Det lilla ordet ”tro” har en ofta stark och engagerande inverkan på debatter. Är man troende eller vetande? Det grekiska ordet ”pistis” betyder snarare tillit och trohet än blind tro; en förtröstan att livet leder till det bästa.
Man kan tro på många olika sätt. Med troende avses som regel de personer som tror på en viss religiös åskådning, Vissa av dem är mer bokstavstroende än andra och inte alltid mottagliga för argument. Deras tro är mer en känsloupplevelse och de vill egentligen inte få sin tro ifrågasatt. Andra är mer mottagliga för ny information och villiga att ompröva tidigare ställningstaganden. När denna tro frikopplas från känslan är man villig att direkt byta uppfattning i en fråga om man får en bättre förklaring. Man skulle då kanske hellre kalla den sortens tro att antaga; ett antagande som vilar på tillsvidaregrund. Enklast att förstå är om man ger exempel. Huruvida en sträcka mellan två punkter är 20 km eller 30 km är för de allra flesta ingen känslomässig fråga. Tror man att sträckan är 20 km och man skulle få bevis för att den egentligen är 30 km, skulle nog de allra flesta utan omsvep byta tro i frågan. För dem som helt saknar anknytning till Jesusgestalten är frågan om han har funnits eller ej kanske intressant men har ingen känslomässig betydelse. De är ofta villiga att acceptera vilken som helst av de båda möjligheterna och också byta uppfattning i ljuset av ny information.
Jag har vid några tillfällen fått frågan om jag verkligen tror att jag vet mer än de experter som hävdar att Jesus med säkerhet har funnits. Och svaret är givetvis att jag tror det. Svaret på frågan är egentligen självklart. Så fort man tror en sak anser man naturligtvis att man har rätt. Tror man inte att man har rätt, tror man ju inte på saken. Detta betyder inte nödvändigtvis att man måste vara helt övertygad om att man har rätt. Men så fort man tar ställning i en fråga bildar man sig en tro i den frågan. Avviker uppfattningen från majoritetens, anser man därmed indirekt att man förstår frågan bättre än majoriteten. Tror man sig inte om att förstå frågan bättre än majoriteten, får man antingen byta tro till majoritetens eller välja att inte ha någon bestämd uppfattning i frågan. Egentligen är det rätt litet av det vi tror oss veta som vi egentligen vet. Det mesta är bara mer eller mindre kvalificerade gissningar och inte sällan uppfattningar som bygger på att vi litar på experterna. Själva har vi sällan tid att fördjupa oss i spörsmålen.
Roger Viklund, 2006-11-23
Grottis sa,
2007-01-18 vid 14:06
Visst måste man skilja mellan världslig och religiös tro. De två begreppen blandas ofta samman av kristna apologeter och används för att söka undergräva motståndarens position. ”Jamen, du tror ju också!”, säger apologeterna till denne och hötter anklagande med fingret.
I ett sekulärt sammanhang har ordet ”tro” dock en fullt legitim användning, som liknar den för ”antaga”, precis som du säger Viklund. Det kommer fram i den klassiska definitionen av ”tro” som sann, berättigad tro. Var de kristna apologeterna oftast brister är att deras tro sällan är berättigad eller också har ett mycket ringa stöd av argument eller verkliga belägg.
Roger Viklund sa,
2007-01-18 vid 17:14
Hej Grottis!
Allt är avhängigt av vilka definitioner vi ger orden. Religion är en mänsklig konstruktion, detta alldeles oavsett om uppfattningarna är riktiga eller ej. Tro betyder ytterst att ha en uppfattning i en fråga vi inte vet något om. En sådan tro är lika relevant inom, som utom religionen. Det vill säga, så länge vi inte vet, men väljer att ha en uppfattning, tror vi.
Sedan finns begreppet ”religiös tro” och denna tro innefattar mer än att bara tro att sak är sann. Där finns tillit, hopp, förtröstan, kanske också gemenskap inbakat. Så visst finns en skillnad mellan världslig och religiös tro. Men det finns också en skillnad på en känslomässig tro och en mer avpersonifierad tro. När man är villig att byta uppfattning i ljuset av ny information anser jag att det är bättre att använda ordet antaga framför ordet tro.
Gustav sa,
2007-11-15 vid 02:20
Det finns en sak jag länge gått och undrat på. Hur kommer det sig att visa människor viger sitt liv åt att bevisa att något inte existerar eller har ägt rum? Det är för mig en gåta och jag skulle vara jättetacksam ifall jag skulle få ett svar på denna fråga?
Tack på förhand
/ Gustav
Roger Viklund sa,
2007-11-16 vid 19:38
Hej Gustav!
Intressant frågeställning som jag inte vet om jag har något riktigt bra svar på. Din undran förutsätter också att jag har föresatt mig att bevisa att Jesus inte funnits – som du skriver, till och med att jag har bevisat det. Men jag har naturligtvis inte bevisat något. Sådant låter sig inte göras så lätt. Jag har heller egentligen inte föresatt mig att bevisa något. Jag har inte ens haft som utgångspunkt att Jesus inte har funnits.
Saken är den att jag är intresserad av livsfrågor och religiösa problemställningar. Jesusgestalten har alltid haft en central roll i min föreställningsvärld. Jag har också en önskan att försöka förstå så mycket som möjligt av det jag anser vara väsentligt att veta. Alltså, föll det sig naturligt att undersöka kristendomen från grunden.
Egentligen är det inte underligare att jag viger en del av mitt liv åt att undersöka Jesusgestalten och lägger fram indicier som talar emot att han har funnits, som att andra viger en del av sina liv åt att undersöka Jesusgestalten och lägger fram indicier som talar för att han har funnits. Vi är väl alla intresserade av ämnet och drivs kanske också av en vilja att dela med oss av våra insikter.
Jag hoppas att det i någon mån gav svar på din undran och att det inte längre behöver vara en gåta för dig.
Vänligen, Roger