överensstämmer exakt med tidpunkterna för de tempelritualer som korsfästelsen upprepar, osv.), så om där fanns en verklig Jesus bakom denna berättelse, korsfästes han med all säkerhet någon annan dag, under andra omständigheter, eller kanske inte ens verkligen blev korsfäst utan stenades och sedan hängdes upp, osv.

Trots allt detta kanske man ändå kan hålla fast vid en historisk Jesus som har blivit totalt förmörkad av myter, men Doherty har rätt när han förklarar detta högst osannolikt. (min översättning)

I ljuset av att Stefans Gustavsson under debatten hävdade något i stil med att ”riktiga historiker” samfällt hävdade att Jesus åtminstone funnits, måste dessa uttalanden av historikern Richard Carrier synas som högst märkliga.

Richard Carrier säger också att moderna historiker i stort sett förkastar all historieforskning om Romarriket tillkommen före år 1950 och att man nu mycket mer kritiskt ifrågasätter de antika historieskrivarnas uppgifter. Man går numera i första hand – inte sällan uteslutande – tillbaka till källmaterialet och bedömer det i förhållande till annan kunskap som inhämtats också inom andra discipliner. (IIDB)

Leif Svensson påstår att Stefan Gustavsson visat att samtliga mina huvudpåståenden är felaktiga. Han skriver att de utombibliska källorna inte kan avfärdas; att evangeliernas tillkomst är av ett sådant datum att de kan vara ögonvittnesskildringar; att Paulus i sina brev inte är ovetande om evangeliernas påståenden om Jesus; samt att kärnan i evangeliet inte är en stor mängd mytologiska källor.

Men kan Leif Svensson visa var Stefan Gustavsson har lagt fram ett enda oomstritt sakargument för varför de utombibliska källorna inte kan avfärdas eller för att evangeliernas tillkomst är så tidiga att de kan vara ögonvittnesskildringar? Stefan Gustavsson har påstått att majoriteten anser detta, men det är faktiskt inget relevant argument, och lika ovidkommande – om inte mer – som de exempel jag har åberopat här ovan i rent upplysningssyfte.

Vidare skriver Leif Svensson att en ”historiker arbetar med sannolikheter, den tolkning som verkar mest rimlig bör föredras.” Jag håller med Leif Svensson därvidlag till hundra procent. Men samtidigt hävdar jag då i likhet med historikern Richard Carrier att den rimligaste tolkningen faktiskt är att Jesus inte har funnits, åtminstone inte den Jesusgestalt som skildras i evangelierna.

Leif Svensson skriver också att det knappast är ”orimligt att tänka sig att en person som uppfattade sig som den judiske Gudens Messias framförde en undervisning som stod i nära relation till GT”; detta tänkt som motargument till mitt påpekande om likheterna mellan evangelierna och äldre källor. Detta påstående håller jag också med om, fast bara delvis.

Leif Svenssons tes om att Jesus uppfyllde alla profetiorna duger dock inte som förklaring, då långa stycken i evangelierna är helt uppbyggda ur Gamla Testamentet. Vissa enskilda element skulle gå att förklara på detta sätt, som att Jesus valde att rida in i Jerusalem på en åsna för att uppfylla profetian i Sakarja 9:9. Men som helhet fungerar inte denna förklaring. I mina ögon handlar det om långsökta efterhandskonstruktioner tillkomna i syfte att rättfärdiga synsättet att Nya testamentets Jesusgestalt var den tänkte Messias.

Leif Svensson säger att en alternativ förklaring måste ”innehålla en beskrivning av hur kristendomen har kunnat uppkomma utan att Jesus har existerat.”

Till det vill jag göra följande kommentar: Det finns talrika exempel på hur andra långvariga religioner har kunnat uppkomma utan att vi i dag har skäl att anta att deras frälsargestalter har existerat som verkliga personer. De religioner som uppstod kring Herakles, Dionysos och Asklepios, har alla varit stora religioner och utövats i många länder och åtminstone två av dem har varit verksamma i över tusen år. Vem tror i dag att Herakles, Dionysos och Asklepios har varit verkliga historiska personer som grundat religioner som bygger på deras gärningar?

För att anknyta till detta med auktoritetstro, är en överlägsen majoritet av dagens historieforskare överens om att dessa frälsargestalter inte har existerat i verkligheten och att deras påstådda ord och gärningar tillhör sagans eller myternas värld. Ändock frodades de religioner som stiftats i deras namn både länge och väl.

Jag anser att detta faktum talar emot Leif Svenssons påstående att kristendomen inte kunnat bli så segerrik vad gäller utbredning, ifall Jesus vore blott en påhittad mytisk gestalt.

Vidare skriver Leif Svensson att eftersom ”de viktiga källorna inte har någon annan beskrivning kan alternativa förklaringar inte få något större empiriskt stöd och innehållet i dessa tenderar därför att bli i hög grad spekulativa.”

Vad avgör vilka källor som är viktiga? Jag konstaterar att redan tidigt under hundratalet från gnostiskt håll har ifrågasatts att Jesus Kristus skulle vara en historisk person och man hävdar att Kristus aldrig har fötts i köttet, endast i anden. Det hör också till saken att de flesta kristna skrifter uteslöts från kanon; att bara fyra av många evangelier kom att vinna auktoritet. Med andra ord är det inte det minsta konstigt att alla ”viktiga” källor uppvisar en sådan samsyn. Den beror naturligtvis på urvalet.

Leif Svensson skriver också att mysteriereligionerna var ett främmande inslag i den judiska miljön. Mot det påståendet vill jag invända att det vore underligt om judarna som ”enda” folk inte skulle kunna anamma en mysteriereligion, detta då mysteriereligioner som regel bara attraherade en liten del av alla individer inom varje folk. Varför skulle det inte också kunna finnas en mindre grupp judar som var intresserade av mysterierna? Judarna var ju spridda över större delen av medelhavsområdet och fanns i stort antal inte minst i Egypten, kanske mysteriernas moder. Jag vill hävda att det visst finns åtminstone ett exempel på en judisk mysteriereligion, nämligen kristendomen!

Avslutningsvis vill jag återvända till denna artikels huvudtema, föreställningen att majoritetens uppfattning i en viss fråga skulle ha någon inverkan på riktigheten av utsagan. Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå varför många kristna så ofta använder sig av argument av typen att detta måste vara sant därför att majoriteten anser så.

Det är givetvis ett lätt argument att ta till, då jag saknar akademiska examina i religionshistoria och teologi. Dessutom råkar man i detta fall ha majoriteten på sin sida – inte minst eftersom det stora flertalet kristendomsforskare själva är kristna. I andra fall där majoriteten går emot kristna uppfattningar, exempelvis när det gäller föreställningen om jungfrufödseln eller uppståndelsen, fäster man betydligt mindre vikt vid vad majoriteten hyser för åsikter.

Men jag misstänker att det också finns andra nog så viktiga orsaker till varför många kristna med förkärlek hänvisar till auktoritetsomdömen. Ett viktigt skäl kan vara att man helt enkelt inte förmår att lägga fram sina argument och utveckla dem i detalj, då man i många fall kommer att finna att man inte har täckning för sin framförda tes. Det vill säga, så fort argumenten bryts ned på detaljnivå försvinner plötsligt den uppenbara säkerhet man tidigare ansåg sig besitta. Kristna teologer har haft snart två tusen år på sig att finslipa sina argument. Sett mot en sådan bakgrund kan det ur teologers synvinkel verka som om man har ett starkt ”case”. Men börjar man nysta i garnet rivs snart hela tröjan upp.

I alla tider har det funnits enskilda personer som stått ensamma mot massan; enskilda forskare som hävdat en sak medan den stora majoriteten hävdat motsatsen. Oftast får den enskilde stryka på foten, kanske endast på grund av att hon eller han står ensam i sin uppfattning. Men inte sällan har det senare visat sig att den ensamme forskaren hade rätt och majoriteten hade fel. Givetvis har det många gånger varit så att den enskilde forskaren haft fel och majoriteten haft rätt.

Vad säger då detta oss? Ja, givetvis ingenting! Det är helt irrelevant och har inte det minsta med saken att göra vem som säger vad och hur många som gör det. Rätt är rätt och fel är fel, alldeles oavsett vad en majoritet för närvarande råkar hysa för uppfattning i frågan.

En ny grupp har sett dagens ljus. Den kallas ”The Jesus Project” och är en sammanslutning av forskare där syftet i första hand är att undersöka om Jesus från Nasaret verkligen har funnits. Bakom sammanslutningen står “The Center for Inquiry-West” och projektet ingår i ”Committee for the Scientific Examination of Religion (CSER)”. Hitintills har jag kunnat få fram följande: Man kommer tydligen att stråla samman i offentliga seminarier i USA två gånger per år. Syftet är att undersöka hur troligt det är att Jesus från Nasaret har funnits och man kommer att pröva ”bevisen” och traditionerna enligt de kritiska metoder som står oss till buds för att försöka avgöra vad som är sannolikast, att Jesus har funnits eller att Jesus inte har funnits – att helt enkelt på sannolikhetsgrund avgöra vilken teori som troligast. Syftet sägs vara att förbehållslöst undersöka grunden för en historisk Jesus och inte som tidningarna ibland tycks ha påstått, att avfärda Jesusgestalten.

“It should be stressed that the JP, contrary to some advance media speculation, is not an attempt to disprove the historical Jesus. By he same token, its goal is not to create a historically plausible figure from the bits of evidence available, but rather to assess the nature and weight of the evidence itself.”“It should be stressed that the JP, contrary to some advance media speculation, is not an attempt to disprove the historical Jesus. By he same token, its goal is not to create a historically plausible figure from the bits of evidence available, but rather to assess the nature and weight of the evidence itself.” (Some light on the Jesus Project) 

Ordförande för gruppen kommer att vara R. Joseph Hoffmann, historiker med inriktning på den tidiga kristendomens sociala utveckling. Bland deltagarna märks James M. Robinson, professor emeritus i religion vid ”Claremont Graduate”-universitetet i Kalifornien och medlem av Jesusseminariet; filosofen och historikern Van A. Harvey, professor emeritus i religion vid Stanford-universitetet; Gerd Lüdemann, professor vid universitetet i Göttingen och också han långvarig medlem av Jesusseminariet; Robert Price, likaså medlem av Jesusseminariet och långvarig förfäktare av den ahistoriska hypotesen (Center for Inquiry West). Bland övriga deltagare märks James D. Tabor, professor i religion vid universitetet i North Carolina; Elaine Pagels, professor i religion vid universitetet i Priceton och författare till flera hyperintressanta böcker om den gnostiska kristendomen; samt den välkände John Dominic Crossan, en av grundarna av Jesusseminariet. (The Jesus Dynasty Blog)

”Now, the Jesus Project ‘will take off where the Jesus seminar left off,’ says Nathan Bupp, spokesman for the Committee for the Scientific Examination of Religion, the group sponsoring the conference at the University of California this month. ‘It will breathe new fire into it. We will not close the door on free inquiry.’”

Ordföranden för ”The Jesus Project”, Joseph Hoffman, säger: 

”We can’t let this discussion be dominated by people who do theologically driven history”.

Vidare: 

“The ‘Jesus Project’ is not necessarily an attempt to disprove that Jesus existed, Hoffman said. ‘I happen to believe there probably was a Jesus of Nazareth, but that doesn’t mean we shouldn’t be asking the question,’ he said. ‘I’m kind of agnostic about it. I want to look at the historical evidence.’” (Trying to determine if Jesus existed) 

“The emphasis of the new project is to examine the shreds of tradition which bear on the historicity—the historical existence–of Jesus of Nazareth. The Jesus Project is not “a successor” to the Jesus Seminar. The ambitious work of the Westar Institute winds on. The Jesus Project does however acknowledge a certain incompleteness in the work of the JS, since, inevitably, when the sayings of Jesus have been pared down to just under twenty, or some 18%, of those attributed to him in the canonical gospels, questions inevitably arise not just about the fate of the others, but the historicity of the man himself.” (Some light on the Jesus Project)

I det sista instämmer jag helt. Jag har förundrats över resonemanget att den lilla kvarvarande resten i evangelierna som man på sannolikhetsgrund inte kan avfärda, så förbehållslöst antas spegla Jesu verkliga liv. Hur vet man det?

Jag undrar hur ”The Jesus Project” och framför allt dess slutsatser kommer att mottas, detta framför allt om de skulle inta en än mer skeptisk hållning än Jesusseminariet på sin tid. Redan nu misskrediterar man ju de forskare som ingår i Jesusseminariet. Jag läser rätt ofta på bloggar och webbsidor omdömen om att dessa forskare inte är representativa och att de drivs av en agenda där syftet att angripa och förgöra kristendomen. Mycket mer sällan läser jag något om resultaten de har nått fram till och grunderna till varför de har kommit fram till det de har kommit fram till.

Det är lustigt hur man resonerar. Jag är väl rätt obetydlig i detta sammanhang, men exempelvis Earl Doherty avfärdas ofta av kristna apologeter som amatör och okunnig. Orsaken är endast att han inte har den rätta utbildningen och de rätta titlarna och därmed heller inte innehar de rätta ”ämbetena”. Att han sedan är fullt ut lika kunnig och insatt som övriga forskare räknas inte. När då sedan forskare som är fullt ut lika kunniga och insatta som vilken annan forskare som helst, och som dessutom har de rätta titlarna och innehar de rätta ämbetena, ändå inte kommer till slutsatsen att det går att bevisa att Jesus har funnits, då är dessa forskare plötsligt ”tokar”. Man vill hävda att gruppen på ca 200 forskare som ingått och ingår i Jesusseminariet, per definition består av individer som har en driven agenda, och orsaken är helt enkelt att de ingår i Jesusseminariet, en grupp som inte är seriös därför att den kommer till FEL slutsats. Detta trots att Jesusseminariets majoritetsåsikt är att Jesus har funnits. 

Jag vill slutligen fokusera på Earl Doherty, en person jag hoppas att ansvariga för “The ”Jesus Project” har förstånd nog att låta ingå i gruppen. Han angrips ofta hårt, och enligt min mening, orättvist. Man kan med all säkerhet föra fram kritik mot Doherty (det kan man mot alla), men den bör då framföras på ett intelligent och balanserat sätt, såsom exempelvis historikern Richard Carrier har gjort: 

“First of all, let me say this: having read the entire book [The Jesus Puzzle] carefully, and having checked those facts I did not already know, I can honestly say as an expert that Doherty’s facts are generally all in line. He does not make anything up or fudge the truth. And as far as I could tell, he doesn’t leave out anything significant. Where he puts his own spin on things, he is usually explicit about that, and argues for his particular interpretation rather than asserting it as given. The exceptions to these general observations I detail at length in Appendix 1: Problems. But to a remarkable extent, I can sincerely vouch for the fact that lay readers can trust him as an historian and translator… 

“Secondly, this book must be taken seriously. It is not a quack theory, it is not shoddy work, it is not amateurish. Though elements of Doherty’s method of presentation do indicate he is an amateur in the literal sense (I would not believe from reading it that he had a Ph.D. in any relevant field), he is one of the most expert amateurs I have ever encountered. He has read a vast amount of scholarship and he actually understands what he reads. More importantly, he deals with ancient texts directly and competently. The scope of his work would be of dissertation quality, if it were only polished according to existing conventions. In short, I was very impressed. This is serious scholarship, marshaling a great deal of important evidence and observations, and the lack of letters behind the author’s name does nothing to remove from the importance of this work as something one must read and interact with before dismissing.” Richard Carrier, Did Jesus Exist? Earl Doherty and the Argument to Ahistoricity (2002)  

Så resonerar en ärlig och kompetent historiker som Carrier. Richard Carrier säger också att han inte håller med Doherty i allt denne hävdar, men att han av Doherty har övertygats om möjligheten av att Jesus aldrig har funnits och anser för närvarande hypotesen att Jesus inte fanns som troligare än hypotesen att han fanns. 

”Doherty’s theory is simply superior in almost every way in dealing with all the facts as we have them. However, it is not overwhelmingly superior, and that leaves a lot of uncertainty. For all his efforts, Jesus might have existed after all. But until a better historicist theory is advanced, I have to conclude it is at least somewhat more probable that Jesus didn’t exist than that he did.” (Internet Infidels Discussion Board) 

Roger Viklund  2007-02-17

Det lilla ordet ”tro” har en ofta stark och engagerande inverkan på debatter. Är man troende eller vetande? Det grekiska ordet ”pistis” betyder snarare tillit och trohet än blind tro; en förtröstan att livet leder till det bästa.

Man kan tro på många olika sätt. Med troende avses som regel de personer som tror på en viss religiös åskådning, Vissa av dem är mer bokstavstroende än andra och inte alltid mottagliga för argument. Deras tro är mer en känsloupplevelse och de vill egentligen inte få sin tro ifrågasatt. Andra är mer mottagliga för ny information och villiga att ompröva tidigare ställningstaganden. När denna tro frikopplas från känslan är man villig att direkt byta uppfattning i en fråga om man får en bättre förklaring. Man skulle då kanske hellre kalla den sortens tro att antaga; ett antagande som vilar på tillsvidaregrund. Enklast att förstå är om man ger exempel. Huruvida en sträcka mellan två punkter är 20 km eller 30 km är för de allra flesta ingen känslomässig fråga. Tror man att sträckan är 20 km och man skulle få bevis för att den egentligen är 30 km, skulle nog de allra flesta utan omsvep byta tro i frågan. För dem som helt saknar anknytning till Jesusgestalten är frågan om han har funnits eller ej kanske intressant men har ingen känslomässig betydelse. De är ofta villiga att acceptera vilken som helst av de båda möjligheterna och också byta uppfattning i ljuset av ny information.

Jag har vid några tillfällen fått frågan om jag verkligen tror att jag vet mer än de experter som hävdar att Jesus med säkerhet har funnits. Och svaret är givetvis att jag tror det. Svaret på frågan är egentligen självklart. Så fort man tror en sak anser man naturligtvis att man har rätt. Tror man inte att man har rätt, tror man ju inte på saken. Detta betyder inte nödvändigtvis att man måste vara helt övertygad om att man har rätt. Men så fort man tar ställning i en fråga bildar man sig en tro i den frågan. Avviker uppfattningen från majoritetens, anser man därmed indirekt att man förstår frågan bättre än majoriteten. Tror man sig inte om att förstå frågan bättre än majoriteten, får man antingen byta tro till majoritetens eller välja att inte ha någon bestämd uppfattning i frågan. Egentligen är det rätt litet av det vi tror oss veta som vi egentligen vet. Det mesta är bara mer eller mindre kvalificerade gissningar och inte sällan uppfattningar som bygger på att vi litar på experterna. Själva har vi sällan tid att fördjupa oss i spörsmålen.

Roger Viklund,  2006-11-23

”Om man ska ha en artikel om något som gör anspråk på vetenskap, ska det framgå huruvida detta är accepterad såsom vetenskap eller pseudovetenskap. Så är det till exempel i artikeln intelligent design, där det klart och tydligt framgår att vetenskpssamhället [sic!] inte ställer upp på teorin. Så ska rimligen även en klåpare som Viklund också framställas. Han har eftersom han är en klåpare förbigåtts med en diskret tystnad, eftersom hans bok på flera sätt är pinsam. För honom alltså. Därför ska det stå i artikeln, som egentligen borde raderas eftersom den är skrattretande, att ingen i forskarsamhället (som inte har som agenda att motarbeta religionen i stort som de anser vara ett borgerligt förtryck och roten till allt ont i världen) håller med.//–IP” (Diskussion: Den Jesus som aldrig funnits)

Detta är ett bra exempel på de upprörda känslor som har följt i släptåget av att jag utkommit med boken Den Jesus som aldrig funnits. Nu är det ju så att jag inte ”har som agenda att motarbeta religionen i stort”, något denna debattör borde vara medveten om, ifall hon hade bemödat sig om att läsa boken, där jag klart säger det. Men detta är typiskt för de reaktioner som uppkommer från försvarare av den kristna tron. De vet ofta omedelbart och utan att ta reda på hur författaren argumenterar, att hans tes är felaktig – detta eftersom slutsatsen går emot deras föreställningar. På samma sätt redovisas kritik mot min bok framförd av andra personer som inte heller har läst boken. Sådan kritik känns inte speciellt meningsfull eller värd att ens ta på allvar. 

På Wikipedia är tonläget högt och det anförs så kallade expertomdömen. Ett kommer från Tord Fornberg, docent i Nya Testamentets exegetik vid Uppsala universitet. Han citeras i tidningen Dagen 2006-01-10, och han påstås då ha sagt: 

”Det här är mer ett exempel på en person som är intresserad av en sak. Han har snappat upp data lite här och var, och sedan dragit sina egna slutsatser på ett sätt som inte en yrkesperson skulle göra. Det är ett amatörjobb, med de brister som ett amatörjobb lätt får.” (Dagen: Argumentering om Jesus icke-existens får kritik)

Detta uttalande repeteras naturligtvis med glädje av anhängarna av den traditionella hypotesen. Med den reservationen att jag inte kan vara säker på att Tord Fornberg verkligen har sagt detta, uppkommer frågan: hade han läst min bok vid det tillfälle då han uttalade sig så trosvisst? Ingenting har framkommit som tyder på det. Själv skulle jag aldrig våga mig på att avfärda en annan persons åsikter utan att åtminstone ha tagit del av dem först. Och en förutsättning för detta är väl att man läser den bok man kritiserar innan man uttalar sig i absoluta termer om den. Jag har därför inte brytt mig om att bemöta Fornberg, då hans uttalanden står bra som de står och faktiskt säger mer om Fornberg än om mig. 

På samma sätt är det med Stefan Gustavssons artikel från 19 januari 2006, Har Jesus funnits?; en artikel som jag bemötte här. När jag 16 oktober 2006 bevistade Pingstkyrkan i Umeå och lyssnade till Stefan Gustavssons föreläsning Den ifrågasatte Jesus, där han och Claes Bengtsson försökte vederlägga bland annat min bok, frågade jag honom om han hade läst boken. Han svarade att han inte hade läst den. Tydligen ansåg han sig kunna bemöta den ändå. Han berättade för mig efteråt att hans artikel Har Jesus funnits? inte vände sig mot min bok utan endast mot artikeln Jesus har aldrig funnits, som jag hade inne i Aftonbladet 2006-01-06. 

Britt-Marie Näslund intervjuades i Norra Västerbotten i Myterna är till för att förstärka tron. Hennes uttalande har i första hand använts av dem som uppskattar min bok och mina slutsatser. Orsaken är att hon påstås ha sagt: ”Det är för länge sedan konstaterat, det finns inga historievetenskapliga bevis på Jesus existens” och att det jag ”presenterar om Jesus fysiska existens har vi sagt i 100 år i prästutbildningen”. Uttalandena är naturligtvis uppseendeväckande och dessutom är det inte sant att det någonsin har lärts ut i prästutbildningen att inga bevis finns för Jesu fysiska existens. Man kan misstänka att Britt-Marie Näslunds uttalanden har plockats ur sitt sammanhang. 

Vad jag vet är Mikael Tellbe den ende av dem som framfört kritik mot min bok som också har läst den. Hans artikel Den Jesus som faktiskt funnits, har jag bemött här. Tellbes kritik är sansad och även om jag inte delar hans slutsatser, bör han ha en eloge för sin saklighet. Men inte heller Tellbe undgår att falla i känslofällan, genom att citera Samuel Byrskog: ”Ingen seriös exeget betvivlar idag att Jesus existerat” och använda citatet som ett argument för att jag har fel. Stefan Gustavsson begår samma misstag genom att även han citera nämnda stycke av Byrskog. Dylika argument är lätta att ta till när sakargumenten tryter och tanken ”slirar”. Det är naturligtvis för sakfrågan helt ointressant vad folk (forskare eller andra) har för uppfattning i en fråga. Att åberopa detta som argument för att tro att Jesus har funnits är mer än lovligt ovetenskapligt. Det enda som är intressant är varför de tror som de tror. Om det är så att det finns tvingande argument för en viss uppfattning och att detta är orsaken till att majoriteten hyser denna uppfattning, då är det givetvis de tvingande argumenten som är intressanta. Vad folk har för uppfattning har faktiskt inte med saken att göra. 

Roger Viklund,  2006-11-21 

I dessa ”bloggars” gyllene tider, har även jag skaffat mig en webblogg. Jag tänkte använda denna för att kåsera något kring frågor som är av sådan karaktär att de inte passar i artikelform. Närmast tänkte jag resonera något kring de debatter som florerar ute på Internet kring mig och min bok.

På exempelvis Wikipedia har såväl jag som min bok ”Den Jesus som aldrig funnits” begåvats med en egen ”artikel”. Dessa artiklar är dock inte så oproblematiska som man tycker att de skulle vara; att skriva några rader om vem jag är och vad min bok handlar om. Tydligen gäller det att också visa att jag har fel. I den ofta upprörda debatten framhålls att jag inte presenterar något nytt och detta ska tydligen innebära att min bok därmed inte tillför något. I de få rader som skrivs om mig står: ”Enligt Viklunds egen uppfattning redovisar han i sin bok inga egna forskningsresultat utan endast tidigare kända forskningsresultat.” Man utgår ifrån vad jag skriver i inledningen av min bok, nämligen: ”Ingenting av det jag skriver utgör något nytt. Allt har tidigare varit publicerat, om än svåråtkomligt för en lekman. Det nya ligger möjligen i utformningen, sammanställningen och slut­sats­erna.”

Men när man anför detta som en brist, har man inte förstått vad jag skriver och varför jag skriver detta. Det är riktigt att jag inte tar fram några fakta som inte tidigare är kända. Men det gör i princip ingen annan Jesusforskare heller. Alla fakta i Jesusmålet är sedan länge kända. Det är i princip endast nya arkeologiska upptäckter som kan tillföra ny information och sådana upptäckter är sällsynta. Det enda som möjligen är nytt är utformningen, sammanställningen och slut­sats­erna. I detta skiljer jag mig inte från egentligen någon annan inom detta fält. Alla jobbar vi med samma fakta och förhoppningsvis känner vi alla till alla andras argument. Mina rader i bokens inledning var tänkta som upplysning till den oinsatte läsaren, så att denne skulle veta att den information jag presenterar inte på något sätt är dold kunskap, utan tillgänglig för alla och envar som är villig att lägga ner tillräcklig tid för att studera ämnet. Det är alltså inget som gör boken varken bättre eller sämre. 

Roger Viklund,  2006-11-20